Peter Morén

Peter Morén, en tredjedel av Peter Bjorn and John, har precis släppt sin anda soloplatta – men det är första gången han sjunger helt på svenska. Jag träffar Peter i hans studio på Östermalm i Stockholm, långt nere i källaren. Förstärkare, isolering, kaffekoppar – allt ser exakt som en inspelningsstudio ska se ut enligt rockmallen. Skivan, I spåren av tåren, är också, paradoxalt med att Peter Morén är en av indiesveriges mest omskrivna och kända internationella artister – full av referenser till någon form av svensk tradition.

Är det här första gången du skriver på svenska?
Ja, det är det, rent officiellt i alla fall. När jag var tonåring så försökte jag mig på det, för jättejättelänge sedan. Sen har jag även skrivit ett par barnvisor på svenska för jag jobbade länge på förskola till någon musikal. Men det är första gången jag släpper något på skiva.

Hur känns det då?
Det känns jättebra. Det var ganska nervöst till en början när man skulle höra sig själv sjunga, och även spela in. Det låter direkt annorlunda, jag har inte låtit så förut, och det har dels med svenskan men också musiken på skivan att göra. Känns bra, men det är klart, det blir lite mer naket. 

Vad är svårast? Vad tar längst tid, att skriva på engelska eller svenska?
Den här skivan gick jättesnabbt att skriva. Det var inspiration, det var ingenting jag hade planerat, vare sig att göra en soloskiva eller skriva på svenska. Jag fick ett infall, och skrev alla låtarna på några dagar i princip. Om man får inspiration är det ganska lätt att skriva, över lag, däremot känner jag att ju längre man håller på, jag har ju hållit på med musik ganska länge, så ju mer krav får man på sig att dels kanske överraska sig själv med någonting nytt.

Var fick du den här plötsliga inspirationen ifrån?
Jag vet inte, det började egentligen med en låt jag och Tobias (Fröberg, red anm. producent) gjorde tillsammans, egentligen med tanken att ge till någon annan artist.

En soullåt?
Ja, precis. Det är första låten på skivan, ”Ett land som inte är”. Vi gjorde en demo på den med engelsk text. Och sen lyssnade jag på den och då fick jag en bild av något som gör upp med det gamla Sverige, mina rötter och var man kommer ifrån och sådär. Något öppnades där. Sen kom allt det här andra. Jag hade något behov utav att skriva om de här grejerna, just på svenska. Jag ville verkligen använda sådant jag inte kan använda på engelska. Typiska svenska företeelser, kopplingar till svensk kultur och historia. Haha, jag sjunger ju om mat, författare, inlagd sill och allt möjligt, hjortron. På så sätt är den ju någon sorts folkhemsnostalgi, eller vad som har hänt under 1900-talet egentligen. Jag tror jag inte hade fått den här inspirationen om jag inte hade rest så mycket, jag tror det har med det att göra. Sen är ju flera låtar riktiga kärlekslåtar. Men det är som att det blir starkare på svenska, nästan.

Musikaliskt är den en ganska amerikansk skiva. Den är inspirerad av gammal soul, funk och rockabilly. Rootsig, svängig musik. Men det passar också på något konstigt sätt ihop med svensk landsbygd, något ursprungligt sväng. Rockabillymusik är ju väldigt stort i Dalarna till exempel.

Så du satsar på svensktoppen och folkparker?
Hah, ja det skulle kanske passa till det. Det är det som är lite knepigt med den här plattan, den skulle passa en ganska mogen publik. Det känns inte som en indiepopskiva. Samtidigt är den producerad på ett intressant sätt, den är inte slick, inte smörig. Det gäller att hitta den där som står ut med att det är lite skräpigt, men tilltalas av fina melodier. Det är en blandning av allt möjligt. Moget men lekfullt. Den har mycket gemensamt med mig som 10-åring och mig nu medan kanske inte så mycket mig som 25-åring.

Jag läste att du såg något klipp på TV när du var liten, och bestämde dig för att syssla med musik. Var det Jerry Williams kanske?
Ja, juste, det är sant. När jag var jätteliten såg jag Jerry Williams på TV.

Är det den känslan?
Ja, lite så. Det är roligt att spela gitarr, rytmer, roligt att dansa. Att man inte tänker allt för mycket. Lite så är den här skivan, både lite smörig på sina ställen och lite stökig. Så är man ju när man är barn. Man är inte beräknande, ”det här är inte coolt”.

Ja, man är lite innan alla subkulturerna och ”måstet” som barn.
Det är ju rätt vanligt som tonåring eller 20-25. Man vill ju positionera sig och visa var man hör hemma. Jag fyller 34 i år, det känns inte lika viktigt längre. Samtidigt blir musikintresset större, du kan ju lyssna på så mycket mer musik.

Samtidigt måste jag säga att med Peter, Bjorn and John att ni har retroinfluenser, men ni prickar alltid rätt för det som är inne musikaliskt just då. Vad tänker du om det?
Det är ju inte så att man försöker göra det, däremot så, det har jag reflekterat över flera gånger, vilket vi gör alla tre, hamnar ofta i samma grejer samtidigt. Precis som du säger, ofta retroinfluenser som Living Thing, vår senaste skiva, vi gick tillbaka till mycket som gick på radio, tidigt synt, 80-tal, tidig hiphop och lite afrikanskt.

Vad är det för namn inom soulen på din platta?
Jag har gamla favoriter jag alltid lyssnat på, Smokey Robinson, gör även en cover på honom på den här skivan. Stax, Booker T and the M.G’s, Otis Redding, Sam & Dave, Philadelphia soul, Delphonics, Curtis Mayfield. Också samlingar med massa olika artister, jag fick till exempel en hel låda, känner du till ett skivbolag som heter Stones Throw? Jag har haft lite kontakt med dem så han som har skivbolaget skickade en hel låda med skivor till mig. De ger ju ut massa gammal obskyr funk. Mycket New Orleans också.

PB&J har ju alltid känts mer 70-tals souldisco än 60-tal och, duvet, Motown om då drar på soulreferensen.
Ja, det är sant. Den är skivan är…-66 till -72. Där någonstans. Det finns lite Al Green och Delphonics men så finns det också Booker T and the M.G’s. Sen finns det låtar som inte är soul också, det är ingen konceptskiva.