Sky Ferreira – Night time my time

Jag har försökt fatta Sky Ferreira flera gånger. Mellan en fantastisk singel, Everything is Everything, som osar väldigt mycket producenten Dev Hynes (Blood Orange) och mjukrockiga Ghost, båda från EP:n med samma namn trodde jag fanns en jättebra popstjärna. EP:n från 2012 var samtidigt rörig, precis som Ferreira tiden efter den. Uppskjutna släppdatum gjorde att jag trodde hon skulle bli en Azealia Banks – ett geni som inte rent kreativt kan ta folks uppskruvade förväntningar och släppa nytt material.

Men jag förstår inte alls vad Ferreira gör på Night Time, My Time (som bytt titlar några gånger). Hon går tillbaka till ett trist föråldrat popsound (som delvis kunde skönjas i Ghost EP:n) i varierande tappningar. ”Heavy Metal Heart” låter som The Pretty Reckless (En brittisk tidning beskrev de träffande som ”en ointressant blandning av powerock och grunge”) I ”Omako” kör hon överdrivet distade gitarrer i Suicide/Primal Scream-stil som bryter av en trallvänlig Hole-rock i ”Nobody Asked Me” och ”24 Hours”. Jag är riktigt besviken på att det låter så styltigt, att jag totalt missuppfattat Sky Ferreira. Att det fortfarande är rörigt och fyllt av rockklichéer.

De musikaliska höjdpunkterna är få – den bästa låten är det mörka, Cat Power-svävande titelspåret – men istället för att lyssna på den oinspirerande syntdrivna slätstrykta popen, googla  de kärnfulla, enkla budskapen i texterna. Där gömmer sig den jättebra popstjärnan.