blogg

lugna favoriter går igen

Igår diskuterade jag, självklart, popmusik med en vän. De senaste åren har jag upptäckt musik jag varit oförmögen att intressera mig för, uppskatta och ens i smyg beblanda mig med – inte ens under skydd av den löjliga frasen guilty pleasures . Inte sedan tidiga tonår, när man var opåverkad av samtida populärkultur, ångest och tvång att bära samma dunjacka som bänkgrannen har det skett. 70-talister brukar prata om hur de nu kan lyssna på av 90-talsevangeliet bespottad arenarock utan att skämmas, det är till och med hippt. Jag hittade nyligen en gammal Orup-skiva jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde 10, jag får inte nog av Mauro Scocco och jag ser en tjusning i Rod Stewart. Troligtvis är det min besatthet av kärlekstexter som aldrig vissnar. Min vän kan kallade det Lugna favoriter-musik (”Jag tror det skulle krävas ett rejält välriktat slag mot huvudet för att jag skulle kunna uppskatte det.”) , och kan aldrig acceptera det, musiken som spelades överallt när vi var små och lade grunden till en rätt kass musikutveckling över lag, byggd på käckhet och hits. Jag förstår honom. Samtidigt kanske charmen ligger i att det ironiska filtret samtiden bevittnades genom är borta, och Orups övergrova cowboyboots känns väldigt långt borta och…retro. Svunnen, och mytisk.

Vi kanske äntligen har lämnat 90-talet bakom oss, och kan stiga in i ett decennium utan att upprepa det förra.

Journalist

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *