Tove Lo – Lady Wood

I en av de senaste årens bästa låtar, »Habits (Stay High)«, hamrar Tove Lo in musikens roll i ett samhällsbygge. Genom att sammanfoga längtan, klubbkultur, knark, sex och fylleätande gestaltar hon exakt hur eskapism känns från hjärnan, till magen och till andra samhällsnyttiga organ. Man vill aldrig vakna från den, det blir för jobbigt. Det hördes på »Habits (Stay High)«, det hördes på »Moments«, det hördes i mellanspelen »Sex«, »The Love« och »The Pain«, det hördes på den plågade rösten i »The Way That I am«.
Om Tove Los förra skiva, »Queen of the Clouds«, jobbade just textmässigt med eskapismen kring ett uppbrott – det var texter om att vara »daydrunk into the night«, otillräcklig och hög – handlar »Lady Wood« om efterspelet. Precis som tidigare bygger hon upp flera stämningar. Inledande instrumentalen »Fairy Dust« kan, förutom knarkreferensen och ciggen som tänds, tolkas som de få tydliga stunder i ett emotionellt kaos där allt släpper, där allt blir greppbart och fokuserat. I »Fire Fade« är hon i stället vilsen och vet inte var hon är.
Under ett 2016 där många stora artiste, som Lady Gaga och Rihanna, gått ifrån ett klubbigt sound med euforiska trummaskiner till mer sparsmakade ljudbilder gör också Tove Lo lite tvärtom. Nästan varje låt kan fylla ett dansgolv. Det kanske mest oinspirerade kommer i samarbetet med Wiz Khalifa, med en trist snabb rap som inte riktigt tillför någonting.
Textmässigt har albumet samma sorts eskapism som senast men nu med lite fler känslomässiga ärr, lite hårdare armbågar, lite starkare självkänsla men ett berättarjag som aldrig skulle – som Håkan Hellström skrev – ge hjärtat rakt ut.
I »Keep It Simple« vill berättarjaget inte krångla till saker i en relation, i »Cool Girl« vill hon inte kalla sig ihop (»let’s keep it fun«), i »Influences« dricker hon hembränt och då kan man inte tro allt som sägs.
I en tid där albumformatet förlorar sin särställning eller syfte är det spännande att Tove Lo, med sin ställning som världsartist, fortfarande jobbar med att skapa en enhetlig albumkänsla. Det är fint. Jag blir ofta cynisk när artister jobbar med stora låtskrivare och producenter och mest blir en leksak i ett stort, kapitalistiskt spel. Men ett sådant spel känns inte applicerbart på det artisteri som Tove Lo byggt upp. Det här har alldeles för mycket ett persona och ett narrativ, en textberättelse som inte kan massproduceras i en fabrik.