get lucky

Det var fint i Gràcia, Barcelona, hela förra veckan. Jag och en vän åt på ett insprängt baskiskt ställe med brandy-tunnor(två gånger), blev lite tipsy, tog ett foto med kyparen. När vi gick därifrån hade jag ett hål i mitt bankkonto och bubblor i magen. På dagen åt vi lätt mat och sedan tung. På grund av det höll vi på att missa flyget, det var det mest rocknrolliga jag gjort senaste tiden.

När det var sol gick vi någon halvmil. Sedan tänkte vi gå in i Gaudis hus, som de gör i världens mysigaste film, men det kostade för många tapas. Nu har jag köpt ett gymkort.

takpoolen

Åker till en takpool nästa vecka. Under tiden släpps ett specialnummer av Sonic om de 100 bästa svenska skivorna. Jag har skrivit lite, men jag vet inte heller vilka som är FÖRST

jai paul-sammanfattning

Det blir alltid rörigt när något oförutsägbart händer på internet. Jag skriver om Jai Paul-släppet någonannanstans, inte här, men det är så mycket spekulationer just nu. Nån blogg försöker sig på undersökande journalistik och menar att Jai Paul släppte det själv. (För ni blir inte av med mig, #paul) Här är den bästa artikeln, nåt dygns daterad, om hela grejen för den som vill ha pocketboken av händelsen. Här är en kalender för den som vill ha hitsen.
Och här är den bästa låten. Till och med Jennifer Paige gillar den.

gellhorn och man

I och med öppnandet av HBO Nordic kan man se Philip Kaufmans tv-film Hemingway & Gellhorn, en fin historia om en åsidosatt kvinnlig journalist och ett macho ”manligt geni” – spelad av Clive Owen – som får allt han pekar på. Men det bästa är att det är just fokus på Martha Gellhorn – gestaltad av Nicole Kidman. Hemingways musa – som han kallade henne – blev på åttiotalet genom journalisten Stig Hansén känd i Sverige som en underskattad stilist. Hennes styrka var reportaget, där hon under sextio år rapporterade från främst krig och sina många resor. Filmen tar vid med dramatiska bombningar under spanska inbördeskriget på trettiotalet där Hemingway med sitt litterära bihang spelar in en propagandafilm som stödjer de antifascistiska styrkorna. Mest tid spenderas i en hotellobby – här är Gellhorn blek, oerfaren med skrivkramp och får bara sexuella anspelningar. Hon är stel och omringad av män. Romantiken är lite kitschig och överfläskad, men Gellhorn utvecklas systematiskt och generiskt mellan Kinaresor och finska vinterkrigetskildringar och blir en hårdnackad veteran. Hon reser bland annat från Spanien till att förklä sig som sjuksköterska för att få dokumentera andra världskriget när Hemingway gått ner sig i spriten för gott. Martha åkte på resor tills hon var typ åttio. För något år sedan läste jag varje kväll en artikel av Gellhorn i en textsamling. Jag ville inte att de skulle ta slut för fort. Jag har också en bok med Hemingways journalistik, men det var aldrig hans grej.
Kaufman använder sig av konstanta pareringar mellan svartvitt och färg, för att enklare visa inslag av autentiska arkivklipp. Efter blandad kritik, några riktigt arga, ger Hemingway & Gellhorn – som egentligen borde haft Gellhorn före i filmtiteln – ett riktigt erkännande till den bättre journalisten av de två. Trots att alla recensioner handlar om pinsamma med roliga scener med Hemingway, där han spelar rysk roulette eller blir sur när en kritiker ifrågasätter han maskulinitet. Marta Gellhorn försökte senare i sitt liv alltid komma undan giftemålet med Hemingway i intervjuer, det var inte intressant. Det intressanta låg i hennes egen journalistik – men alltid nämns det stora machogeniet som en fotnot till hennes liv.

