Category Archives: Texter

Mer Frank

 

Recenserar nya albumen för Sonic HÄR

…. på tal om Roots

skrev jag om den för tvdags precis när den här fina sommaren började. Sen gästade jag PP3 och pratade om den

hela hösten

…nästan i alla fall, har jag spenderat vid mitt nya skrivbord på Färgkontoret. Jag blev stel i ryggen av att lyssna på musik hemma. Haft lite problem med WordPress. Skrivit mycket, pluggat lite. Ett gäng nya texter, här är några av dem (Sonic-texterna finns bara i magasinet):

Om Tensta Gospel Choir: http://www.etc.se/kultur-noje/gospel-hoppet
Om hiphop från norra Sverige: http://www.etc.se/kultur-noje/hiphop-fran-norr

2015s bästa album: http://sonicmagazine.com/index.php?option=com_content&task=view&id=4849&Itemid=217

text juni

Gör mest sånt här nu.

Men ny txt i Sonic (träffar RHODES, skrivit recensioner) och tagit över DVD-sektionen i Gaffa, check:

The Beautiful South 

Smokey Robinson

Paul Mccartney

politiker som lägger sig i

Skriver långt på HD Kultur om nymoralismen, politiker som lägger sig i och ett litet smalt kulturbråk

Charli XCX – Sucker (opublicerad)

 

Charli XCX, en 22-årig brittisk popstjärna, har just avslutat två kommersiella superår. Efter att ha sysslat med musik sedan nollnolltalet, släppt ett mixtape och ett album, var hon med och skrev Icona Pop:s hitlåt ”I Love it”, Iggy Azaleas ”Fancy” och åkte på turné med Katy Perry.  Singeln Boom Clap har varit svår att missa. Det väldigt brittiska poppunkiga sing-a-long-soundet på Charli XCX:s nya album Sucker har alla ingredienser för trallvänliga sommarplågor med sina skräddarsydda tuffa elgitarrsgnissel och stompiga Queen We will rock you-trummor inlindat i mild goth-estetik. I titelspåret skriker hon ”fuck you” och trycker på alla knappar på mixerbordet samtidigt, hon fortsätter med infantila texter om att hon ”inte vill gå till skolan” till en indierock färgad av moderna housesirener i ”Break the rules”. Det är inte förrän på sista spåret ”Need Your Love” som något spännande händer, där Charli XCX kombinerar Amy Winehouse-soulen med Lily Allen. Det är tröttsamt – speciellt eftersom det kunde låtit så mycket bättre.

Om man jämför med en lika flitig popstjärna som haft ett bra år, Tinashe, som är i samma ålder och släppt sitt tredje album, började hon i andra änden. Från en tonårsgrupp som släppte en låt med titeln Bubbelgum till gästspel i dåliga, stora amerikanska komediserier och bakgrundsdansare till Justin Bieber. Samtidigt uppträde Charli XCX på svartklubbar och släppte konstiga, acid-rave soul-singlar med namn som !Franchesckaar!. Det finns få spår av den tiden på Sucker. Där Tinashe hittade ett eget uttryck hittade Charli XCX bara en påkostad, trist produktion.

juice & text

 

Plötsligt hade jag ett fast jobb, la mer cash på mat och dyrare öl. Skrev, fast hade inte tid med allt. Försökte få ihop logistiken. Ett år senare och jag har fortfarande inte tid.

Skriver om KISS nu, dricker lime-grape-apelsinjuice och ser samtidigt på en dokumentär om Kleerup där han spelar ”Reason to live” från 1987 och säger att den varit så viktig för honom att han antagligen aldrig skulle börjat göra musik annars. Den luftiga åttiotals-stadiumrocken hör man också tydligt i Kleerups musik. Det är rockreferenser as such blandat med lika mjuka syntslingor som gjort honom till Sveriges bästa producent.

Idag surfade jag också min dator och hittade massa gamla texter.

 

Text om skivbranschen, publicerad på nån blogg augusti 2011

Den traditionellt stora, flådiga skivbranschen med sina skyhöga glasbyggnader finns snart inte längre. Sedan i början av veckan finns inte heller den småskaliga, independentbranchen i England – den arena av skivförsäljningen som haft det enklare att överleva på grund av mindre häxjakt på ekonomisk vinst och enklare förutsättning för att ständigt anpassa sig till världen omkring sig. Eftersom det ofta är intresserade fans som sätter riktlinjerna. Om den nu inte försvinner helt så har den i alla fall råkat ut för ett stort bakslag. Enligt The Association Of Independent Music brann en distributionsbyggnad för PIAS, en av Storbritanniens största distributörer av indiemusik till över 150 små skivbolag med CD-skivor ner i samband med de brittiska förortsupproren som spred sig till Enfield. Nu börjar insamlingar på nätsajter med kampanjer att gå in på sitt favoritbolags sajt och köpa en låt digitalt.

