Kalle J Aros Catering

En gång kändes det verkligen som att något skulle förändras. Folk tog alla tillhyggen de kom över för att kasta på rockberget av tio i topp, av brunomarsig genetik och firmafester, av duktig, proffsig ishockeymusik som gör en död inuti. Vi såg hur antirockbrasan började ryka, att brinna och tillta, för att sedan blåsa åt fel håll.

Ut kom vi, individuella och algoritmstyda nyliberala bebisar, färdigmallade baserade på »Humör«, »Chill«, »Träning« eller »Gaming«.

»Det är precis vad jag förväntat mig av er/Jag kommer aldrig beblanda mig med samma mentalitet«, sjöng Kalle J för tolv år sedan. Det är en inställning till musik, skapande och uttryck som i dag alltid följs av den frustande utandningen: men pengar då?

Som partner i duon Karl X Johan tillsammans med Johan Tuvesson har Kalle Jönsson också varit delaktig i att skapa några av de finaste alstren av typen postklubbmusik: en musik med lika delar motstånd mot en etablerad, strömlinjeformad musikvärld som en musik man gömmer undan, lyssnar på lite för sig själv.

På »Aros Catering« är han sitt allra bästa jag. Texterna är som perfekta små romanmeningar, om livets existensiella ångest, om fasta punkter och ensamhet. »Är livet jag leker så viktigt?«, sjunger han över filmtiska spänningstrummor och ett housepiano.

»Samma kaos, är det allt jag har?«

Ett gäng sånger så fullsprängda av ordkonstverk, metaforer och metalliska minnen att »Aros Catering« lika gärna skulle kunna ha fått vara en poesisamling.

»Samma kaos, men jag ligger kvar«

Men också en samling utan röd tråd eller en ny image – vilket inte heller är något att förvänta från en generation som är uppfödd på lösa blogg-mp3:or. Ljudbilden sträcker sig över synthtyngda blad av rosor, lågmäld Josef K, Springsteen-saxofon, små popslingor som kunde ha varit utgivna på Sarah Records eller lånade från den sorgligt bortglömda göteborgsduon Boat Club.

»Bara du ser mig är chansen din/Du gör vad du vill med den«, sjunger Kalle J. En textrad skapad i en tid då den duktiga, uppfordrande, präktiga musiken vann. När man behöver ett CV för att skapa konst. »Så många resor inåt/Nådde aldrig punkt/Jag dör där andra lever fritt/En liten cell blir ditt och mitt«, avslutar han titelspåret som Mauro Scocco torde önska att han hade skrivit.