Idag har jag bland annat en längre artikel i UppsalaDemokraten om Homeopati. Läs, och kolla in Svenska1023, en nationell protest som äger rum i oktober.

I en tid där ingen längre vet vad det bortplockade m:et i MTV stod för verkar musikvideor fortfarande vara relevanta. Speciellt när de används för att lyfta fram politiska frågor.

I den franska videoregissören Romain Gavras, nya video till M.I.A:s låt Born Free rusar beväpnade amerikanska soldater in i ett bostadshus och griper en rödhårig pojke. Han förs ut till en buss, full av rödhåriga män. Bussen kör ut i en öken där de rödhåriga tvingas springa gatlopp över ett minfält. De som överlever misshandlas med batonger.

Videon tog bort från Youtube strax efter att den lades ut.

Folk vet inte riktigt hur de ska reagera. Brutalt våld mot rödhåriga? Debatten på många bloggar har reducerats till att dra paralleller till ett avsnitt av ”South Park” där ”gingerkids” försöker ta över världen.
Detta ungefär en månad efter att organisationen WikiLeaks, ett nätverk som publicerar hemliga dokument, publicerat en video på amerikanska soldater som öppnar eld från en helikopter mot civila irakier i Bagdad. När en soldat i plutonen intervjuades av Aftonbladet berättade han att de fick lära sig att ”inte se irakierna som människor. Vi tränades att skjuta först och ställa frågor senare”.

En intressant aspekt av Romain Gavras arbete är att det pratas betydligt längre om både videon och låten än vad som är vanligt när det gäller artister av idag. Det sägs att musikindustrin är i kris, och att den bästa popmusiken alltid har skapats med betoning på samtida politiska frågor. Man behövde helt enkelt bara gå tillbaka till rötterna.

Gavras är medlem i ett film- och konstnärskollektiv kallat Kourtrajmé – ”kort” på franska – som gör socialt medvetna dokumentärer och musikvideor. ”Vi startade Kourtrajmé för den nya tekniken tillät oss att göra filmer utan pengar, allt vi behövde var en kamera och motiverade vänner”, sa Gavras till Andy Warhols tidning Interview för ett par år sedan. Då var det en annan kontroversiell film som var i fokus. I den franska dj-duon Justice video ”Stress” drar ett ungdomsgäng runt på gator och misshandlar och vandaliserar. Filmen kallades rasistisk och Clockwork Orange-våldsglorifierande. Detta efter kravallerna och bränderna i franska förorter – områden där missnöjet rann över.

Hur man än tolkar den suggestiva musikvideon till M.I.A:s sampling av Suicides protopunk-klassiker Ghost Rider är själva syftet med videon polysemisk. Man kan applicera den på sin egen, lokala samtid. Oavsett om man relaterar den till Arizonas nya lag som gör det enklare att åtala och deportera illegala invandrare, M.I.A:s pappa som var politisk aktivist i de tamilska tigrarna eller de omänskliga förhållandena på Guantánamobasen. Eller till polisens dygnet-runt bevakning i Rosengård och Beatrice Asks löfte om hårdare straff för kriminella.

Hårt mot hårt. Trots pyrande varningar i form av en video som avslutas med exploderande minor där likdelar flyger åt alla håll.

Text publicerad på Göteborgs-Posten Kultur 30/5

Nya skivrecensioner:

Villagers

Anna von Hausswolff

Steve Mason

Booka Shade

Band of Horses

Jag har, och gud vad jag kämpat för det, räknat ut att jag kan försörja mig på journalistiken. Vikariat? Anställning? Nejnej, frilans. Den enda vägen att ta om man är ung journalist idag.

Bloggen kommer fortsätta att handla om  popkultur, även om jag mest jobbar med annat. Jag har precis börjat skriva för ETC UppsalaDemokraten. Det är jättekul! Lokaljournalistik, intressanta vinklar och ämnen. Idag skriver jag om att Uppsala kommun börjat sekretessbelägga handlingar som tidigare varit offentliga.

Pratar soul med Peter Morén

Senaste skivrecensionerna:

Lucknow Pact

Let’s Go To War

We Have Band

Fler finns i nya numret av Gaffa som kommer ut om nån vecka.

Kanske var det för långsökt liknelse, New Orleans, Baltimore och små svenska kommuner. Men glappet storstad – landsbygd tycker jag är värd att belysa, och något jag tror kommer ta sig uttryck mer framöver.

I söndags hade serien Treme premiär på amerikansk TV. Handlingen tar vid precis efter att flodvågor orsakade av orkanen Katrina dränkt nästan 80 procent av New Orleans, och befolkningen börjar skrapa i resterna och försöker återgå till sina liv igen. När en journalist frågar den lätt konspiratoriskt lagda professorn Creighton Bernette, spelad av John Goodman, varför hela USA borde betala för återuppbyggnaden av staden, med argumenten att New Orleans som jazzhuvudstad och ”den goda maten” ligger i det förgångna blir Creighton förbannad och slänger mikrofonen i kanalen.