Lagerlokalen var full av både gamla artefakter och nya släpp från välkända undergroundbolag som Soul Jazz, Rough Trade, Big Dada, Kitsune, Secretly Canadian, Sub Pop, FatCat, Domino, Warp och Kompakt. Några mer välkända än andra – men alla stora i sin respektive genre. För en indiependentkultur där många fortfarande är baserade på vinylsläpp eller digitala släpp i hög ljudkvalité för att kunna spelas på klubbar runt om i världen är det ett hårt slag. Men det är också ett slag mot en hel kultur: mot den musik som alltid har stått i underläge och är den mest banbrytande musikaliskt. Många av etiketterna kommer säkert inte kunna täcka detta ekonomiskt och tvingas lägga ner sin utgivning av sällsynt soul, reggae, afrojazz, tech-house.

Inför Record Store Day i våras hittade jag en artikel full med bilder på stängda, stora som små, skivbutiker. Det var deprimerande. Vi har kommit till konsensus att CD-skivor är ett omodernt sätt att konsumera musik, att det inte finns någon plats för skivan i vårt samhälle längre. Inte ens som inredningsaccessoar. Men när skivbutikerna stänger till förmån för ett matställe eller klädkedja så försvinner även en viktig kulturell touch på områden. Affischer på rockstjärnor, konsertposters och nya favoritskivor ägaren omsorgsfullt lagt ut i fönstret. I fina, slitna gamla byggnader eller rökiga källarhål där det i fyrtio år har pratats om house, jazz, hiphop och punk. Skivan kanske inte har någon plats – men tyvärr betyder det att musikbutiken inte heller har det. Förutom för en liten del av de mest inbitna fansen. På ett youtubeklipp där man ser lagerbyggnaden brinna och på Twitter uttrycker oroade fans sina farhågor och nedstämdhet. ”Se bara på den där listan på skivbolag. Den bästa musiken i UK, förstörd”.

Och nu kanske det inte bara butiken försvinner ur det urbana rummet och livsmiljön där vi rör oss. Nu kanske vi inte ens har musiken längre.

 

Azari & III, publicerad i Gaffa sommaren 2011

Många av låtarna på kanadensarna Azari & III:s debutskiva har redan hunnit bli moderna houseklassiker. Redan 2009 började Hungry for the power – en låt där man nästan kan känna svetten i kläderna bara genom att lyssna på dess, för att ta en ny referens, Hercules & Love Affair-artade åttiotalshouse och doft av inbitna vinylsamlande. Att sexvideon till låten blev bannad från Youtube bara hjälpte till att sprida musiken. En annan låt, Into the night, har just gjorts odödlig genom en mix av producenten, Nicolas Jaar, ett av de viktigaste namnen just nu. Azari & III jobbar i samma odödliga danstradition som exempelvis just ovan nämnda Hercules & Love Affair och Aeroplane – att det är på dansgolvet man kan förändra saker tillsammans. Dansgolvet och discon ser ingen skillnad på svart, vit, hetro eller bög. I intervjuer säger de saker som att ”dance is the unspoken language”. Genom att hålla hårt på sina referenser och samtidigt blanda in modern tech-house gör det till en av årets bästa skivor.

 

Opublicerat babbel om jj, tta och min farsa, från 2010 eller 11. Texten är rörig men gillar den ändå. Den kämpar liksom i motvind, är lite sur, lite idealiserad, lite fördomsfull, har läst lite för mycket grejer och drar skyhöga växlar.

Jag går med ett tjog vänner på gatorna i en spansk stad och leker bandleken. Vi har kört en massa olika varianter. Både med film, låttitlar och skådespelare. Något som skulle bli för svårt är att köra samma variant på är textrader. Om jag droppar en jj-rad skulle ingen kunna kontrollera om den stämmer. Folk tänker inte på jj som gangstarappare.