”I hope this ones nice”

Det här skämtet drog han i Stockholm också. Skratta

babbel om tv-analyser

Skärmklipp

Från Sun Journal 11 september 1995

Jag ska inte också skriva om SvDs nya format, jag tänkte skriva om Daniel Sandströms artikelserie om att ”tv:n gör anspråk på att vara den nya litteraturen”. Vilket är ett rätt roligt antagande. De som inte orkar läsa EN TILL text om Mad Men-bla, The Wire-blabla, TV-blablabla kan sluta här.

Jag har de senaste åren mer läst journalister än tidningar. Också läst mer Sandström än Wiman, mycket för att jag inte orkar mer Vargas Llosa och opera-krönikor. Obs ej diss, förstår behovet av ämnena i en mångfasetterad kulturbilaga. Men det är skönt med en kulturchef som gillar popkultur.
Nu vet jag inte hur artikelserien utvecklas, första delen handlar om ungefär att befästa dess status/makt – alltifrån att The Wires koppling till Dickens är en Harvardkurs och att Norman Mailer har jämfört Sopranos med ”the great American novel”. Jag förstår att man måste grundlägga en sorts bas här: tv kan också vara bra kultur. Men är det nödvändigt? Jag tycker alltid det är mysigt när man skriver om The Wire i tidningen, trots att den lades ner 2008. Det borde jag inte, The Wire har blivit så stor värdemätare att den – tänker jag – får utrymme där andra serier som kommit sedan dess borde få dess utrymme. Jag har dragit mig för att skriva om Mad Men av den anledningen, det fanns en period kring förra säsongen då det typ VARJE DAG var en ny analys av något i Mad Men, från drinktips till preppy. Grejen med att göra den litterära jämförelsen är att man jämför tv-mediet med något FINT som litteratur, en rätt trött diskussion. Jag är pepp på de andra delarna i SvD:s serie – men jag vill gärna se lite fler fina analyser här. Befästandet av litteratur som tv-dramatik har ju ändå gjorts, jag tyckte till exempel att Jonas Thente (som jag gillar pga litteraturkritiker + DATORSPEL = samma kulturella värde) skrev bra om det för några år sedan i en av de få Mad Men-texter som fortfarande håller när han menade att vissa saker – som den konstanta rökningen – inte fungerar i en roman. Som dessutom säger rätt mycket om klimatet/epoken/etc. Citerar fritt här:

”Sådana tidstypiska detaljer kan helt enkelt inte återges i en roman. Det hade blivit både tjatigt och övertydligt att skriva sådant som ”… sa han och tände en ny cigarrett”. Och det ständiga hostandet på morgnarna hade irriterat på samma sätt i en roman. Eller ta den picknick som huvudpersonen och hans familj genomför i en paradisisk park. När de bryter upp och ger sig av hem skakar de helt enkelt picknickfilten varpå allt skräp lägger sig att vila på gräsmattan. Han kastar lättjefullt i väg sin ölburk med quarterbackens hela grace. Så åker de i väg i sin Cadillac. Försök göra om det i en roman, och i alla fall jag skulle himla mig och slå igen boken.”

Jag ser inte detta som någon polemik kring litteraturens värde, jag tycker det finns en kul poäng här att saker kan samexistera. Sandström skriver att litteraturen vill vara en lägereld, och avslutar med att författarna måste ”ta den tillbaka”, alltså den ”sociala berättelsen” som handlar om ”samhället”. Behöver den det? Varför? Jag ska egentligen inte uttala mig så mycket om feta romaner, det kanske är så, jag läser MEST reportageböcker/journalistik, fackböcker och lite noveller, men jag förstår ofta inte att det ska finnas ett motstånd mot nya konsumtionssätt, som jag ändå tycker att aktualitetsvinkeln landar i här. Att vi laddar ner musik dödade inte musikindustrin, det formade om den. Internet dödade tydligen inte tryckt media. För att igen referera till Jonas Thente skrev han ju också bra om böcker vs musik (i en text som jämförde dess kritik, visserligen) för en massa år sedan på Digfi, att man kan lyssna på veckans nya skivor på en dag, men veckans nya böcker kräver betydligt längre tid.

walking dead och bra tv

Om några timmar kommer ett nytt avsnitt av Community. Serien har börjat riktigt kasst den här säsongen. Fortfarande har Pierce inga roliga lines och är riktigt ojämn just nu – att han skulle fortsätta vara en rasistisk gammal gubbe fungerade inte i längden. Men inga försök har gjorts att förändra honom. De har bara tagit bort alla puns. Trots det där feta bråket där allt manusskit kom fram. Minns ni?

