The Tough Alliance

The Tough Alliance – The New School

2005

Den bästa spelningen jag varit på med The Tough Alliance varade en kvart. Sen stormade folk scenen. Men det gjorde ingenting för deras musik pumpade fortfarande ut i den lilla baren i centrala Göteborg som på inga sätt uppfyllde brandsäkerhetsföreskrifterna. Alla hade fått ett SMS om vart bandet skulle spela, jag vet faktiskt inte vad som var så hemligt. Det hela bara bidrog till mystiken kring skapandet av en ung, kreativ ”scen” – alla som hört gummor och gubbar prata i musikdokumentärer om någon brittisk eller amerikansk stad under sextiotalet förstår nog kopplingen. Jag flyttade själv till Göteborg för att ”vara en del utav det”.

Sverige var fortfarande ett rockland, vi gillade The Strokes mycket mer än injicerade, korta, danslåtar i plastig calypso. Tough Alliance tycker inte jag, såhär i efterhand, var något riktig generationsband utan fungerade mer som en sammanfattning av innovativa kulturella ideal vi behövde. Bland annat genom att fortsätta på skivbolaget Service & The Embassys antirock-våg och vara så långt ifrån ett standardiserat Beatles-rockband som möjligt. Att med de ljusa dansbeatsen i My Hood, covern på 50 cents ”Many Men” eller ”In the Kitchen” ge rockbandsuppsättningen ett hårt basebollslag. Att göra tillfället man får stå på scen till en svettig klubb istället, med playback. De fick mycket kritik för den inställningen. Men idag kan en artist dansa bakom ett mixerbord inför 50.000 personer.

Jag tror Tough Alliance har gjort väldigt mycket för att öppna upp Sveriges kultursyn. Att jobba stenhårt med kontrasterna. Som när Primal Scream spelade techno fast såg ut som The Rolling Stones. De samlade på sådana rock-sammanblandningar, skruvade ihop dem och presenterade sig själva fulla av referenser. The Tough Alliance såg ut som rappare på tropiksemester, namedroppade Barry White och Buzzcocks samtidigt som The New School mixades av technoproducenten Andreas Tilliander. ”Tough Alliance är nya Clash!” som de själva säger i en Sonic-intervju från våren 2004. 

Men de började i sådana fall några år in i The Clash katalog, när de gick ifrån den inrutade punken och började göra reggae och dub. Med sina EP:s och debuten ett år senare uppdaterade TTA den svenska anglofilosmen som etablerades på 90-talet till att innefatta r&b och en tydligare svart musikhistoria – som de gärna listar likt en väst full av pins i Take no heroes: Biggie/Prince & Loleatta/Make it all seem better. Som är en referens till när Daft Punk listade sina hjältar i ”Teachers”. Fortsätter man får man huvudvärk, nästan varje stavelse på The New School är i sin tur en hänvisning till något annat.

Med att TTA inte var ett generationsband menar jag att det var de referenserna vi behövde. När jag ska förklara TTA för folk som inte hörde dem första gången när de var vilsna tonåringar blir det svårt att se igenom de hackade nasala ropen, gap och skrik och halvstökiga discon. Det kan vara svårt att ta in att genrer var så mycket mer tydliga i mitten av nollnolltalet. The New School är fri från en musikalisk placering som vi tar givet nu, den presenterar en musikhistoria som den egentligen ser ut.