Jj är ett av det tydligaste exemplet på en rockvärld som börjar – både textförfattande och musikaliskt – bli mer integrerad. Jag tänker på det när jag läser Patti Smiths ”Just Kids” på planet hem. Patti började som konstnär, rockskribent men framförallt poet. Att det utvecklades till ett rockband var inte självklart, men det gjordes symptomatiskt – tillsammans med Richard Hell, Gil Heron och ett gäng andra – i en tid när nya bryggor var tvungna att överlappas.

Här skulle jag kunna prata om hur fler och fler rapartister börjar upptäcka och sampla indiepop eller låtar från Classic Rock-plattor, men det har jag för dålig koll på så det lämnar jag över till någon annan. Vad som är mer intressant är historielösheten i vilken kultur man konsumerar och använder sig av i sitt uttryck.

När jj exempelvis kör en akustisk gitarrballad med en raprad som ”fuck all you hoes get a grip” sammanfogar man liksom flera musikaliska mönster som alltid haft allt gemensamt med varandra men – i tider när genrer och enhetliga subkulturer spelade roll – delades upp. Raden är något man tänker Tupac skulle rappat och inte sjunger ut på ljuvligaste kammarstämma.

Jag älskar stämningen på jj-konserter när de samplat någon fet raplåt och sedan totalpitchar ner allt i nästa sekund. Det har såklart alltid funnits i en kreativ musikvärld, men jag tror att det är rätt symboliskt för dagens musikklimat. I skarven 1980-90 gick Primal Scream från brittisk indiepop till techno samtidigt som de såg ut som The Rolling Stones med ögonskugga. Idag gör jj samma sak.

Det finns de som står och stampar, som etiketten Svenska popförlaget på twitter, som för en tid sedan tweetade ”wtf, how did this nasty combo of dubstep and generic rnb get so popular?”. Det blev populärt för att samhället, lyckligtvis, är i ständig utveckling.

För en massa år sedan var The Tough Alliance bland det hippaste du kunde lyssna på som ung klubbkid. Det fanns två läger: de som attraherades av den delen av TTA som var fotbollshuliganen, keps på lektionen och förmågan att starta uppror mot ”något”. Många av dessa blev anonyma flashbackskribenter och idag en del av näthatsdebatten. Den andra delen attraherades av deras sammanförande av ett stort skynke där det stod KULTUR på.

Ice Cube

Brian, Jackie Wilson

Always make me feel strong

Paul & Joe & Mick

CeCe, Kevin, Vic

Always at my service

Alton, Barry, Scott

They take me to the top

Artister som alltid haft olika kapitel i rockbiografier och alltid skrivits mer eller mindre om beroende på vilken kulturell bakgrund skribenten haft. I videos och estetik var det filmer om brittisk arbetarklass, som The Long Distance Runner, som parerades med filmen Close up av iranska regissören Kiarostami. Eller plötsliga klipp från gamla tennismatcher.

Det är också artister, band, filmer och kultur som betyder helt andra saker beroende på om du är uppväxt i Täby eller Akalla eller har en far – för det är alltid en far – som har för många skivor av Bob Dylan, Clearence Clearwater Revival och The Rolling Stones (men förstod aldrig deras bluesreferenser). Till skillnad mot en som har växt upp med Motown, Atlantic, disco, funk, ännu mer soul. Eller för den delen synth, hårdrock, vita dansband. TTA fungerade som kulturkritiker, som guider – tillsammans med kanske The Embassy, senare Studio och ett gäng andra – och där ens kulturella smak var vapenskölden.

Jag har haft tur. När jag kom ner till frukostbordet i den vitmålade förortsvillan morgonen Ray Charles hade dött hade min far lagt ut alla sina vinyler, cd-skivor, samlingsboxar, DVD-konserter, gamla gulnade konsertbiljetter och foton på bordet. Han sa ingenting. Men jag fattade – det var ju personen jag hade hört genom hela min uppväxt. Han som var på farsans studentplakat – ”Lasse gillar Ray Charles!”.

Varje lördag brukar han fortfarande spela Also sprach Zarathustra i en remixad discoversion från en sliten vinyl på högsta tänkbara volym.

För en tid sedan, när jag läste och skulle recensera en bok om John Lennon, frågade jag honom om han kommer ihåg tidpunkten när han hörde dödsbudet. ”Njae. Det minns jag inte”, svarade han. ”Alltså för mig och mina vänner var det ju en större grej när Marvin Gaye mördades”. Sa han bara sådär. Som om alla skrönor jag får höra om på mitt musikförlagsjobb, om när svart soulartist ville ha sina royalties för topplisteplaceringen på Billboard-listan och den vita skivbolagsdirektören säger ”Du kan ta den nya fräsiga bilen som står där utanför”, inte har ett uns av sanning i sig. När den svarta soulartisten har gått, skrattar den vita skivbolagsdirektören och säger ”Jag hyrde den imorse”.

