blogg

Appetite for Destruction, bokrecension (BLT Nöje)

Under de första femtio sidorna i Steven Adlers självbiografi – som inte ens kommit till hans femtonårsdag ännu – har han redan bekräftat myten om sig själv som en större missbrukarpersonlighet än rockstjärnorna han har på väggen. Han förlorar oskulden när han är elva, tar syra, blir drogad och sexuellt utnyttjad och kommer in på nattklubbar. Han studsar mellan att bo hos sina morföräldrar, vänner och tillbaka till föräldrahemmet igen som han blir utkastad ifrån flera gånger. Hans riktiga far försvann ur hans liv i tidig ålder.

På något sätt var det kanske musiken som räddade honom – han skärpte till sig när målet var ett trumset och skaffade fyra olika jobb för att kunna köpa det. Som han självklart förlorade ett efter ett på grund av sitt festande.

Sen går det åt helvete igen. I det mytologiserade rockstjärnelivet gör det ofta det.

Steven Adler, nu fyrtiosex år gammal, fastnade redan i början av karriären som trummis för Guns N’ Roses i ett missbruk som bara blir hårdare med tyngre och tyngre droger ju fler sidor jag plöjer. Bara för några år sedan syntes han i Celebrity Rehab. Det finns speciellt en hemsk scen på Youtube där han bara går runt och skakar, sluter ögonen och skriker på allt och alla. Det är bara på senaste som han har hållit sig ifrån drogerna som funnits i hans liv ända sedan han som just elvaåring prövar sin första joint.

Det är självklart en spännande historia, i huvudsak eftersom det ständigt händer saker. Men jag saknar en reflektion över tillvaron från Steven Adler, inte bara ett klandrande i form av ”va fan hade jag för chans att bli normal” när familjen eller omständigheterna inte stöttat honom till 110 procent under alla hans strapatser.

Varför tog Steven Adler droger? Han verkar ha och få allt han vill ha av livet även innan GNR-åren. Sex, spelande inför en gigantisk arenapublik och vänskap. Vilka demoner slogs han emot? Vad tänkte han på när han låg utslagen i sin säng i flera veckor i en tjock crackrök omringad av kanyler, sprutor och sitt eget piss? Kanske handlar det om den tumultartade uppväxten, att han blev sexuellt utnyttjad. Kanske något han inte tar upp.

Många historier är säkert fabricerade eller rena lögner, även om jag får känslan av att Steven Adler är, eller har en ambition att vara, på allvar ärlig och uppriktig. Vilket han faktiskt också påtalar flera gånger genom sin bok.

Det är en hemsk historia stundtals, speciellt när han blir utkastad ur GNR 1990 på grund av sitt droganvändande som gått över gränsen. Eftersom det är där hans missbruk börjar på allvar. Men Adler har svårt att känna någon sympati för att han får sparken från bandet över huvud taget. Igen, den uteblivna reflektionen.

Han börjar efter en tid spela med Road Crew (och BulletBoys, vilket konstigt nog inte nämns i boken), men sabbar även det på grund av sitt missbruk. Han vinner royalties-rättigheter i domstol över GNR, men kraschar drogpåverkad en bil och blir åtalad. Han ökar sina injiceringsdoser av allt. När han lämnar hemmet så går han till en bar. Han döms till fängelse för misshandel av sin dåvarande tjej. Trots fängelsestraff, stroke-anfall, koma, en gråtande mor vid sjukhussängskanten och flera överdoser och depressioner vägrar han lägga in sig på rehab under nästan tjugo år.

Smart som drogerna gör honom köper han ett hus i Las Vegas för att det ”skulle kunna vara ett effektivt sätt att få bort mig från alla lockelser”.

Det utvecklas till en spänningsdeckare, där man frågar sig om och hur det kan bli en ännu sämre eller mer bedrövlig situation? Hur toppar Steven Adler det här? Någon riktig brytpunkt kommer inte riktigt. Men snart börjar även vännerna och flickvännerna bli matta, samt hans egen mor och bror. Sista kapitlen är faktiskt riktigt hjärtskärande.

Appetite for Destruction – Sex, Droger och Guns N’ Roses är ett avskräckande exempel för de som funderar på att bli rockstjärnor baserat på en drömbild. Mirakulöst finns Steven Adler kvar och kan berätta historien om det. Ett liv som säkert både Jim Morrisson, Brian Jones och Sid Vicous skulle haft om de inte hade dött en knarkrelaterad död.

Journalist

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *