När jag läser den nakna berättelsen om Olle Ljungströms komplicerade liv får det mig att tänka på konstverket Den döende dandyn av Nils Dardel, målat i början av 1900-talet. Dardel, som hade stora drog- och alkoholmissbruksperioder, dog bara 54 år gammal efter både sjukdom och depression.

Det är något man aldrig kommer ifrån i ”Jag är både listig och stark”. Döden. Som kan komma när som helst, och som alla försöker på sina mest omtänksamma sätt att förhindra. Med stöd, med fina ord, med oroliga blickar, med den hopplösa vetskapen om att vad man än gör så är det inte nog.

I Den döende dandyn ligger den kostymklädda mannen, med ena handen på hjärtat, omgiven av sörjande vänner. Samma symboliska vänner som skriver berättelser om hur mycket personen betyder för just den. Det är en väldigt vacker bild i sin sorgsenhet – man kan tänka sig att personen tagit alla lyckorus och chanser som livet lockat med. Till sprit, till att alltid försöka leva i nuet och att samtidigt fly det med stimulerande droger.

Och alltid med den där ena handen på hjärtat, som för att visa att jag ser vad ni gör och jag älskar er, men det är ändå jag och bara jag, som bestämmer mitt eget öde.

När Olle är två år är han överlycklig över att få ett syskon. Han klättrar upp i spjälsängen med sina leksaker till den lilla bäbisen när föräldrarna kommer hem från BB. ”Han ägnar sig till hundra procent åt honom”, men efter ett par dagar utbrister han ”Mamma, jag tycker vi åker och lämnar tillbaka honom nu”.

”Jag är både listig och stark” är fylld av sådana små kommentarer och minnesbilder från Olle Ljungströms allra närmsta – författare, popartister, konstnärer, hans mor – och de vill alla hjälpa sin vän men konstaterar även att spriten, nyckfullheten och spontaniteten sedan en tidig ålder, eller så länge alla känt Ljungström, varit en självklar del av hans karaktär. Så vad finns utan den?

Det är också tydligt att Olle Ljungström alltid behövt en vän och en parhäst att dela sin tillvaro med. Om än i perioder. Historierna haglar om när han åker på några veckors spontan fylleturné med några han just träffat, till en livsfarlig dokumentärresa till Afghanistan med Pål Hollender (som resulterade i depression). Eller till sitt andra hem, krogen. Han framstår som romanfiguren Sebastian i Brideshead Revisited: när man inte kan fly in i sig själv och alkoholen och drogerna längre, flyr man in i någon annan. Om så bara för en stund.

Och, på samma gång, är han den dekadenta dandyn som inte gillar sporter – bara tennis och golf för att det är ”snyggt”.

Bokupplägget och formatet är perfekt, speciellt för en artist som Olle Ljungström – den tar sig enkelt an och cirklar sig igenom alla hans olika kulturella bravader, som också alltid skilt honom från att bara vara den druckna kändisen på innekrogar i Stockholm. När han går hem så skapar han och inspireras. Olle Ljungström både intervjuas om händelser och skriver om dem själv, uppdelade relativt kronologiskt och med ett mer biografiskt skrivet material.

Hans speciella konst, med säkert hälften klotter föreställande penisar, fyller ut sidorna och är väldigt punkig – speciellt eftersom det är ritat med kritpennor för barn. Ofta med en kompletterande mening som ”Om jag ger er mitt ben, kan jag då få tillbaka min arm?”. På en skiva som följer med den stora coffetableboken står det klottrat ”kuk, fitta, snor, kristen glögg, timrå, saft, knark”.

Bandet Reeperbahn, som Olle Ljungström bildade under det sena 1970-talet, beskriver journalisten Jan Gradvall som intervjuas i boken som en som en sorts post-punk i ett Sverige som var väldigt präglat av proggen. Pålästa, coola och musikaliskt utsvävande – med grund och i symbios med punkrörelsen men ändå på sin egna lilla kant. Och med en dekadent tillvaro som sågs i deras ögon och utstrålning – en känsla på gott och ont – av här och nu med noll tanke på en morgondag.

En rockmusikalisk kliché om den sargade konstnären, exempelvis i form av den i somras bortgångna Amy Winehouse, försvinner sakta och ersätts av en rockvärld där inte kreativitet behöver innehålla destruktivitet . I nyligen översatta ”Just Kids” av Patti Smith konstaterar hon att inte många av bokens personer finns i livet idag. Missbrukarkulturen inom rocksfären tog de flesta.

Det var länge sedan jag läst en sådan avklädd, genomarbetad och sanningssökande skildring av en sådan artist som i ”Jag är både listig och stark”. Delvis berättad av någon som överlevt.

Jag vet inte hur det hände. Men plötsligt sitter jag här med boktitlar som ”Blod, eld, död”, ”Skräck” och senaste säsongen av tv-serien True Blood. Jag som inte ens vågar åka bergochdalbana.

I boken ”Skräck” – ett försök till uppslagsverk om skräckfilmer– behandlas ämnet nästan för akademiskt. Tillsammans med dåliga illustrationer av leende Freddy Kreugers, för att väga upp motorsågsmorden, gör att skräcken blir gullig. Det är rätt symptomatiskt med hur vi ser på skräck idag.

Skräck betraktas som en självklar underhållning. Det finns inget motstånd. Den barnförbjudna ställning den en gång hade har datorspelen mer och mer tagit över och får fungera som moralpanikens hackpåse.

Ett betydligt snyggare illustrerat verk är skräckseriealbumet ”1000 ögon” av Daniel Thollins och Jonas Andersson. Händelserna är helt förlagda i Uppsala, i en miljö med historisk mystisk stadsbyggnation, mentalsjukhus, kullersten, studentnationer, mörka universitetsbyggnader. Uppsala fungerar optimalt i skräcksammanhang. Serierna innehåller allt från mumier och runstenar till källarvalv under Domkyrkan. ”1000 ögon” är också väldigt rolig. Humorn går liksom inte att komma ifrån inom skräcken. Många av åttiotalets videovåldsfilmer är direkt komiska idag när blodampullerna sprutar. I nyutkomna”Blod, eld, död”, om den svenska metalscenen, läser jag att sångaren i black-metal bandet Watain från Uppsala brukar andas i en påse med en förruttnad korp innan spelningarna. Han är säkert dödsallvarlig, men jag ler och tänker ”aha, han gillar skräckfilmer med nordisk mytologi”.

När jag diskuterar serier med mina vänner är det lika mycket True Blood och The Walking Dead som Mad Men och The Wire. Nördstämpeln skräck har haft är borta.
Och just nu spelas pjäsen MEFISTO, baserat på Klaus Mann roman, på Uppsala stadsteater. En uppsättning teatern beskriver som ”att sälja sig själv till djävulen”.

Kanske är skräcken i kulturen bara ett sätt att förbereda oss för Nostradamus profetia eller Mayaindianernas kalkyler om världens undergång 2012. För att liksom sköta övergången till helvetet lite smidigare. När apokalypsen kommer lär vi vara så indoktrinerade och orädda att vi bara ser det komiska i att bli en hjärndöd zombie eller spetsad på en påle.

Som den brittiska komikern Rowan Atkinson beskrev det en gång i en monolog där han spelar djävulen och välkomnar folk till helvetet, och en person frågar om var toaletterna ligger. ”Om du har läst din bibel, så minns du att det stod fördömelse utan lindring. Så om du inte gick på toa innan du kom hit, så är jag rädd att du inte kommer att ha det så trevligt här”.

När jag har tid och lust ska jag göra om den här sidan. Men just nu hänvisar jag bara till min blogg på Dev. Lite nya texter, though:

I rullstol för en dag (ETC Uppsalademokraten)

Våldsam och socialrealistisk fantasy kan bli dörröppnare (om Game of Thrones, BLT Nöje)

Mellan lycka och undergång (om Veronica Maggios nya skiva, Throw Me Away)

Långintervju med Jenny Wilson (sid 27-28) samt en skivrecension av Fleet Foxes (GAFFA Maj)

Har just lämnat en lång text till en historisk tidsskrift. Det tog väldigt mycket researcharbete. Och var bland det roligaste jag gjort.

De två första delarna i min artikelserie om svenskhet och identitet för DagensETC är uppe på nätet.

Del 1

Del 2

Den tredje delen, som handlade om svensk design och nation branding, borde ha gått i fredagens tidning, men är inte uppe på nätet än.

Jag har även två texter i första numret av Popmani som släpps den 31 mars. En lång artikel om chillwave och vår tids politiska popmusik och en intervju med Niki & The Dove.

I fredags publicerades första delen av 3 i  min artikelserie om svensk kultur i DagensETC. . Och i lördags skrev jag en text om James Franco i BLT, som var en av värdarna för Oscarsgalan.

Nya texter från Uppsalademokraten. Messiah Hallberg, Återvinning på Biotopia, Hjälp till ungdomar.

Skrev en recension på pocketsläppet av Minnen av John Lennon i BLT. Blev snyggt redigerad!

Just nu är jag rätt trött, och har en lite rörig tillvaro. Men, jag har inte snöat in, jag har stambyte, extrajobb, mer jobb. Eller som Elin Grelsson twittrade: …” jag blir mest arg på mig själv och min kropp för att vi inte orkar som alla andra med sina 10 timmars-arbetsdagar och tusen aktiviteter. ”

Har i alla fall en text att länka, när jag pratade humor i rockmusiken med Ebbot.

Var på en magisk spelning med Mavis Staples igår. Min far gav mig historielektioner i bluesriff mellan låtarna. ”Ry Cooder fick det från X som tog det från X”. Mavis, kära Mavis. Kan vara den bästa människan ever. Intervju här.

Skrev som sagt ett form av porträtt om Conan igår. Vissa bitar föll bort på papper, och NBC blev NBS, bland annat. Här är versionen som skickades in.

