Meningslöst våld och blod

Idag vaknade jag av ett sms från en vän. ”Alltså, när ser vi valhalla rising egentligen? Jag är så jävla pepp!”.

Och första gången på väldigt länge så tycker jag inte exakt som Andres Lokko gör i ett ämne.

Jag dras till krigsfilmer, ursinnigt medeltidsvåld, meningslösa intriger.

Men kontexten måste vara rätt: det måste vara post-apokalyptisk framtid eller mörk dåtid; det måste vara antingen svärd, klubbor, muskler, svett, spjut. Det måste vara mycket blod och avskyvärt. Som i exempelvis Mad Max 2, där olja är en bristvara. Alla vet ju att den roligaste perioden i spelet Civilization 4 är innan folk börjar upptäcka oljan och skaffar sig atomvapen. Spänningen försvinner, sportsligheten försvinner. I Mad Max 3 så har oljan tagit slut, men det är ingen bra film ändå, men det är en annan historia.

Jag har försökt förstå min egen fascination för actionfilmer med exempelvis Arnold Schwarchenegger. Det finns ju något väldigt intressant i bespottad popkultur, eller hur?

Jag har kanske inte lika stor vurm för, säg, Braveheart som för Highlander-filmerna. Lokko syftar ju ändå på de mer estetiskt ofulländade filmerna – de som inte innehåller en Lord Humungus. Men det är krig, det är blod, så jag köper det. Jag lär återkomma i det här ämnet, när jag kommit på vad som får mig att alltid gå till Historia-avdelningen på bibliotek och bokhandlar och betrakta Peter Englunds allra krigigaste böcker som min alldeles egna skräp(läs: deckar)litteratur.

Jag svarade ”imorgon kväll?” på smset. En person på filmtipset skrev att det var som en korsning mellan Apocalypse Now och Tre Solar. Jag måste se detta.

Föressten, jag var på Magnetic Fields igår: http://gaffa.se/recension/38152