blogg

Vårtecknet Sincerely Yours får oss att varje år tänka balearic

För ungefär 3,5 år sedan flyttade jag till Göteborg. Jag brukar säga att det var av tre anledningar: plingsnöret på spårvagnen, öl-paketet och Studios West Side.

Men Studios West Side är egentligen en metafor för vad vi kallar någon form av Göteborgs-scen. Musikantropologiska studier har genomförts, men gruppen är för splittrad musikaliskt för att kallas någonting alls. Många forskare och journalister försökt fånga någon för att berätta deras historia, men alla har fått snopet komma hem med lösryckta citat från The Loneliness of the Long Distance Runner och fotboll, klädmärken och hiphopreferenser de senare försöker googla något vettigt ur.

En gång i tiden tänkte jag att, fan, det här är mitt Madchester, min Northern Soul-rörelse. Mitt Swinging London. Även om folk hade joggingbyxor såg jag bara chinos och solglasögon.

Jag skrev drömmande recensioner om Boat Club, jämförde med Magnums Hawaii-livsstil, att Linnégatans crêpes numera är den enda fyllematen en fullblodad chillwavemänniska i ljusblå skjorta, som dricker cava eller rosé vid Röda Sten, borde äta.

Jag ville skriva en hel bok om en drömvärld. En illusion.

Men jag tröttnar aldrig på att hävda att klubba på en båt, som de bästa Göteborgare alltid gör, alltid är att föredra. Att ett blått hav, en fet hamn, en levande svartklubbskultur,  troligtvis är idealiska förutsättningar för att en vilja ska födas. Drömmar om något annat, reflektion, i en stad där det aldrig riktigt blir iskall vinter och regnet ofta slår mot fönstret.

Det säkraste tecknet på att det är vår har de senaste åren kommit från Göteborgs Sincerely Yours. Det ryktas om att de ska släppa Eric Berglunds projekt ceo. Såklart, i sin mystiska anda, har han/de nyss släppt en teaser. Det låter helt fantastiskt, ser helt fantastiskt ut. Också detta sägs släppas på SY, en totalt jävla skitjobbigt fantastisk Big Star-cover.

Och, även om det just nu snöar i Stockholm på marken som just börjat bli grön igen, pratade jag och en vän om att åka till Ibiza och hitta ”det alternativa, det bästa, riktig balearic”. Jag sneglar på min stråhatt i en hylla, och vill numera bara se dokumentärer om valar i världshaven. Behöver vi en släng baleraric-sjuka varje år? För att liksom hitta den där rätta känslan, känslan av att leva som alla romankaraktärer vi läser om, att leva som musiken vi lyssnar på låter.

Och kanske äntligen skaffa den där tatueringen med orden Et In Arcadia Ego.

Journalist

En kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *