Thåström

Efter att ha läst 440 sidor om ”Sveriges enda rockstjärna”, Joakim Thåström, har jag aldrig betraktat rockmusik så gulligt som nu. Det är som att alla mina tonårsfavoriter, ungefär samma referenser som Thåström själv hade – Stones, The Clash, Iggy Pop – , popmusikens kanon, smulas ner till oigenkännlighet och blir till olydiga husdjur som ska klappas, födas och daddas med. Den sanna vägen till en rockstjärnas hjärta är genom alkohol, det får vi skrivet på näsan. För när de är berusade får vi reda på exakt vilka som är rockstjärnans favoritskådespelare, hur det går med det där förhållandet och synen på partipolitiken. Vad vi alltid funderat på! Med orden ”Får vi bjuda på något att dricka, Joakim Thåström?” börjar en intervju i Kvällsposten från 1985.

Stå aldrig still är ett urval av långa och korta reportage, intervjuer, skivrecensioner och krönikor som publicerats under alla år Thåström varit aktiv på den svenska popscenen, med början i Stockholmsförorten Rågsved 1978 och punkbandet Ebba Grön. Här visar boken en högst intressant del i svensk musikhistoria: intervjuer och texter från olika fanzines, som, likt dagens motsvarighet – mp3- och musikbloggar – ofta är först med att hitta till ny musik. Boken ranglar igenom ett 80-tal där långa turnéreportage i Schlager eller Slitz blandas med snabbare nyheter i kvällstidningarna. Imperiets byten av medlemmar, kalkonfilmen Den frusna leoparden där Thåström och Christian Falk är medverkande, till framgångarna med Bellmantolkningen ”Märk hur vår skugga”, där Thåström hittade till en helt ny publik bestående av folkmusik-pensionärer, smått ofrivilligt.

Det är en intressant bok, men materialet blir svajigt och vissa partier är sega. Vilket är en blandning av tråkiga partier i Thåströms karriär samt, just det, en dåsig rockjournalistik. Under 80-talet lyser fanet igenom som ofta ville bekräfta en rockmyt eller femton genom att sitta på en bar i flera timmar. Och Thåström accepterar det. Man börjar känna igen förhållningssättet. Han är aldrig karriärinriktad, det finansiella tänket kan inte vara hela sanningen. Kanske kände han sig inte stark nog att säga nej ens när han blev folkkär. Men han hittade andra vägar: han flyttade till Amsterdam, hängde med industrirocknördar och gjorde tvärtemot.

Thåström ger ut sin första soloskiva 1989, som osar trummaskiner och experimentlusta. Långt ifrån teatral syntrock och Mikael Wiehe-tolkningar.

När svensk punk fick ett uppsving igen på 90-talet började också de mest tongivande inom genren, Ebba Grön, sälja som smör. Vilket i sin tur mer eller mindre finansierade Thåströms mindre kommersiella och det mest experimentella projekt han haft, industrirocken i Peace, Love and Pitbulls.

När artiklarna börjar datumstämplas mot slutet av nittiotalet sinar de långa intervjuerna, men här tar också den riktiga kritiken vid. Här ser man mönster, drar streck och är gruvligt trötta – precis som det känts som att Thåström alltid varit – på att prata Rock, Rock, Rock. Journalisterna är intresserade på ett helt annat vis. Det är inte coolt att hänga med rockstjärnor – det är intressant, som vilken form av konstform som helst.

Och där säger Thåström stopp. Det känns som att han inte mer behöver mer, hans musik har fått det totala erkännandet, hans status har nått den höjden där han kan säga inget mer trams. Jag minns när han öppnade sin hemsida med fansnyheter och skrev en topplista över ny musik han lyssnade på. Nostalgi på egna premisser. De senaste 12 åren har han släppt några av de bästa plattorna som gjorts på svenska. 

Om du gillar skivbolagens nya grepp kring att ge ut gigantiska CD-boxar med extramaterial eller live-DVD:s med rockens dinosaurier är den här boken ett synnerligen intressant komplement, om inte i Thåströms liv, som i den krångliga svenska rockjournalistiken.