Mary Onettes

När The Mary Onettes släppte sin skiva ”Hit the Waves” förra året var det med en konsekvent utveckling av sitt sound. Nu var det tuffa gitarrslängor, mer glättiga toner och man siktade mot stora pophits, dansande i åttiotalets stora skugga. Jag förstår utvecklingen, även om jag mest gillat de pulserande stora trummorna och svalpopen på albumet Islands, Jesus And The Mary Chain-rocken på debutplattan och Dan Lissvik-produktionen på EP:n Love Forever från 2012. ”Portico” är ett mellanting av allt som tyvärr mest låter gammal skåpmat  – det är skälvande Cure-toner och tweepop-avaganza i ”Naive Dream” och ännu mer Cure i långdistanslöparen ”Bells For Stranger”, men det lyfter sällan. Det finns få av de speciella melodierna eller hookarna som fick mig att gilla The Mary Onettes som en sorts fortsättning på ett Joy Division eller andra stora, brittiska rockband. Inte heller kommer Philip Ekströms röst till sin fulla rätt, den är alldeles för gömd bakom stora synthesizers hela ”Portico” igenom. Jag kan lika gärna sträcka mig efter en samlingsskiva med Sarah Records-singlar istället.

Genom alla referenser och packlådor med musikaliskt bagage finns ju ändå alltid något som sticker ut, som Silence Is A Gun, som är albumets mest genuina försök att skapa något beständigt. Jag hoppas The Mary Onettes slarvar bort sina resväskor nästa gång och blir tvugna att skapa en delvis ny garderob åt sig själva.