Patrick Wolf, Devotion Magazine

En intervju med Patrick Wolf från i somras, finns också här. Jag ville prata mycket om utgivningsformer, avsaknad av genrer och modernt popartisteri kombinerat med konst och mode. Fick långa, fina citat. En fördel med att publicera på webben. Allt blir som f.d reportagetidningen Sex.

Devotion Magazine, 22 september


När portarna öppnas på sista festivaldagen springer ett femtiotal svartsminkade ungdomar så fort de bara kan fram till scenen där Patrick Wolf ska spela en timme senare. När han kommer ut är han klädd i svarta knähöga stövlar och en designad svartvitgrå jumpsuit. De flesta av Patricks fashionabla ungdomsår är representerad i publikhavet, speciellt hans frisyrer: blontvitt hår, rosa lugg, stilfylld postpunk.

Innan konserten sitter han i ett litet rum och tar emot journalister. Han är osminkad med rödtonig utväxt i sitt rufsiga och slitna blonda hår, fotoförbud råder såklart. Patrick Wolf är en av de mest moderna artister som kommit fram under 00-talet. Den brittiske mångsidiga konstmusikern blandar högt och lågt i sina visuella uttryck, folkmusik med techno och modelluppdrag för Burburry tillsammans med Agyness Deyn och Lily Donaldson. Han håller koll på nya kollektioner av bland annat Comme des Garçons, Alexander McQueen and Kokon to Zai – som inspiration, sen skapar han egna scenkläder utifrån dem. På något sätt känns allt som en helhet: för att förstärka den musikaliska upplevelsen.

–          Jag tycker det har varit så sedan födelsen av rock n roll. Det markerar bra popmusik, när folk sätter en stark prägel av det visuella på det musikaliska. Jag har alltid älskat många sådana artister, även de som inte var så musikaliskt populära. Som Klaus Nomi, Nina Haagen, eller mer undergroundartister inom punken. Björk har alltid varit en stor influens för mig. Med musiken hon gjort såklart, men hon har också jobbat med de mest kända designerna världen. Det går hand i hand.

Ser du dig som musiker eller exempelvis modell?

–          Musiker, såklart. Men i mitt arbete tar jag tillfället i akt och kommunicerar annorlunda, det är därför jag får privilegiet att jobba med bra designers och fotografer som jag tycker är geniala. Det lyfter mitt arbete som musiker till nya nivåer.

Lika svårt som det är att sätta en etikett på Patricks artisteri är det att kategorisera musiken. Ett potpurri av allehanda traditionella folkmusikinstrument, mjuk och hård electro, gitarrer. Patrick Wolf funderar en stund och säger:

–          Jag återskapar mig själv ofta men jag skulle säga… Popmusik. Det är för alla. Popmusik är också populärmusik på ett sätt, jag är inte så populär överallt, men jag vill tro att den är för alla. Popmusik är en bra term att använda för att folk ska vara öppensinnade om musiken, istället för att de bara hör folkmusiken eller det elektroniska.  Istället hör de en poplåt.

Under arbetet med sitt senaste album, The Bachelor, tog pengarna slut. Och där föddes ännu ett innovativt marknadsföringsgrepp: Bandstock. Fansen själva investerar pengar i aktier, som går till att göra och marknadsföra en skiva – både digitalt, och på vinyl och CD. Som aktieägare får du skivan digitalt, lite extramaterial och andra förmåner som bestämts tillsammans med artisten (som rabatt på merchandise eller kanske gästlista på spelningar).

–          Bandstock är ett väletablerat, och är en marknadsmodell som Andrew Lewis har startat, som är min manager. Vi började prata om nya idéer på Universal, jag hade inte hört talas om det förut. Jag tyckte det var en rätt skrämmande idé först, men det har visats sig vara en av de bästa sakerna i min karriär så här långt.

Har du några andra affärsmodellplaner för framtiden?

Det blir nog bara större och bättre. Jag har planerat att använda mig av Bandstock igen till mitt nya album, The Conqueror. Alla album jag gjort har kommit ut på olika skivbolag, och det är inte för att jag är svår att jobba med, det är för att de blir skraja när jag vill göra något nytt, när jag vill förändra mig själv. De hänger inte med. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag hoppas bara att jag alltid kan göra skivor, förändras och inte har någon som säger vad jag ska göra.

Att ge ut skivor är en rätt traditionell form av att distribuera musik numera.

– Jo, jag möter många som inte äger album för nu har vi internet och sådär. Men för mig är ett album ett konstverk, när man får det att stämma. Jag kommer nog aldrig gå emot albumformatet, för jag tycker det är så vackert. Du har tretton låtar på 40-45 minuter.

– Alltså, när man försvinner in i den världen kan man sätta på en skiva och försvinna in i ett konstverk. Som en fin tavla. Något som tar dig till en annan plats. Det är svårt för människor generellt tror jag, att överleva, att jobba för någon, in och ut ur förhållanden – folk har mycket problem, du vet. Och jag tror att musik kan hjälpa folks sinnen. Som en bra psykolog, som en god, stark drink i slutet på dagen. Som ett bra förhållande eller ett bra knull. Musik är till för det, och jag tror att albumformatet… Vad vill du ha, vill du ha sex med någon i tre minuter eller vill du ha 45 minuter av bra sex. Du vill ha 45 minuter. Albumformatet är en fantastisk sak.

Efter att Patrick Wolf hade släppt sina två första album Lycantrophy (2004) och Wind in the Wires (2005) inom loppet av ett år hände något med den generella uppskattningen. När han säger att han vill ”återskapa” och ”förändra” sig själv och sitt artistskap behöver inte alltid betyda i positiv riktning. Många av oss blev besvikna när tredje albumet Magic Position (2007) kom, det var vissa partier med hård, icke igenkännbar rockmusik som inte hade inte mycket av det smått geniförklarande, mångbottnande som karakteriserade den tidigare musiken.  Hade vi överskattat honom? När The Bachelor kom ryckte jag på axlarna. Det här var mörk musik på fel sätt, för goter.

Vilket känsloläge befann du dig i när du gjorde The Bachelor?

– Jag var inte i ett positivt sinneslag. Jag var rädd för att göra ett album som var för deprimerande eller negativt, säger Patrick och fingrar på en lapp med orden ”tack så mycket” på, inför spelningen.

Det är dags att sminka sig, dricka en Bloody Mary och invänta vrålen och mobilblixtarna. Svulstiga rockposer blandas med androgyn, inövad koreografi. Det blir en fantastisk upplevelse – och smått ironiskt – faller bitarna på plats. Det mesta som avhandlas under den dryga timmen är nämligen låtar från de två senaste albumen, vilka får nytt liv, de förklaras. När han under ”Damaris”, den bästa låten från nya skivan, faller på knä medan han upprepar raden ”rise up” och strategiskt gestikulerar med båda händerna i luften förstår jag också hur musiken kan hjälpa folks sinnen och få en att försvinna in i ett konstverk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation