The Legends

It’s Love

6/10

Etiketten Labrador – som sedan 2001 år gett ut svensk popluggsindie – har som sin chefsdirigent Johan Angergård, som har varit med och skapat både Club 8, Acid House Kings och gett ut The Radio Dept, Sambassadeur och The Mary Onettes. The Legends beskriver han som sitt mest personliga. Trots att det en gång i tiden var svajig indiepop – är det svårt att på förhand att gissa hur det kommer att låta – är det mer av tidiga nollnolltalets indietrallande och bråkiga festpop? Är det mörk syntpop som i Eternal Death? Är det depprock som på albumet Public radio?

”It’s Love” är ett lugnt, mysigt medelåldersalbum som låter som en kylig sommarmorgon med sina drivna syntmattor över Angergårds autotunade, Radio Dept-iga (och deppiga) behärskade röst. Han har inte sjungit såhär fint sedan Pallers, mitt personliga favoritprojekt, som släppte små elektroniska singlar 2008-2011.

Som musikalisk grund ligger som vanligt Labrador och Angergårds grava intresse av åttiotalssyntar, men approachen är annorlunda – kanske är det just det personliga intrycket jag faller för. Det är många rätt intetsägande texter om sadness, love, något stort okänt och rök, men jag köper det – The Legends har gjort en burrig under-eken-platta. ”It’s Love” är knappast en kioskvältare men man vill inget annat än att stanna i det momentum av löpande popmelodier som Angergård harvar fram, bäst blir det när Club 8:s Karolina Komstedt gästar på ”Winter is the warmest season”.