Charles Bradley (GAFFA Juli)
Charles Bradley axlar James Browns mantel
När Charles Bradley fick frågan om att spela in singlar med Tommy Brenneck, en soulhipster som driver retroskivbolaget Daptone Records, trodde han först inte på det. Hur skulle han kunna göra det? Hela hans liv hade varit en resa från ett helvete tillbaka till ett annat.
I dokumentärfilmen ”Soul of America” om Charles Bradleys liv berättar den Tommy Brenneck att Bradley ”fortfarande är optimistisk, han känner i sitt hjärta att allt kommer ordna sig”. Närmare än så går det inte att förklara hur Bradley i varje mening formulerar sig när jag ringer upp honom dagen innan hans Europa-turné. Det är ibland svårt att höra vad han säger. Vilket är synd, eftersom han pratar i annars perfekta små meningar, som ”Jag håller alltid huvudet högt och jag sjunger direkt från själen”. När han såg filmen första gången var han tvungen att gå ut från biografen.
– Oh my god. När du lever någonting så tänker du inte så mycket på det just för stunden – du tycker det är normalt – men när de visade hur jag levt… Det blev för mycket för mig. Jag önskar inte det livet till någon. Det var galet, jag har ingen aning om hur de hittade en bild på mig när jag var sex år gammal. Jag var tvungen att gå därifrån för att inte bryta ihop, säger Bradley.
Hans samtalsröst låter som att han har en döende björn i strupen. När han sjunger är det annorlunda – på hans debutskiva svänger det felfritt mellan svulstiga ballader och sprakande brasor till primalskrik och raspiga stick. När magasinet Rolling Stone la Bradleys album No Time For Dreaming på sin topp 50-lista 2011 la de också märke till Bradleys ”ruggiga, elastiska powerhouse-sång”. En variation som få av de i det äldre gardet, de som hade sina karriärtoppar på sextiotalet, kan göra idag. Debutskivan vid 63 års ålder kom att bli en av de bäst säljande indieskivorna förra året och Bradley gick från att vara en okänd James Brown-imitatör i peruk och mantel som uppträdde på små klubbar i New York till att bli inbjuden till Jay Leno och Carson Dalys talkshows. Hans historia börjar i hemlöshet och slutar i att äntligen lyckas i sin dröm, alltså en sorts klassisk American Dream, den amerikanska illusionen om att hårt arbete och att aldrig ge upp till slut lönar sig. I Charles Bradleys fall stämde det. I en av de bästa låtarna på hans skiva sjunger han ”I try so hard/To make it in America/A land of milk and honey/A land supposed to be filled with love” och mynnar ut i ett wailande om “America/Please hear me”. När jag frågar om politik förklarar Bradley med metaforer att politiker är ”hajarna i polen” eller ”som en stor fisk”. Det gör ont när de vädrar blod, menar han.
– Jag har alltid känt att folk har sett talang i mig. Men på något sätt har det inte blivit något. Jag har varit gömd. Jag är rätt blyg också.
Han själv brukar börja när han såg James Brown på scen vid fjorton års ålder 1962. Han blev så inspirerad att det blev hans livsdröm. Att sjunga, att underhålla och bli en artist. Men Bradley, som var uppväxt med sin mormor i Florida och nyinflyttad i New York med sin biologiska mamma som han aldrig träffat innan, kände sig övergiven och flydde hemmet tillsammans med sin bror. I ett par år sov han i tunnelbanan tills han fick jobb som kock via ett statligt jobbprogram, han hade faktiskt ett band en kort period innan alla skeppades iväg till Vietnamkriget. Hela Charles Bradleys liv är fullt av samma typer av social problematik och förlorade chanser. En period på tre år blev han sjuk och bollades runt bland myndigheter och sjukhus för att få ut sitt bidrag. För att göra historien värre gav ett sjukhus honom penicillin – som han är allergisk emot.
En morgon när kommit hem från sjukhuset vaknar han i sin säng vid fönstret, drar bort draperierna och ser polisbilar, brandbilar och ambulanser. Hans bror har blivit mördad ett kvarter bort.
– Det är tron som har räddat mig. Om jag inte hade haft min tro så hade det inte gått. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag blivit kastad runt, alltid åsidosatt, men jag har alltid funnit tröst i tron. Om allt annat går sönder, är gud vägen att gå.
– Om jag kan hjälpa andra människor att göra saker och att söka sina drömmar är det värt det. Ibland är mitt liv skit, och jag frågar mig själv varför jag fortfarande kämpar? Men jag säger bara fortsätt. Någonstans är det värt något för någon annan, säger Bradley. Innan han vill lägga på samtalet vill han ”tacka alla som gett mig en chans” och ”för att ni kommer och kollar”.
När han spelar på Peace&Love-festivalen i slutet av juni har han med sig åtta demos till en ny skiva.
– Jag gillar country som känns i själen. Det är därför jag tror att den här skivan blir ännu bättre än förra. Jag kan knappt vänta på att åka ut och ge er min kärlek, säger han och precis som James Brown slår han ihop rollerna som präst, musiker och showartist till att bäst axla soulkungens mantel idag.