En annan återkommer till sitt gamla översvämmade hem och börjar enträget städa, med dottern bredvid som säger att det inte är någon idé.

Treme handlar, i likhet med en tidigare HBO-serie av samma manusförfattare, The Wire, om en stad, dess invånare, sett ur ett lokalt perspektiv – med en stads kulturella historia, och egna drömmar och visioner om hur ens liv ska se ut. En sorts hatkärlek till sina egna kvarter, men samtidigt det enda man känner till.

The Wire utspelade sig i Baltimore, en av USA:s större städer, men den genomgående känslan var att även om politiska beslut togs i statshuset, kändes det lika långt bort som Washington. Eller månen.

Något av det bästa som The Wire gjorde, var att belysa underifrån, överifrån och själva komplexiteten i samhällsproblem. Genom politiker, media och polisen – till knarklangare från fattiga hem, skolan, vanliga arbetare, kriminella och hemlösa.

Allt jag kan tänka på är Vellinge och Bjästa. Små kommuner där invånarna, i helhet, utmålats kollektivt i efterhand som främlingsfientliga respektive en machokulturell syn på våldtäkt. Samhällen som känner sig utpekade, kollektivt, och försummade.

Samtidigt har ett nytt parti startats, Landsbygdsdemokraterna, som tycker politiken i stort sätter för mycket fokus på storstaden. En profilfråga var höstens debatt om vargjakten: en fråga där det fanns två utgångslägen och som fick bland annat tidningen Jaktjournalen att stänga av kommentarsfunktionen efter hot. Två synsätt som tydligt speglade glappet mellan storstad och landsbygd. Det fanns knappt någon mellanväg.

Kanske behövs det en svensk motsvarighet till The Wire och Treme. En samhällsbearbetning genom berättande fiktion och karaktärsutveckling på en verklig plats. En TV-serie som belyser från alla sidor av ett komplext problem.

Recenserade en ny bok om Thåström i BLT, texten finns inte på nätet. Ursäkta för konstiga proportioner i inlägget och abnormt stor bild om man klickar på den.

Och, jag måste bara länka till min intervju med Fredrik Strage . Legat ute ett tag, men den är ”mest läst” på Devotion. Hurra!

Uppdatering: Nu ser jag att man inte ens kan klicka på bilden. Tog bort den, här är en länk istället, för den som är intresserad. (obs, fortfarande abnormt stor).

Jag tror det är solen som gjort mig till flitig människa igen. Igår såg jag Girls på Debaser. På fina poptidningen Gaffa kan du läsa hur det var.

Som lördagsläsning, alltså imorgon, kan du också läsa en intervju med Marina & The Diamonds som jag gjort.

Och idag har jag en intervju med Shout Out Louds på Radarzine, där jag även passade på att sia lite om musikpatriotism.

Jag missade ett av mina absoluta svenska favoritband, Most Valuable Players, igår. Enligt utsända vänner var det väldigt bra. Jag hade innan hört rykten om hur souligt det nya materialet skulle vara, men blev ändå förvånad när nya videon dök upp på The Embassys nya label Look i veckan: http://looklook.at/look3.html

Spela snart igen!

När jag hörde att polisen slagit till mot fildelare fick jag tillbaka exakt samma känsla som jag hade förra våren. En något blandad kompott av suck, stön, spänning och uppgivenhet att vi inte kommit vidare. Jag skrev en lång artikel om bland annat Swedish Model för KTH:s tidning Uttryck i samma veva. Samt recenserade två nya böcker om ämnet i BLT.  Är det dags att intressera sig för frågan ytterligare? Följa upp? Har verkligen inget hänt?

5 november, Tidningen Kulturen

Även här

Jag har alltid varit mer fascinerad av hiphopkulturen än tagit till mig musiken på bästa vis. Kanske är det bara en generationseffekt av tv-serien The Wire. Hiphopens ”element” – som man inte pratar om så mycket om längre om det inte gäller old school gangstahrapp med tillhörande bling bling – är synnerligen intressant, numera som kulturhistoriskt fenomen och grunden till en av de mest inflytelserika subkulturerna. Den ständigt aktuella debatten om grafitti, eller att skriva sin tag offentligt, blossade till exempel upp i svenska medier i våras när en elev från Konstfack taggade i en tunnelbanevagn som sitt  examensarbete, och fick riksdagsmän att se rött. Det är en debatt som saknar motstycke i förståelse och historisk kontext. Filmen Style Wars från 1983 inte har visats i Rosenbad, men troligtvis skulle den skapa lika många sympatiunderskrifter som när Bananas visades där nyligen. Style Wars handlar om New Yorks grafittiscen. Ungdomar, många inte ens femton år gamla, sminkar tåg konstnärligt svarta och röda för att sedan, på initiativ från stadens konservative borgmästare, få se de ”tvättas” med högtryckstvättar till en brun sörja. För att visa att man har makten. De, grafittimålarna, utmålas som en symbol för att samhället har mist kontroll och är på nedgång. Borgmästaren får en idé för att återfå kontrollen, som innefattar dubbla taggtrådsstängsel med hundar emellan för att vakta tågen på nätterna. Det sporrade hiphopkulturen mer än något.

