James Yuill – Movement in a Storm

Det bästa med brittiske James Yuills debutskiva låg i den perfekta dosen elektronica, i vad vi diffust brukar kalla folktronica. Där gitarren, folkpopen, låg på samma musikaliska premisser som Nick Drake, Laura Veirs Patrick Wolf, Andrew Bird eller Loves Forever Changes. Men som förstärktes av de pragmatiska och simpla elektroniska bastakterna, fiol och gitarrslingor, med en sång som pendlade mellan den uppgivenhet och förväntan på något annat som bara Elliott Smith en gång i tiden kunde frambringa. ”Det blir mer dansbaserat” avslöjade Yuill i en intervju i förra året, tyvärr realiserat. För på Movement In A Storm har gitarrmelankolin undanskuffats på översta hyllan för att en ofta rätt opersonlig och fredagsmysig kycklingtrance ska få huvudrollen. Det finns fortfarande fina poplåtar, det är James Yuill bra på – men det danselektroniska har fått en störande roll. Ett orosmoment, som om det inte räcker. Bortsett från Taller Son, Crying For Hollywood och Wild Goose At Night är James Yuill på väg mot helt fel musikaliska premisser, i riktning mot stormens öga.