James Franco

Just nu är en välklippt man, strax över trettio år, med höga kindben och buskiga ögonbryn på alla magasinomslag. James Franco, vars ögon liksom smalnar av när han skrattar med hela ansiktet, är tillsammans med Anne Hathaway värd för den 83:e Oscarsgalan som hålls inatt, amerikansk tid. ”De personifierar nästa generation av Hollywoodikoner – de är fräscha och spännande multitalanger” sa tv-producenten om paret i höstas. Om man kollar in James Franco på IMDB – en sorts databas för alla världens filmer – så spelar han i sex olika filmer under 2011 och var med i sju filmer och tv-serien General Hospital under 2010.

Allt pekar på att det här året tillhör James Franco.

Han blev först känd i början av nittiotalet i high school-serien Nollor och nördar. Men för den stora publiken är han nog mest känd som goblinen Harry Osborn i Spider-Man-filmerna.

Hollywoodskådespelare har alltid varit representerade av manliga actionhjältar som också ser snygga och hårda ut i kostym – en sorts korsning mellan Clint Eastwood och Paul Newman, och egentligen är inte James Franco något undantag på den punkten. Han är en dröm för bildredigerare. Men saker cementeras om, så även Hollywoodidealet. Franco har ofta gestaltat homosexuella på vita duken. Som beatnickpoeten Allen Ginsberg i filmen Howl och pojkvän åt gayaktivisten Harvey Milk i filmen Milk. Han har släppt en novellsamling, men är framförallt konstnär. I den amerikanska herrtidningen Esquire, som alltid har byggt sin värld kring klassiska mansidealen i Hollywood, sätter till och med James Franco på sin förstasida – och recenserar en konstutställning som Franco ställt ut som ifrågasätter just samhällets könsideal och sociala konstruktioner.”He refuses to be defined by anything, so he does everything. Can you blame us for putting James Franco on the cover?” skriver de.

Bortsett från att vara värd för Oscarsgalan är han också nominerad för dramat 127 Hours, en berättelse om en frilufsperson som ramlar ner i en ravin och tvingas amputera sin egen arm. Detta samtidigt som han just avslutat en konstutställning i Los Angeles, Berlin och New York och ska i slutet av året spela med Nicole Kidman i en Broadwaypjäs.

När han fick reda på att han var Oscarsnominerad för filmen, tackade han nej till att flyga till New York och delta i The Today Show och gick plikttroget till sin lektion om de brittiska tidiga 1900-tals romantikpoeterna Byron, Keats och Shelly på Yale-universitetet där målet är en Ph.D. i engelska.

Och för bara några dagar sedan utannonserade han en ny konstutställning tillsammans med Gus Van Sant. ”Here’s further fuel to fire up those beliefs that James Franco has succeeded in cloning himself.” skrev Hollywoodskvallersajten deadline.com.

Och i vår kändisvärld där alla är multiartister, vad är mer definierande än att göra allting på en gång?