Skivbutiken

Den traditionellt stora, flådiga skivbranschen med sina skyhöga glasbyggnader finns snart inte längre. Sedan i början av veckan finns inte heller den småskaliga, independentbranchen i England – den arena av skivförsäljningen som haft det enklare att överleva på grund av mindre häxjakt på ekonomisk vinst och enklare förutsättning för att ständigt anpassa sig till världen omkring sig. Eftersom det ofta är intresserade fans som sätter riktlinjerna. Om den nu inte försvinner helt så har den i alla fall råkat ut för ett stort bakslag. Enligt The Association Of Independent Music brann en distributionsbyggnad för PIAS, en av Storbritanniens största distributörer av indiemusik till över 150 små skivbolag med CD-skivor ner i samband med de brittiska förortsupproren som spred sig till Enfield. Nu börjar insamlingar på nätsajter med kampanjer att gå in på sitt favoritbolags sajt och köpa en låt digitalt. 

Lagerlokalen var full av både gamla artefakter och nya släpp från välkända undergroundbolag som Soul Jazz, Rough Trade, Big Dada, Kitsune, Secretly Canadian, Sub Pop, FatCat, Domino, Warp och Kompakt. Några mer välkända än andra – men alla stora i sin respektive genre. För en indiependentkultur där många fortfarande är baserade på vinylsläpp eller digitala släpp i hög ljudkvalité för att kunna spelas på klubbar runt om i världen är det ett hårt slag. Men det är också ett slag mot en hel kultur: mot den musik som alltid har stått i underläge och är den mest banbrytande musikaliskt. Många av etiketterna kommer säkert inte kunna täcka detta ekonomiskt och tvingas lägga ner sin utgivning av sällsynt soul, reggae, afrojazz, tech-house. 

Inför Record Store Day i våras hittade jag en artikel full med bilder på stängda, stora som små, skivbutiker. Det var deprimerande. Vi har kommit till konsensus att CD-skivor är ett omodernt sätt att konsumera musik, att det inte finns någon plats för skivan i vårt samhälle längre. Inte ens som inredningsaccessoar. Men när skivbutikerna stänger till förmån för ett matställe eller klädkedja så försvinner även en viktig kulturell touch på områden. Affischer på rockstjärnor, konsertposters och nya favoritskivor ägaren omsorgsfullt lagt ut i fönstret. I fina, slitna gamla byggnader eller rökiga källarhål där det i fyrtio år har pratats om house, jazz, hiphop och punk. Skivan kanske inte har någon plats – men tyvärr betyder det att musikbutiken inte heller har det. Förutom för en liten del av de mest inbitna fansen. På ett youtubeklipp där man ser lagerbyggnaden brinna och på Twitter uttrycker oroade fans sina farhågor och nedstämdhet. ”Se bara på den där listan på skivbolag. Den bästa musiken i UK, förstörd.”

Och nu kanske det inte bara butiken försvinner ur det urbana rummet och livsmiljön där vi rör oss. Nu kanske vi inte ens har musiken längre.