När min favoritlåt i hela världen var We are the world, inspelad med artister som Bob Dylan, Stevie Wonder, hela Jackson 5, Bob Geldof, Cyndi Lauper, Diana Ross, Lionel Richie och Bruce Springsteen för att nämna ett par, visste jag inte om hur musikvärlden och i synnerhet brittisk och amerikansk nutidshistoria såg ut.

Jag kom in på låten genom Michael Jackson, som tapetserade alla mina väggar när jag var 10. En artist som om något personifierat diversitet mellan svart och vit normkultur och problematiken i anpassning och förväntan. Hur än folk och expertpsykologer vill hävda att allt Michael gjorde, tänkte och hur betedde sig har att göra med en förlorad barndom, är det nog inte hela sanningen.

Där Tough Alliance alltid såg till att hylla sina hjältar bland soul och hiphop, gör jj slag i saken och inspireras rent musikaliskt – något inte TTA gjorde till fullo. Det handlar såklart mycket om tidpunkten, men TTA tror jag banade väg för mycket acceptans i musikvärlden – också när de blev hippa utomlands – när det gäller den senaste vågen av urban svensk hiphop. Vem skulle vara 2004 års Lorentz att rappa på ett JJ-spår? Mange Schmidt?

Team Rockit aspirerar på att bli ett The Tough Alliance sju år senare. Deras debutskiva 1988 som nyss släppts är full av referenser till TTA (”behöver nytt blod i mina gener, fucked upp vener”), samma sorts dödsavgörande bakgrundsvrål, bombastiska undergångssyntar och blandat med klassiskt graciösa beats från dansmusikens födelse. Men – trots att rappen inte alltid är den bästa – mycket, mycket mer hiphop. Om balearic beat var hippt i mitten av 00-talet så är det idag urban svensk hiphop. Om TTA hade kommit idag hade det låtit ännu mer som slutstationen på tunnelbanelinjerna.

Alla upptäcker vi musikhistorien genom sin egen samtid och i sin egen takt. Varje generation får automatiskt sin egen uppfattning om vad musik är, ska låta och vad den representerar.

Men jag har aldrig märkt av att exakt alla i min omgivning lyssnar, pratar om och vill se en speciell artist så mycket som JJ sedan The Tough Alliance-åren. Där TTA använde sig av tennis använder sig JJ av Zlatan på bildskärmar under konserter. Där också Joakim, den ena halvan av JJ, – en person vars klädsmak skildrar en tonårings svårighet att välja mellan subkulturerna punk eller hårdrock – visar så mycket kärlek till exakt allt som kommer ut ur högtalaren att han kramar den hårt och i nästa sekund springer tvärs över scenen för att kyssa Elin mitt på munnen. När jag såg de på Malmöfestivalen i somras var han så lycklig att han skakade. En vecka senare, på Popaganda, ville de till synes aldrig lämna scenen.

I motsats till Tough Alliance, där själva framträdandet var en stor del av helhetskonceptet i sig – om vad som skiljer en artist, konstnär, idé, syfte, installation eller happening från varandra – utmanades, har inte JJ särskilt extravaganta livespelningar.

Det känns onödigt att behöva förklara hur viktigt The Tough Alliance har varit för svenskt musikklimat, men jag har märkt att det finns många som fortfarande inte förstår. Som inte fattar att jj i allmänhet och synen på popmusik i synnerhet har gått från att i början av 00-talet enbart handla om skramliga vita garagerockband med Ramones-rockjournalist skinnjackor till att förvandlas till en musikvärld som är fantastiskt historielös, där, för en svensk publik och en viss utländsk publik, TTA och Sincerley Yours hade en stor roll i just det. Och det är något att hylla: en värld där en gammal housesingel står bredvid ett Todd Rungren-solo och där JJ börjar sina konserter med en uppvärmnings-dj exakt som exempelvis T-Pain gjorde på sitt senaste Sverigebesök. Och där de helt obrytt i nästa låt kan ta fram en akustisk gitarr och förvandla scenen till en lägereld. Det är historielöshet – som blir till en utopisk korrekt historieskrivning. En fil jag hittade på min dator, ”5 minuter med jj”, öppnas med orden ”En längtan av efter att inte bara förskjuta, utan att delta i den gemenskapen som samhället borde bestå utav”. Jag vet inte var det kommer ifrån – om det är en sampling eller inspelning (den som vet får gärna kommentera) men det känns ju ofta som att vi politiskt korrekta lyssnare ofta har förskjutit musik som fått för mycket att skrika om på dagordningen till förmån för andra saker. Så tänker inte jj. De tänker såsom musiken alltid var menad att egentligen framföras. En ”gemenskap, som samhället borde bestå utav”. Och efter sextio års populärmusik är vi kanske äntligen någonting på spåren.

 

don’t stop love music

Boom! Jag skriver fortfarande, bara inte så mycket. Nu jobbar jag här, på kvällarna lagar jag mat, kanske juicar (”Music journalists like to live life on the edge, so it is hardly surprising that I got into juicing”) och lyssnar på musik. På helgerna går jag ut. Snart kommer min Ison & Fille-intervju i Gaffa, i kommande Sonic recenserar jag lite skivor, i förra intervjua jag Julia Spada. Typ så. Livet är rätt lungt nu, som att jag väntar på något. Jag läser i den där tjocka Noréndagboken om hur han alltid har fullt upp och bara reflekterar om vad som händer just nu, imorgon. En månad framåt. ”Köpte sushi. Skrev”. Jag vet inte vad jag tycker, orkar inte tänka på det, ska det va så? #sadboys SKOJA

bild: så fin va jag på p3 guld

 

 

don’t slow it down

Här är en åsikt om The Dream-plattan (och Tron finns med på albumet)

Sveriges Slaverihistoria (BBC Historia #2 2013)

Åtta sidor om Sveriges slaverihistoria, från vikingar till Saint Barth. Många timmar på KB.

Mer här

Aaliyah (Sonic #66)

Jag brukar inte tycka så ofta i text. Gör ett undantag för aaliyah i senaste Sonic, varit ute ett tag nu. Damn we missing you. Köp!

Darin (GAFFA februari)

Intervjuar en lite hårdare och metallig Darin i nya numret av Gaffa. Läs här

2012

Några ord om producenter och mina favoritlåtar 2012 på TMA

jag är sjuk. varit det i snart en vecka. ska det va så?

nya texter:

# om Mata Hari i nya numret av BBC Historia

# intervjuar Erik De Vahl i senaste Sonic

El Perro Del Mar (GAFFA november)

Både Saint Etienne och Chad Valley har släppt mixar på sånger från El Perro Del Mars nya platta. Jag och Sarah pratar debattklimatet i Sverige på ett uppslag (sid 26-27) här

Led Zeppelin (BLT 7/11)

Några ord föll bort, men en rätt läslig recension av Mick Walls biografi om Led Zeppelin i onsdagens BLT här

Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik (BLT, mars)

