Ison & Fille

När man åkte hem på röda linjen, Stockholms bästa tunnelbanelinje, hösten 2010 spelade alla kids HighWons låt ”Från Hjärtat” på mobilen. Det var också i den vevan som svensk media i stort började intressera sig mer och mer för svensk hiphop. Ison & Filles album För Evigt, som kom 2011, fick Grammis-nomineringar och pris för årets hiphop på P3 Guld-galan.

Sedan den klassiska EP:n Tillbaka till gatan kom 2001 med sin feta anthem ”Skiter i ”har Ison & Fille, med eller utan media, kunnat bygga upp ett stabilt namn i topp inom svensk rap. Nu släpper de sitt femte album och allt pekar på att det blir ett Ison & Fille-år. Ison jobbar på en självbiografisk bok som är ”en berättelse om en kille och en mamma och om hur man hustlar sig igenom ett dramatiskt liv”. Fille fortsätter att göra sin populära humor-karaktär i P3, Lilla Al-Fadji. Samtidigt ska de ut på en turné.

Har val av ämnen ändrats någonting på nya skivan om ni jämför med tidigare?

Ison: Man ändras ju som person. Det skulle vara svårt för oss att prata om att vi fuckar ur konstant som man gjorde förut. Jag tror att när det kommer till ämne och innehållet, de sakerna vi gör just nu i den här perioden det är de sakerna vi tar upp. Om man känner för en sak, som vi gjorde på vår första skiva, vi hade vissa känslor och gillade att fucka ur och hänga med grabbarna och chilla. Men på För Evigt där såg man att det var en liten utveckling och på vår nya skiva ser man att det är en utveckling från För Evigt-tiden.

Det intressanta med den nya singeln Vår sida om stan är att den är en återgång till mycket av era tidigare grejer. Den hade inte passat in på För Evigt tycker jag.

F: Nej, det håller jag med om. Det tror jag inte den hade gjort. Sen också hur låten är uppbyggd. Det är en Ayo-sampling och han Natty Silver är med som gjort mycket med Latin Kings. Det är som att man hyllar det gamla som varit men också gör det nu 2014 och att det handlar om saker som pågår idag liksom.

Vad har ni för samarbeten på skivan?

I: Det är Mogge, Masayah.

F: Det var kul att jobba med honom för vi har lyssnat på hans musik sedan första vågen med Petter och dom och han sjöng mycket på Kens grejer. Och vi har alltid velat göra någonting ihop, han är också från Bredäng precis som Ison. Och nu hittade vi rätt grejer och han var sugen på att jobba med oss också och vi är jävligt nöjda med resultatet. Och som vanligt har vi en låt med Highwon, typ vårt crew eller vad man ska säga. Vilka har vi mer?

I: Vi har med en ung kille, Nebay Meles.

Jag känner till honom, jag följer hans Instagram. (En sjuttonårig rappare som tillsammans med Adam Tensta gjorde en cover på Ebba Gröns ”Vad ska du bli” i fjol.)

I: Ah fan va fett. Han är med, och en ung tjej som heter Roshana, en kille som heter Amin. Alltså vi är inte de som brukar göra features med alla på våra skivor, utan de är de som man känner står oss nära. Highwon är självklara. Vi är picky med de vi vill jobba med, men de som är med hjälper låtarna väldigt mycket.

F: Sen hon Nova också. Det är ändå ganska många namn. Det är kanske inte stora pop-namn eller jättekända folk men det är några som vi känner verkligen tillfört något. Det är lätt att ta upp stora namn för att lyfta upp ens låtar men vi jobbar inte riktigt så när vi gör musik. Det är om vi känner att någon har någonting att bidra med som vi tycker behövs i låten eller någon vi tycker är grym än att tänka såhär…

I: Namnmässigt.

F: Precis. Det är kul att kunna bära låtarna själva och sen känna efter ifall det är någon som kan höja låtarna eller ta de till nästa nivå.

Ni har inte kompromissat med kommersialismen.

F: Nä, vi har inte tänkt så alls. Vi har bara utgått ifrån en känsla som känns kul och viktig för oss att prata om. Ljudbilden är kanske mörkare, inte hårt mörk men …

I: Ja, det känns konstigt att säga att den bara är real eller äkta, men det är ett sant album. Det är sanna känslor, det ingen mur eller någonting. Om man tittar tillbaka på För Evigt där vi gjorde väldigt mycket flashbacks, så är det här kanske lite mer aktuella saker som pågår, hur vi känner just nu och där vi ligger i våra liv. Man kan ta det som en allvarlig skiva, man kan ta det som en lättsammare skiva men jag tror det är en väldigt ärlig skiva. 

