Museum of Bellas Artes

Pieces

När Museum of Bellas Artes släppte sin EP Days Ahead 2010, som föregåtts av singeln ”Who do you Love”, en cover på sextiotalsbandet Sapphires låt, kunde man lätt para ihop dem med andra svenska DJs som gjorde svävande trummaskinsbeats. Det passade lika bra på klubben som en kväll med vänner, en telefon och blicken mot en solnedgång. När de till slut släpper sin debutskiva finns den känslan kvar, till exempel i låten Twine eller singeln Bear Cubs, men främst har Museum of Bellas Artes gått ner sig i en mörk, syntetisk ljudbild – en sorts kovändning från den baleariska sommarnatten på Days Ahead. Första låten Fantasia är en sorts mytologisk goth-saga med pustande opera över ett beat som låter som ett nedtonat, tidigt Aphex Twin-släpp. I Abyss låter det som Sébastien Tellier och i Relapse tar Museum of Bellas Artes inspiration från en sorts tidig nittiotal urbrittisk dansmusik, med små duttar saxofon. Sången är, genom hela Pieces, det bästa. Den passar perfekt till alla de, ärligt talat, röriga musikaliska trådarna med sin brutna och mollbärande Toni Braxton-stämma.

Men, trots att det är välproducerat, förstår jag inte kärnan i Pieces. Trots sina fina stunder låter det som att Museum Of Bellas Artes måste hitta sig själva i den diversifierande atmosfären de försöker skapa av post-rock, jingliga beats skapade på musikprogram från -95 och konstiga, smittsamma synt-klagoklanger och omotiverade gitarrslingor. Jag hoppas det inte tar tre, fyra år till för nästa skiva att släppas – som förhoppningsvis har en någotsånär rakare linje.