Jens Lekman

Är det symboliskt att jag hör »How Can I Tell Him« för första gången omringad av frustande, stånkande män i linnen och lyftarbälten?
Det är en låt om en vänskap som kan skratta från magen, trösta, släppa garden och vågar säga att jag älskar dig. Men också om den strukturella manligheten. »He dozes off on my shoulder/Wakes up suddenly, apologizes/Looks the other way«, sjunger Jens.
Plötsligt kan man befinna sig i en tillvaro där man navigerar mellan att jobba för mycket, umgås i par, ha en schemalagd relationstid och en TV-serie. Det känns lätt att hamna där – livscykeln liksom puttar en mot ansvar, lunchlådor och bostadslån. 2014 släppte Jens Lekman mixtapet »WWJD« där tre låtar – varav »What’s That Perfume That You Wear?« hamnade på detta album – presenterades som små rastplatser på en »longer journey, where loops and smaller fragments, ideas for songs and favourite songs by others swoosh by outside the window«. En trettiotre minuter lång dedikation till att vara en kännande, grubblande människa med rastplatser som doftar av sandelträ, lavendel, citron och ingefära.
Det finns ingen parfym på ett gym. Det finns bara intorkat svett. Det livet har liksom inte ens tid för det »sadness« som Jens sjunger om på sin första skiva på fem år – en sorgsenhet jag relaterar mer till att konsumera känslor, läsa fina meningar eller just skratta från magen. »And you mapped out I loved you/The way a parent spells out ice cream« sjunger han vidare i »Our First Fight«. Att ta tillvara på de tillfällen som spelar roll i formandet av ditt liv.
Jens Lekman har ju aldrig passat in i någon livscykel, han har inte ens passat in i artistmallen. Den säger att man bokstavligen ska slå igenom, överallt och på alla topplistor. Särskilt ska man göra musik som fungerar bra på ett gym.
Jens bor en vända i Melbourne för att han gillar en liten indiescen, flyttar tillbaka till Göteborg. Spelar i en villaträdgård i stället för på Way Out West, gör en turné där han förlorar pengar, gör en till där han spelar i folks vardagsrum. Släpper »Life Will See You Now« och gör en till låt om Lisa med titeln »Dandelion Seed« där han går omkring i Göteborg. Ser på kranar i hamnen. Lyssnar på vinden. »Preparing for a storm«, sjunger han.
Jens berättade nyligen i en intervju i podcasten Värvet om att mycket hänger på den här skivan, om självtvivlet som stod i vägen, men att ändå göra det som känns rätt och roligt. »Instead of talking about religion can we just talk about how it feels« sjunger Jens i »To Know Your Mission«. »So if that doesn’t work out/I wanna be a social worker just like my dad«, sjunger han vidare.
I stället för att gå till gymmet gick Jens i terapi. Kanske är det därför han har skrivit sina bästa och finaste sånger på tio år. Med en musikalisk grund där han äntligen vågar öppna sin skivsamling och få in sin traditionella vingliga pop, drömsk soul, disco och urfina banjoballader. En berättarstruktur som utgår från Göteborg och från Jens själv, ett låtsnickeri som tog form förra året då han släppte en liten låt, ett postcard, i veckan. I nummer 17, som hamnade på albumet, sjunger Jens om alla föreställningar, förjävla minnen (eller »dämoner« som Bergman beskrev dem en gång i tiden) som besöker oss mitt i natten. Fucking ridicolus, konstaterar han.