I den nya säsongen av Mad Men frågar Peggy efter för mycket sprit, som är den enda kvinnliga reklamaren på byrån, en kollega om hon ”agerar som en man”. Hon får svaret att det är hon ju tvungen att göra. I Marie Selanders bok ”Inte lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik” målas bilden av ett musikklimat där förändring tar lång tid. Jag kom att tänka scenen när Selander, som på sextiotalet spelade i gruppen Nursery Rhymes, beskriver det sunkiga klimatet under sextiotalet och hur bandet, bestående av bara kvinnor, behandlades i media och på turnéer (”de var söta men kunde spela ändå”). Hon försöker få klarhet i om det blivit bättre om hur man pratar om musik och där kvinnligt ställs mot manligt. Som lyssnare måste man alltid förhålla sig till den manliga rocken. Vinnarna skriver historien sägs det, och i en avhandling hittar Selander en formulering som passar perfekt in här, och trots att den handlar om jazz kan den appliceras på hela rockhistorien: med tiden har en ensidig manlig kanon skapats och cementerats. Som Springsteen, The Rolling Stones, Bob Dylan. Den mediala bilden ser ut så – och det som når fram till den vanliga lyssnaren – trots att det inte på något sätt gör musikhistorien rätta. Dylan, som ett exempel, får spela på melankolisk sentimentalitet men det är sällan kvinnor får spela hårdare rockmusik utan att bli ett sexuellt objekt. Det är en viktig bok, kanske lite rörig i sitt arga patos men välgrundad, välresearchad och fungerar också som en biografi över Marie Selander själv – om livet som musiker på männens spelplan och regelbok. Att det genomgående ges personliga anekdoter och poänger är något som berikar.
På ytan har det skett förändringar i musikkulturen, men just de cementerade elementen – som exemplifieras i en undersökning om hur många kvinnliga A&R:s, alltså talangscouter, det finns på skivbolagen – så fanns det ingen. Könsfördelningen var jämn, 50-50, på kontoren i stort men kvinnorna jobbade på receptionen med att svara i telefonen.
Kapitlen tar oss från 1600-talet där en kvinna poserade som en man för att få spela i sin lokala bygd, om folkmusiken, jazzen, amerikanska bluesen och den svenska post-rocken under tidigt 80-tal. Ibland går beskrivningarna farligt nära begreppet ”starka” kvinnor – kvinnor i maktpositioner som traditionellt getts till män – vilket säger vad om alla andra?
Artiklar under senare år har ofta handlat om att det är kvinnor som Lady Gaga, Beyonce eller Adele, och inte män, som är i toppen på listorna idag. Men samtidigt är det en viss typ av musik som premieras när det gäller kvinnor, vi lyssnar hellre på en akustisk ballad av First Aid Kit än en kvinna med en arg elgitarr. Varför är det så? Hur pratar vi om musik? Hur medvetna är vi på det vi lyssnar på och varför kom vi att lyssna på just det?
Det är många frågor som väcks, och jag hoppas att de fortsätter ställas av fler. Det är så det kanske med små steg skapas förändringar. Jag har många, många nedklottrade namn på papperslappar av kvinnliga bluesmusiker från 20-talet som jag ska kolla upp och inte hade någon aning om att de fanns – en musikperiod vi är vana vid består av en bluesgubbe eller slipsklädd jazztrumpetist. Marie Selander är på god väg att skriva om musikhistorien och visa hur den egentligen ser ut utan prefix som kvinnoband och tjejrock.

Charles Bradley (GAFFA Juli)

Charles Bradley axlar James Browns mantel

När Charles Bradley fick frågan om att spela in singlar med Tommy Brenneck, en soulhipster som driver retroskivbolaget Daptone Records, trodde han först inte på det. Hur skulle han kunna göra det? Hela hans liv hade varit en resa från ett helvete tillbaka till ett annat.

I dokumentärfilmen ”Soul of America” om Charles Bradleys liv berättar den Tommy Brenneck att Bradley ”fortfarande är optimistisk, han känner i sitt hjärta att allt kommer ordna sig”. Närmare än så går det inte att förklara hur Bradley i varje mening formulerar sig när jag ringer upp honom dagen innan hans Europa-turné. Det är ibland svårt att höra vad han säger. Vilket är synd, eftersom han pratar i annars perfekta små meningar, som ”Jag håller alltid huvudet högt och jag sjunger direkt från själen”. När han såg filmen första gången var han tvungen att gå ut från biografen.

–          Oh my god. När du lever någonting så tänker du inte så mycket på det just för stunden – du tycker det är normalt – men när de visade hur jag levt… Det blev för mycket för mig. Jag önskar inte det livet till någon. Det var galet, jag har ingen aning om hur de hittade en bild på mig när jag var sex år gammal. Jag var tvungen att gå därifrån för att inte bryta ihop, säger Bradley.

Hans samtalsröst låter som att han har en döende björn i strupen. När han sjunger är det annorlunda – på hans debutskiva svänger det felfritt mellan svulstiga ballader och sprakande brasor till primalskrik och raspiga stick. När magasinet Rolling Stone la Bradleys album No Time For Dreaming på sin topp 50-lista 2011 la de också märke till Bradleys ”ruggiga, elastiska powerhouse-sång”. En variation som få av de i det äldre gardet, de som hade sina karriärtoppar på sextiotalet, kan göra idag. Debutskivan vid 63 års ålder kom att bli en av de bäst säljande indieskivorna förra året och Bradley gick från att vara en okänd James Brown-imitatör i peruk och mantel som uppträdde på små klubbar i New York till att bli inbjuden till Jay Leno och Carson Dalys talkshows. Hans historia börjar i hemlöshet och slutar i att äntligen lyckas i sin dröm, alltså en sorts klassisk American Dream, den amerikanska illusionen om att hårt arbete och att aldrig ge upp till slut lönar sig. I Charles Bradleys fall stämde det. I en av de bästa låtarna på hans skiva sjunger han ”I try so hard/To make it in America/A land of milk and honey/A land supposed to be filled with love” och mynnar ut i ett wailande om “America/Please hear me”. När jag frågar om politik förklarar Bradley med metaforer att politiker är ”hajarna i polen” eller ”som en stor fisk”. Det gör ont när de vädrar blod, menar han.