The Walking Dead har varit stabilare, säsongen har börjat bra, och de har introducerat några riktigt bra karaktärer. Men senaste avsnittet var en av årets bästa tv-episoder. Det var som ett pilotavsnitt OCH en fördjupning – det var första stora återknytningen till första säsongen. Det var sköna miljöer, road-trips. Det totalt ignorerade fängelset och staden helt. Jag fattar inte riktigt 24-jämförelsen som Slate gör, men jag älskar va de säger om karaktärsutveckling. ”I cringe whenever I hear the term “character development.” People in the real world don’t change as frequently, extensively, or quickly as characters on TV. Still, the next time Rick and company are surrounded by zombies and the Governor is shooting at them, thanks to “Clear,” I’ll be more inclined to care.”

beach house x twin peaks

Att BEACH HOUSE skulle göra den här genialiska videon, med en riktigt vacker sång

Sveriges Slaverihistoria (BBC Historia #2 2013)

Åtta sidor om Sveriges slaverihistoria, från vikingar till Saint Barth. Många timmar på KB.

Mer här

Aaliyah (Sonic #66)

Jag brukar inte tycka så ofta i text. Gör ett undantag för aaliyah i senaste Sonic, varit ute ett tag nu. Damn we missing you. Köp!

nordpolen och min generation

Jag tror inte jag är ensam att i min generation alltid älta alla problem vi har. Jag brukar ofta prata om ”min generation”, jag gillar att göra det. Det känns mer samlat, som att vi är en grupp, när jag vet att det är en rörig klasstillhörighet och rätt så många grader av politisk medvetenhet. Men jag var rätt säker när jag gav nya Nordpolen-plattan en sexa i betyg nyss. Jag tycker den verkligen sammanfattar, precis som Lorentz och Sakarias gjorde i höstas, den här jävla apatin vi typ alla känner. Alla bara pratar PROBLEM: arbetslöshet, samhället, ”jag kanske får vik en vecka till”. Ingen är riktigt glad om det inte är helg. Det är liksom likadant som förra gången Nordpolen släppte skiva och sjöng något om att ”måste söka jobb men orkar inte stiga upp”. Nordpolen och Lorentz & Sakarias är klubbvreden i samhällsapatin. Jag vill bara citera hela Nordpolens ”försöker dölja” här men det skulle bara bli ännu mer apatiskt

bästa so far

Darin (GAFFA februari)

Intervjuar en lite hårdare och metallig Darin i nya numret av Gaffa. Läs här

Valfläsk

2012

Några ord om producenter och mina favoritlåtar 2012 på TMA

jag är sjuk. varit det i snart en vecka. ska det va så?

nya texter:

# om Mata Hari i nya numret av BBC Historia

# intervjuar Erik De Vahl i senaste Sonic

El Perro Del Mar (GAFFA november)

Både Saint Etienne och Chad Valley har släppt mixar på sånger från El Perro Del Mars nya platta. Jag och Sarah pratar debattklimatet i Sverige på ett uppslag (sid 26-27) här

Led Zeppelin (BLT 7/11)

Några ord föll bort, men en rätt läslig recension av Mick Walls biografi om Led Zeppelin i onsdagens BLT här

Jag och en vän messar senaste polling-datan till varann. Jag har köpt Oreos, han mer konstig amerikansk läsk. Jon Stewart gör roliga skämt om att allt bara handlar om Ohio. Nån twittrar om att kommentarorer börjat göra massa rap-referenser, jag letar stream till Comedy centrals valvaka. Det känns som den bästa just nu.
Obama spelar basket idag, Romney springer på valmöten. Nu börjar det.

what she said

moment-of-zen—election-fatigue