Skräck

Jag vet inte hur det hände. Men plötsligt sitter jag här med boktitlar som ”Blod, eld, död”, ”Skräck” och senaste säsongen av tv-serien True Blood. Jag som inte ens vågar åka bergochdalbana.

I boken ”Skräck” – ett försök till uppslagsverk om skräckfilmer– behandlas ämnet nästan för akademiskt. Tillsammans med dåliga illustrationer av leende Freddy Kreugers, för att väga upp motorsågsmorden, gör att skräcken blir gullig. Det är rätt symptomatiskt med hur vi ser på skräck idag.

Skräck betraktas som en självklar underhållning. Det finns inget motstånd. Den barnförbjudna ställning den en gång hade har datorspelen mer och mer tagit över och får fungera som moralpanikens hackpåse.

Ett betydligt snyggare illustrerat verk är skräckseriealbumet ”1000 ögon” av Daniel Thollins och Jonas Andersson. Händelserna är helt förlagda i Uppsala, i en miljö med historisk mystisk stadsbyggnation, mentalsjukhus, kullersten, studentnationer, mörka universitetsbyggnader. Uppsala fungerar optimalt i skräcksammanhang. Serierna innehåller allt från mumier och runstenar till källarvalv under Domkyrkan. ”1000 ögon” är också väldigt rolig. Humorn går liksom inte att komma ifrån inom skräcken. Många av åttiotalets videovåldsfilmer är direkt komiska idag när blodampullerna sprutar. I nyutkomna”Blod, eld, död”, om den svenska metalscenen, läser jag att sångaren i black-metal bandet Watain från Uppsala brukar andas i en påse med en förruttnad korp innan spelningarna. Han är säkert dödsallvarlig, men jag ler och tänker ”aha, han gillar skräckfilmer med nordisk mytologi”.

När jag diskuterar serier med mina vänner är det lika mycket True Blood och The Walking Dead som Mad Men och The Wire. Nördstämpeln skräck har haft är borta. Och just nu spelas pjäsen MEFISTO, baserat på Klaus Mann roman, på Uppsala stadsteater. En uppsättning teatern beskriver som ”att sälja sig själv till djävulen”.

Kanske är skräcken i kulturen bara ett sätt att förbereda oss för Nostradamus profetia eller Mayaindianernas kalkyler om världens undergång 2012. För att liksom sköta övergången till helvetet lite smidigare. När apokalypsen kommer lär vi vara så indoktrinerade och orädda att vi bara ser det komiska i att bli en hjärndöd zombie eller spetsad på en påle.

Som den brittiska komikern Rowan Atkinson beskrev det en gång i en monolog där han spelar djävulen och välkomnar folk till helvetet, och en person frågar om var toaletterna ligger. ”Om du har läst din bibel, så minns du att det stod fördömelse utan lindring. Så om du inte gick på toa innan du kom hit, så är jag rädd att du inte kommer att ha det så trevligt här.” 

Fredrik Thorén

Skräcken, ”videovåldet” och cencuren debatterades flitigt under åttiotalet, bland annat med programmet Studio S. TV-serien True Blood, som går i SVT, skildrar ett USA där vampyrer är en del av samhället och är fylld av mord, sex och våldsskildringar. Vampyrtrenden ses i många av senaste årens storfilmer, som Twilight och Daybreakers. Även zombies är vanliga, som i den amerikanska serien The Walking Dead och filmen Zombieland. Inom hårdrocken har skräck alltid varit ett obligatoriskt inslag i låttitlar, skivomslag och medlemmarnas inspiration. Uppsalabandet Watain ser nästan ut som vitsminkade zombies på scenen och poserar ofta med ormar, döskallar och djävulsreligiösa attribut.