–          Jag har alltid känt att folk har sett talang i mig. Men på något sätt har det inte blivit något. Jag har varit gömd. Jag är rätt blyg också.

Han själv brukar börja när han såg James Brown på scen vid fjorton års ålder 1962. Han blev så inspirerad att det blev hans livsdröm. Att sjunga, att underhålla och bli en artist. Men Bradley, som var uppväxt med sin mormor i Florida och nyinflyttad i New York med sin biologiska mamma som han aldrig träffat innan, kände sig övergiven och flydde hemmet tillsammans med sin bror. I ett par år sov han i tunnelbanan tills han fick jobb som kock via ett statligt jobbprogram, han hade faktiskt ett band en kort period innan alla skeppades iväg till Vietnamkriget. Hela Charles Bradleys liv är fullt av samma typer av social problematik och förlorade chanser. En period på tre år blev han sjuk och bollades runt bland myndigheter och sjukhus för att få ut sitt bidrag. För att göra historien värre gav ett sjukhus honom penicillin – som han är allergisk emot.

En morgon när kommit hem från sjukhuset vaknar han i sin säng vid fönstret, drar bort draperierna och ser polisbilar, brandbilar och ambulanser. Hans bror har blivit mördad ett kvarter bort.

–          Det är tron som har räddat mig. Om jag inte hade haft min tro så hade det inte gått. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag blivit kastad runt, alltid åsidosatt, men jag har alltid funnit tröst i tron. Om allt annat går sönder, är gud vägen att gå.

–          Om jag kan hjälpa andra människor att göra saker och att söka sina drömmar är det värt det. Ibland är mitt liv skit, och jag frågar mig själv varför jag fortfarande kämpar? Men jag säger bara fortsätt. Någonstans är det värt något för någon annan, säger Bradley. Innan han vill lägga på samtalet vill han ”tacka alla som gett mig en chans” och ”för att ni kommer och kollar”.

När han spelar på Peace&Love-festivalen i slutet av juni har han med sig åtta demos till en ny skiva.

–          Jag gillar country som känns i själen. Det är därför jag tror att den här skivan blir ännu bättre än förra. Jag kan knappt vänta på att åka ut och ge er min kärlek, säger han och precis som James Brown slår han ihop rollerna som präst, musiker och showartist till att bäst axla soulkungens mantel idag.

Aaron Sorkin (GP Kultur 18/5)

Aaron Sorkin, en medelålders man med högt hårfäste, mittbena och glasögon, har knäckt näsan under arbetet med ett manus. Amerikansk media försöker skoja till det.  ”Ingen kan anklaga Aaron Sorkin för bristande engagemang till sitt yrke” skriver en blogg på Los Angeles Times när tv-priset Emmy Awards skulle delas ut i höstas. ”Jag önskar jag kunde säga att det var i en barfight” skämtar Sorkin och berättar att han stod framför spegeln och jobbade med en dialog när han råkade skalla sig själv.

Historien borde egentligen fått mer spinn i media än den fick. Den har juice, en metafor bland många som används i Aaron Sorkins dialoger. Han skrev antagligen på den nya serien The Newsroom, som har premiär på den amerikanska kabeltv-kanalen HBO i vår. En metaserie i stil med hans tidigare serie Studio 60 on the Sunset Strip, där handlingen kretsade bakom kulisserna på ett Saturday Night Live-artat tv-program i mediaklickens epicentrum. Just bakom scendekorer, regeringshus och immiga glasväggar där politiska ledare diskuterat skattefrågor över plastkaffe i flera timmar är var Aaron Sorkin trivs bäst. I stressen, paniken och avgörande beslut. Det blir till en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken, hur vissa saker får just spinn, hur man läser mellan raderna, vinklar fakta och hur rykten sprids.

Han brukar ofta nämnas i samma mening som Woody Allen, bröderna Coen eller Charlie Kaufman. Skillnaden är att Aaron Sorkin nästan aldrig producerar eller regisserar sina verk. Efter att under senare år skrivit manus till både The Social Network och sportrullen Moneyball, där Brad Pitt spelar baseballfarsa, är Aaron Sorkin kanske större än någonsin.

