Aaron Sorkin (GP Kultur 18/5)

Aaron Sorkin, en medelålders man med högt hårfäste, mittbena och glasögon, har knäckt näsan under arbetet med ett manus. Amerikansk media försöker skoja till det.  ”Ingen kan anklaga Aaron Sorkin för bristande engagemang till sitt yrke” skriver en blogg på Los Angeles Times när tv-priset Emmy Awards skulle delas ut i höstas. ”Jag önskar jag kunde säga att det var i en barfight” skämtar Sorkin och berättar att han stod framför spegeln och jobbade med en dialog när han råkade skalla sig själv.

Historien borde egentligen fått mer spinn i media än den fick. Den har juice, en metafor bland många som används i Aaron Sorkins dialoger. Han skrev antagligen på den nya serien The Newsroom, som har premiär på den amerikanska kabeltv-kanalen HBO i vår. En metaserie i stil med hans tidigare serie Studio 60 on the Sunset Strip, där handlingen kretsade bakom kulisserna på ett Saturday Night Live-artat tv-program i mediaklickens epicentrum. Just bakom scendekorer, regeringshus och immiga glasväggar där politiska ledare diskuterat skattefrågor över plastkaffe i flera timmar är var Aaron Sorkin trivs bäst. I stressen, paniken och avgörande beslut. Det blir till en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken, hur vissa saker får just spinn, hur man läser mellan raderna, vinklar fakta och hur rykten sprids.

Han brukar ofta nämnas i samma mening som Woody Allen, bröderna Coen eller Charlie Kaufman. Skillnaden är att Aaron Sorkin nästan aldrig producerar eller regisserar sina verk. Efter att under senare år skrivit manus till både The Social Network och sportrullen Moneyball, där Brad Pitt spelar baseballfarsa, är Aaron Sorkin kanske större än någonsin.

I alla intervjuer ser han ut precis som sina rollkaraktärer – med en illasittande mörk kavaj, vit skjorta, beige byxor och en slips som inte matchar över huvud taget. En sorts lutande kroppshållning. Och med lika rappa, sakliga och snabbtänkta svar som vilken regisserad manusbit som helst.

I initierad media- och politikkretsar är han och hans verk ett ständigt ämne för diskussion, dyrkan och respekt. På samma sätt som man brukar prata om att 1970-talsfilmen All the Presidents Men – som handlade om Watergateaffären – födde en halv generation inspirerade journalister har The West Wing gjort samma sak med politisk påverkan. Idealism blev något ärorikt och policydebatter något upphetsande. Bara för några veckor sedan publicerade Vanity Fair en artikel med just rubriken ”West Wing babies” där de myntar termen ”Sorkinization” – alltså en form av rörelse, som manifesterar sig i hur mycket The West Wing fortfarande refereras, citeras och diskuteras inte bara i popkulturen utan i dagliga samtal i Washington, USAs politiska centrum. Sex år efter säsongsavslutningen och åtta år efter Sorkin slutade skriva manus för serien. För att befästa Sorkinization lät den brittiska tidningen The Guardian tidigare i år Josiah Bartlet, presidenten i serien, recensera Barack Obamas årliga tal till nationen. Dagens politiker och mediearbetare under trettio har lärt sig lika mycket från Aaron Sorkin som av sina utbildningar.

På en cocktailmiddag för ett par år sedan, när Barack Obama var presidentkandidat, mötte han Aaron Sorkin och berömde honom med orden ”min intention är att stjäla många av dina meningar.” Lyssnar man på många av de tidiga talen känns det verkligen så.

Sorkin, född i en förort till New York, ville egentligen bli skådespelare. Under tidigt åttiotal gick han ut från universitetet med en kandidatexamen i musikalisk teater. Han flyttade till storstaden och blev som alla andra skådespelare halvt arbetslös och tvungen att ta de mest bisarra jobben som fanns tillgängliga, som att leverera telegram sjungandes.

Han hade redan då skrivit en rad musikaler, mest för att själv få agera i dem. Han började skriva på A Few Good Men som filmatiserades 1992 – kanske mest känd för den klassiska filmraden ”Vill du höra sanningen? Du kan inte hantera sanningen!” I vanliga fall är det regissören som är intressant i sammanhanget när man pratar om en bra film – här är det manusförfattaren som är stjärnan.

Efter Sorkins andra långfilm The American President från i mitten av nittiotalet, en rätt ordinär romcom där presidenten Michael Douglas och lobbyisten Annette Bening blir kära, såddes fröet till tv-serien The West Wing.

I herrmagasinet Esquire skriver Sorkin om sin första politiska erfarenhet, när han var tolv år gammal och en tjej han gillade postade vykort för presidentkandidaten George McGovern 1972. Sorkin börjar volontera och håller i en skylt när ”en 163-årig kvinna kom bakifrån. ”Hon ”kastade skylten på marken och stampade på den. Den enda politiska agenda jag någonsin haft är det lilla hoppet att den här kvinnan fortfarande lever och jag gör henne galen.” Det gjorde han genom att i fiktionens värld skapa den mest liberala och idealistiska president USA någonsin haft – serien blir ibland kallad The Left Wing av högerkritiker.

Det myllrar på internet nu. Specialsajter har skapats för att fånga upp nyheter kring The Newsroom. En bit av ett läckt manus, utan verifierad källa, bollas runt. The Newsroom kan bli den serie som problematiserar och förklarar publicistiska beslut och den diversifierade amerikanska medieuppdelningen i politiskt styrda redaktioner, mediehus, radikala tidsskrifter och tveksamma journalistiska nätsajter. En marknad som alltid ligger steget före men som måste förhålla sig benhårt till sina konsumenter, nätklick och aktieägare. Sorkinization har bara börjat.

Extra:

Hans nya tv-serie, The Newsroom, handlar om en nyhetskanal där Jeff Bridges och Olivia Munn har några av rollerna. Hans mest ambitiösa och uppskattade serie hittills är The West Wing, som går på svensk tv emellanåt under namnet Vita Huset. Martin Sheen spelar USA:s president och handlingen kretsar kring Vita husets stab och nära medarbetare. 2011 vann han en Oscar, BAFTA, Golden Globe och flera mindre priser för The Social Network. Tidigare har han vunnit och varit nominerad för flera Emmys.