Junior Brielle Tampa

I »Det sociala arvet«, den tredje filmen i Mods-trilogin, har Kentas son Patric blivit yuppie tillsammans med sin kompis Doddo. De avslutar sin arbetsdag av »försäljningar« med att ta en öl på Café Opera. Pengar är inget de funderar över, eftersom de har dem. Sedan går Patric och shoppar en fräck röd sportbil.

Efter att jag skrev ner några artister som jobbat för Red Bull Music Academy i höstas – en läsktillverkare som driver en högerextrem agenda som extraknäck – blev det en nyttig debatt. En kritik var att jag inte fattade att artister knappt tjänar några pengar. En menade att jag bara gjorde ner artister i stället för att se strukturerna bakom att artister gör sig beroende av sponsorer.  Jag försökte verkligen inte prata om stålar så länge det inte påverkade vad man gör framför ratten i studion, men here we go.

Problemet är – precis som Sara Martinsson skrev i tidningen Arbetet – ett strukturellt problem för musikbranschen just nu. Så jag fortsätter på det spåret. Företagssponsring har fått till följd att läsa om musik i dag är som att läsa Dagens Industri. Och jag fattar: att bli indoktrinerad av entreprenörskap som den enda rimliga livsfilosofi att applicera på livet i det fria skolvalets nyliberala tidevarv skapar ju en föreställning att musik är en rimlig »försäljning«.  För att sedan gå och shoppa en sportbil.

Och ja, jag fattar också att musik alltid har varit en produkt att köpa och sälja, precis som dess artister – från teens som vuxit upp med Swedish Export Music Prize som något eftersträvansvärt till att försöka »lyckas« i Idol eller spelas på P3. I den samhällsberättelsen blir ju att starta en duo och släppa musik till ett aktiebolag. Men musik ska inte vara en smart idé till en app. Då är det bättre att göra som artisten Rikard »Skizz« Bizzi som lägger av med musiken för att bli parkvårdare.

För att jag ska få mer kritik för att jag fokuserar på individer i en kylig och kall industri sitter jag här med Junior Brielles debutalbum. Hittills har jag bara läst om dem. Snacket har gått så här:

De är »den svenska popens framtid« skriver Dagens Nyheter. De är som Tough Alliance, Kent, Robyn och Kate Bush skriver Hymn och Gaffa. Referenserna är droppade lika nonchalant som om jag hade fått i uppdrag att bevaka sport.

Säger ni Tough Alliance för att de pajar en dator på scen? Säger ni Oasis för att de är bröder? Säger ni Kent för att de stundtals dansbandsgungar? Säger ni Robyn för att de parafraserar »Do You Really Want Me«?

En referens är inte sann bara för att man droppar den tillräckligt många gånger. Tough Alliance hade estetik, svart musik och antirock. Kent sysslade med gerillaverksamhet, förklädda till Svensktoppen. Robyn är kanske den artist i Sverige – jämte Stina Nordenstam – som har minst behov av självbekräftelse. För att inte prata om gotharen Kate Bush, som knappt stått på en scen sedan 1978. Ingenting av detta besitter Junior Brielle. Hur mycket de än reciterar Karin Boye och skickar med blod i pressreleaser.

Att läsa intervjuer med duon är som att se pappret långsamt färgas till börsrosa. Det är prat om »marknadsandelar«, att de »ringde hundratals samtal till landets topproducenter« och viktiga saker i livet som att hamna på P3:s A-rotation.

I det postironiska samhället betyder tydligen ord inte någonting. Texterna på Junior Brielles debutalbum »Tampa« är som att spela rysk roulette med en ordbok, ackompanjerad av lite prydlig synthvals.

Om jag ska tolka låten »VM 94« verkar berättarjaget ha blivit dissad, men fortsätter att stalka någon eftersom det är ett »äventyr«. »Naken« rimmas med »vaken«. Textmässigt har Junior Brielle mycket gemensamt med Varanteaterns projekt Knut, förutom att Knut vad jag vet inte hade texter om piller i drinkar samtidigt som de var sexuellt frustrerade.

»Vi lider av extrem social kompetens« menar duon i en intervju. Berättarjaget på »Tampa« har inte riktigt heller någon självinsikt. Det genomgående temat verkar vara just sexuell frustration. I »Vau De Ville« »ler och låtsas« berättarjaget vara intresserat, men är ambivalent. I låten »Någon tönt« är berättarjaget kåt och kan inte ta ett nej. Det får inget ragg och vill att respektive ska »dricka lite mer« för berättarjaget har »väntat så länge nu«. I »Fem i fem« låter berättarjaget som att det vill ha tjatsex med hotfull underton: »Do you really want me? Vill du va mitt lugn? Håller du för dörren så jag kan vara lycklig och dum?« Det är det värsta jag varit med om sedan Björn Skifs försökte angripa en kvinna i trapphuset på omslaget till albumet »Watch Out«.

Om Junior Brielle är den svenska popens framtid måste jag ha missat när idealet förvandlades till nyliberalism. Vi får inte reda på om det blev någon sportbil för Patric. Men Doddo verkar ha köpt en båt.