R.E.M Part Lies, Part Heart, Part truth Part Garbage 1982–2011

Det borde vara lätt att tycka någonting om ett greatest hits-album från ett band som funnits i över 30 år. Skulle det vara Depeche Mode, U2 eller varför inte The Rolling Stones skulle det slentriandissas. Men R.E.M. har alltid varit för annorlunda, för konstnärliga och brinnande för att liksom behandlas som vilket manligt, äldre arenarockband som helst. Här spänner bandet bågen kring hela sin karriär, till skillnad från den tidigare skivan The Best of R.E.M. 1988-2003.

När jag såg dem live i början av 00-talet var en blåmålad Michael Stipe på topp. Rockband brukar kunna köra mäktiga livecirkusar men det imponerande var att det nya materialet kändes relevant. Det gör Part Lies, Part Heart, Part Truth, Part Garbage. En förövrigt fantastisk titel som förklarar det noga valda innehållet exceptionellt. Det finns allmänt skit men i synnerhet  finns det hjärta. Bara R.E.M. bland rockdinosaurierna skulle släppa ett album med låtar som var så avgörande för specifika perioder i bandets historia men som låter värdelösa idag. Låtar man måste ta sig igenom för att förstå. Kanske därav Part Truth och Part Lies.

Alla de stora hitarna är med. Det är också obligatoriskt i dessa samlingar att inkludera tidigare osläppt material. We All Go Back to Where We Belong – som på nätet kan ses i en videoversion med John Giorno och en med Kirsten Dunst – är strålande vacker och får mig att sakna R.E.M. något fruktansvärt. Trots bandmedlemmar över 50 år med 15 studioalbum och 65 singlar bakom sig får man känslan av att det finns mer. Att de är det enda stora rockbandet med över 25 år på nacken med ett självklart existensberättigande.