I reklamfilmerna för Conan O’Briens nya show parodierar han töntiga åttiotalsfilmer genom att tvätta sitt skrivbord med en löddrig tvättsvamp i slow motion, ackompanjerat av en glammig hårdrockslåt. Det är en väldigt typisk Conan-sketch: han drar sig inte för att använda och spela på sin person, med sitt karaktäristiska rödtoniga raggarhår och otränade kroppshydda. Att själv vara det centrala skämtet.
Conan O’Briens nya talkshow – som kort och gott heter Conan – hade premiär på den amerikanska komedi-kanalen TBS i måndags. En indikation på att den kan bli bra är att han har skägg i den reklam som föregått showen. Senast han hade skägg var för tre år sedan som sympati för den långa manusförfattarstrejken i USA.  När den pågick fick han skriva det mesta av materialet själv till sin dåvarande Late Night talkshow – en uppvisning i kreativitet och med långa, oskrivna reportage som i princip handlade om att gå runt i studion eller backstage och situationskomiskt interagera.
När Conan O’Brien i januari fick lämna The Tonight Show blev han enligt kontrakt förbjuden att framträda i tv fram till nu. För att inte falla i glömska använde han humorn som ett vapen. Hans föreställning om hela Tonight Show-händelsen, The Legally Prohibited from Being Funny on Television Tour är en del, att hålla fans uppdaterade via Twitter en annan. Han sammanfattar egentligen sitt år bäst med beskrivningen: ”Jag hade en show. Sedan hade jag en annan show. Nu har jag ett Twitter-konto.”
Redan under sin studietid visste Conan O´Brien att han i framtiden skulle leda en tv-show och att programmet skulle bära hans eget namn. På Harvard brukade han dela ut lappar med hans namn på som reklam inför framtiden. För en person med ett så tydligt mål borde debaclet kring The Tonight Show lett till ett karriärras. Men det speciella med Conan O’Briens speciella humor är det är just i dessa lägen han blir som allra intressantast. Han är inte bara en stand up-komiker som Jay Leno – han är en mästare på improvisation. Att ta situationen när den kommer.
I somras skrev Todd Levin, manusförfattare till The Tonight Show under tiden Conan O’Brien var programledare, en artikel i tidsskriften GQ om hur det var att flytta till Los Angeles med sin familj och skriva för programmet. När nyheten om att Jay Leno ville ha tillbaka sin gamla sändningstid ifrån The Tonight Show briserade på kontoret blev det knäpptyst, skriver Levin. Allt låg i NBC:s händer.
Conan O’Brien hade sju månader tidigare tagit över den ikoniska talkshowen. Sen gick det fort. Stödgrupper på Facebook startades. Det kändes som att hela nöjesvärlden drog ut i samlat försvar för Conan O’Brien och bashade Jay Leno och hela kanalen NBC.

Alla talkshowvärdar är sitt eget program och utvecklar med programmet sin egen form och stil. Om Johnny Carson, som ledde The Tonight Show i 30 år, uppfann talkshowen genom att vara oerhört charmant gjorde exempelvis David Letterman under tidigt 80-tal en anti-talkshow – i sina sneakers, vita strumpor och jeans brukade han ofta skoja och förlöjliga hela showbiz-världen, gäster, tv-kanalen och sitt eget kändisskap.
Som gäst i intervjuaren James Liptons program Actors Studio förra året – där ett helt program ägnas åt en specifik kändis karriär – berättar Conan O’Brien om när han var liten och spelade Charlie Chaplin i en skolpjäs. Han råkade tappa sin käpp, och hela publiken skrattade. ”Det var som att få kokain injicerat i hjärtat. Inte för att jag vet hur det är! Jag har hört att det är en efterfest förresten?” säger han med sin fingertoppskänsla för exakt vad som blir kul i ögonblicket. Som 18-årig student på Harvard, där han läste litteratur och historia, blev han skribent på humortidningen Harvard Lampoon. Han har också varit manusförfattare till The Simpsons och Saturday Night Live. Och programledare för Late Night Show With Conan O’Brien i 17 år.
I Actors Studio berättar han också om sin filosofi kring humor. ”De största humorögonblicken i mitt liv är när något går fel, när något händer som inte var planerat och reaktionen kommer naturligt”. I ett av hans återkommande inslag i öppningsmonologerna brukar han gå ur kamerabilden, och hoppa in igen. Att leka tittut, alltså. ”Det som funkar på Late Night, och jag skojar inte nu, det funkar hos tvååriga barn. En sekund är jag där, sen är jag inte där, sen är jag där igen!”.
I andra reklamfilmer på Youtube smeker en kvinna sänglakan föreställande Conan O`Brien och en konditor skriver ”Conan” på alla tårtor. Stärkt av en låt med refrängen ”Missing You” för att riktigt inpränta att nu, nu är den långa väntan över.
Frågan är hur framgångsrik Conan O’Briens nya show kommer att bli. The Tonight Show är en institution i amerikansk tv. Men den har ofta tilltalat en lite äldre publik, något som O’Brien kanske skulle ha ändrat på om han fått fortsätta utveckla den och sätta sin prägel. Såg NBC någon framtid i att hålla ett av sina främsta signum uppdaterat och fräscht var egentligen Conan O’Brien säregna humor det sista hoppet.