I alla intervjuer ser han ut precis som sina rollkaraktärer – med en illasittande mörk kavaj, vit skjorta, beige byxor och en slips som inte matchar över huvud taget. En sorts lutande kroppshållning. Och med lika rappa, sakliga och snabbtänkta svar som vilken regisserad manusbit som helst.

I initierad media- och politikkretsar är han och hans verk ett ständigt ämne för diskussion, dyrkan och respekt. På samma sätt som man brukar prata om att 1970-talsfilmen All the Presidents Men – som handlade om Watergateaffären – födde en halv generation inspirerade journalister har The West Wing gjort samma sak med politisk påverkan. Idealism blev något ärorikt och policydebatter något upphetsande. Bara för några veckor sedan publicerade Vanity Fair en artikel med just rubriken ”West Wing babies” där de myntar termen ”Sorkinization” – alltså en form av rörelse, som manifesterar sig i hur mycket The West Wing fortfarande refereras, citeras och diskuteras inte bara i popkulturen utan i dagliga samtal i Washington, USAs politiska centrum. Sex år efter säsongsavslutningen och åtta år efter Sorkin slutade skriva manus för serien. För att befästa Sorkinization lät den brittiska tidningen The Guardian tidigare i år Josiah Bartlet, presidenten i serien, recensera Barack Obamas årliga tal till nationen. Dagens politiker och mediearbetare under trettio har lärt sig lika mycket från Aaron Sorkin som av sina utbildningar.

På en cocktailmiddag för ett par år sedan, när Barack Obama var presidentkandidat, mötte han Aaron Sorkin och berömde honom med orden ”min intention är att stjäla många av dina meningar.” Lyssnar man på många av de tidiga talen känns det verkligen så.

Sorkin, född i en förort till New York, ville egentligen bli skådespelare. Under tidigt åttiotal gick han ut från universitetet med en kandidatexamen i musikalisk teater. Han flyttade till storstaden och blev som alla andra skådespelare halvt arbetslös och tvungen att ta de mest bisarra jobben som fanns tillgängliga, som att leverera telegram sjungandes.

Han hade redan då skrivit en rad musikaler, mest för att själv få agera i dem. Han började skriva på A Few Good Men som filmatiserades 1992 – kanske mest känd för den klassiska filmraden ”Vill du höra sanningen? Du kan inte hantera sanningen!” I vanliga fall är det regissören som är intressant i sammanhanget när man pratar om en bra film – här är det manusförfattaren som är stjärnan.

Efter Sorkins andra långfilm The American President från i mitten av nittiotalet, en rätt ordinär romcom där presidenten Michael Douglas och lobbyisten Annette Bening blir kära, såddes fröet till tv-serien The West Wing.

I herrmagasinet Esquire skriver Sorkin om sin första politiska erfarenhet, när han var tolv år gammal och en tjej han gillade postade vykort för presidentkandidaten George McGovern 1972. Sorkin börjar volontera och håller i en skylt när ”en 163-årig kvinna kom bakifrån. ”Hon ”kastade skylten på marken och stampade på den. Den enda politiska agenda jag någonsin haft är det lilla hoppet att den här kvinnan fortfarande lever och jag gör henne galen.” Det gjorde han genom att i fiktionens värld skapa den mest liberala och idealistiska president USA någonsin haft – serien blir ibland kallad The Left Wing av högerkritiker.

Det myllrar på internet nu. Specialsajter har skapats för att fånga upp nyheter kring The Newsroom. En bit av ett läckt manus, utan verifierad källa, bollas runt. The Newsroom kan bli den serie som problematiserar och förklarar publicistiska beslut och den diversifierade amerikanska medieuppdelningen i politiskt styrda redaktioner, mediehus, radikala tidsskrifter och tveksamma journalistiska nätsajter. En marknad som alltid ligger steget före men som måste förhålla sig benhårt till sina konsumenter, nätklick och aktieägare. Sorkinization har bara börjat.

Extra:

Hans nya tv-serie, The Newsroom, handlar om en nyhetskanal där Jeff Bridges och Olivia Munn har några av rollerna. Hans mest ambitiösa och uppskattade serie hittills är The West Wing, som går på svensk tv emellanåt under namnet Vita Huset. Martin Sheen spelar USA:s president och handlingen kretsar kring Vita husets stab och nära medarbetare. 2011 vann han en Oscar, BAFTA, Golden Globe och flera mindre priser för The Social Network. Tidigare har han vunnit och varit nominerad för flera Emmys.

jag kommer ut som sorkinizt i GP Kultur idag

Post Navigation