Say Lou Lou

Lucid Dreaming

5/10

Efter att ha släppt låtar i tre år och turnerat runt världen trodde man nästan Say Lou Lou redan skulle ha albumdebuterat. Det brukar ju gå till så. Men syskonen Say Lou Lou har fortsatt släppa singlar, medverka på samlingsskivor (Ebba Grön-hyllningsplatta, partiet F!:s valskiva) och samarbeten (Lorentz OC-låt). Say Lou Lous musik har jag mest närmat mig genom remixer – som den härliga CFCF-mixen på Maybe You från 2012 eller Dan Lissviks mix på sången Julian, med flera.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig – antagligen något snäppet mäktigare. Vi är vana, eller indoktrinerade, vid att albumdebuterande är något solitt – där artisten äntligen, efter år av väntan, får det stora kreativa utloppet. Say Lou Lous drömska, låga popmusik är fantastiskt vacker under specifika moment, men blir som helhet samtidigt för pacificerad och låst – den kan ta sats och flyga mellan raderna, det finns fina längtansfulla kärleksrader och stick av virvlande rundgångar med viskningar – men rakt igenom hänger en känsla av saknad för dramatik. Jag sätter på Lykke Li, en artist som rör sig i samma stora vidder och hör krävande powerballader av den dignitet som jag tror Say Lou Lou strävar efter men inte når. Som med mycket musik med ett stort sound men ändå avskalat och mjukpopigt har det fungerat perfekt för nydisco-remixer – tyvärr är därför Lindstrom-mixen på hitten Games for Girls fortfarande det starkaste spåret på Lucid Dreaming – inte för den är klubbvänlig – utan för att det är där Say Lou Lou fortfarande är. Innan de har hittat nyckeln att pränta ut den riktiga svärtan musiken är ett så bra medium för.