Det känns som väldigt tunga beats, de två låtar jag hört.  

F: Jag tror det är ganska mycket så. Vi har jobbat mycket med Mack Beats och han är så bra på att göra de melodiska och melankoliska grejerna men vi har inte jobbat så mycket med det på den här plattan. Det finns några sådana spår också. Men vi har mer jobbat med tyngden i trummorna, att man ska känna det i bröstet. Så har vi jobbat fram de låtarna tillsammans. Vi har jobbat med lite andra producenter också och så men jobbat väldigt mycket för att beatsen ska kännas. 

Hur hittar ni nya talanger att jobba med? Är ni allmänt intresserade fortfarande av nya grejer?

F: Ja, fan. Jag är skitdålig på att hålla koll på vad som händer i USA och sådär men är peppad och intresserad av det som händer i Sverige idag. Dom artisterna som är ute och är stora idag i hiphop-Sverige, alla är lite äldre. Det finns inte så mycket nya artister som är unga. De artisterna som släpper är alla över 25 känns det som. Så det är kul att ha koll på vad som händer, folk som bubblar, både på ryktesvägen eller så springer man på någonting på nätet eller sett någon uppträda. Det var väl så vi hörde talas om Nebay och hon Rosh till exempel. Hon har jobbat lite grann med Mack i vår studio. Så vi hade koll på henne, hon är en ny talang som jag tror kommer göra mycket i framtiden. Sen är det en kille som heter Amin som är en vän till mig som tidigare bara rappat på engelska. Men för något år sedan gav jag honom rådet att testa att rappa på svenska och så tyckte jag och Ison det var skitbra. Vi försöker ge lite utrymme till de som kanske inte hörts så mycket tidigare just på den här skivan. Det känns ganska kul att jobba så också.

Känner ni att ni har ett sorts ansvar för att lyfta fram de yngre förmågorna? Ni har ju varit med i typ tolv år.

F: Inte ansvar skulle jag säga, men det känns verkligen grymt att kunna göra det när man kan. Och under rätt förutsättningar, att det inte ska kännas krystat eller att vi känner att vi har någonting att vinna på det, som om att vi skulle hålla oss aktuella. Det är mer att det är folk som är grymma, vi har en låt som passar och dom vill vara med. Då känns det rätt. 

I: Det här var en dröm man hade när man började med musiken och spelade in sina första låtar. Man kände att förr eller senare vill man komma till en punkt där vi kanske kan öppna upp det för någon annan grupp eller ta upp lite namn. Även om det kändes som att vi var tvungna att typ slå oss framåt genom allt vi gjorde, så var drömmen alltid att när man kommer till den punkten, då har man nått en viss storhet. Man är inte självisk, typ att det bara är en Ison & Fille-skiva. När folk blir så pass glada att jobba med just oss och gillar vår musik, göds man av deras energi när dom är i studion. De är så unga och peppade. Aah det är skönt att känna det där. Som sagt vi har hållit på i typ tolv år och det kan bli att vissa dagar är inte peppen där. Men sitter det någon bredvid som aldrig varit i en studio och säger ”låt mig gå in låt mig gå in!”. Då vill jag också gå in.


Sidestory: Om hur de träffades genom basketen

Hur träffades ni?

I: Vi träffades genom basketklubben JKS som låg i Bredäng. Fille bodde fortfarande i Vårberg men vi träffades i baskethallen där som var en mötesplats så alla kom dit. Vi börja spela i samma lag och efter det kom det fram att vi gillade hiphop och hade samma artister vi gick igång på. Sen fanns det en studio i Skärholmens ungdomsgård där man kunde gå och spela in. Efter basketträningarna gick vi och spela in, vi var en grupp på ungefär tio personer. Med tiden så blev det att dom sluta komma dit och jag och Fille var de enda som kom dit regelbundet. Vi gjorde en låt tillsammans och kolla hur det kändes. Och vi klickade så bra. Sen gick det därifrån.

Hur gamla var ni då?

F: Då var vi femton typ. 

Sluta ni med basketen sen?

I: De la ner vårt lag! I början hade vi alla basketdrömmar , NBA, sen med tiden fatta man att okej, vi kanske inte ens kommer in till ligan. Så det blev någonting man bara släppte automatiskt. 

Vad var det som klickade mellan er två?

F: Man var unga och hade samma intressen. Latin Kings hade släppt sin musik men förutom dom så rappade ingen på svenska. Och när vi började hålla på så rappade alla på engelska förutom Ison. Jag kommer ihåg att efter Ison hade kört så gick alla hem och skrev texter på svenska.