Sen har vi ju det här om att vara först. I boken ”Cholo Writings: Latino Gang Grafitti in Los Angeles”  dokumenteras på 70-talet Choloskriften, ett mexikanskt-amerikanskt fenomen baserat på gotisk typografi av Los Angeles-bon Howard Gribble. Choloskriften har anor tillbaka till 30-talet, när skoputsarkillar skrev sina namn på väggarna med skokräm för att befästa sin plats på trottoaren. Los Angeles-graffittin skiljer sig också från exempelvis New Yorks på 70-talet på fler sätt. Här är det ett gäng och dess medlemmar som är representerade, för att visa att kvarteret tillhör dem.  En person skriver för hela gänget, och fokus ligger på den etniska identiteten. Grunden skapades av rasism och fattigdom, säger gamla 40-talsgängmedlemmar som citeras. Amerikanska flottister, soldater stationerade under andra världskriget, attackerade latinoungdomarna i deras egna hemkvarter. Att bilda gäng blev nödvändigt. Bloods och Crips, de svarta gängen som under 90-talet skapade rubriker för deras blodiga bråk, var ”från början bara kopior av cholokulturen, och än idag finns det betydligt fler mexikanska än svarta gängmedlemmar i Los Angeles-regionen.”.

”Cholo Writings” fokuserar mycket på själva typsnittet och rörelsen bakom. Det är också väldokumenterat med bilder på de tags som finns kvar, det äldsta bevarade dateras till i början av 60-talet. Noggrant och intressant – snabbtagna bilder på husväggar och mörkna husfasader som ger helhetsbilden av fattigdom, gemenskap och ett ouppmärksammat utanförskap. För tillfället representerar latinamerikanerna 12,5 procent av den totala befolkningen i USA, eller 35,5 miljoner människor. ”Cholo Writings” är en väldigt viktig bok just nu, inte bara som kulturhistoriskt dokument – utan för att främja den mångkulturella förståelsen, både här på hemmaplan och i USA, för en ökad befolkningsgrupp. När gängbildandet blev nödvändigt, uppkom även ett nytt språk, Calo, en blanding av engelska och spanska rytmer.

Howard Gribble publicerade aldrig bilderna av husväggarna under 70-talet. Istället dröjde det till 2006, när han blev en del av fotosajten flickr, som han letade fram grafittibilderna. ”Jag förväntade mig inte något större intresse och blev väldigt förvånad när jag upptäckte att bilderna, som dittills setts av kanske ett halvdussin personer, blev en omedelbar succé bland besökare från hela världen.”

Den franske författaren Francois Chastanet var en av besökarna. Han har rest till samma kvarter, trettio år senare, för att belysa utvecklingen i bokens andra hälft. Med samma upplägg, bilder och skrift (nu i färg), har graffitin blivit mer kreativ. Mycket på grund av de kommunala myndigheterna i Los Angeles ”aggressiva” saneringskampanjer, särskilt mot gänggraffiti. Choloskrivarna har börjat skriva på metallstaketens tunna stolpar, trottoarkanter, inristningar på stenvägar och andra platser enbart synliga för fotgängare – eftersom saneringen är så kontinuerlig. Francois Chastanet beklagar sig för att de flesta bilderna på graffiti han tagit har tagits bort 24 timmar efter att bilden tagits. ”Gängverksamheten har drivits under jord. Det är därför som choloskriften idag företräder en kultur som snarare hålls levande genom tatueringar på fängelserna än på Los Angeles väggar”.  Att inte ta tag i de verkliga problemen, som fattigdom och utanförskap som skapar klasshat och politikerförakt  är ett av den moderna urbaniseringens största problem – både nu som för 70 år sedan.

Mailade ett par frågor till Dayve Hawk, som är Memory Tapes. Finns även här
Devotion Magazine, 7 oktober

Dayve Hawk, eller Weird Tapes eller Memory Casette eller Memory Tapes, som han även kallar sig i sina olika musikprojekt på nätet, är en musiknörd i Philadephia som inte äger en mobiltelefon. Han beskriver sig som en riktigt ”spaced-out-kid” när han var liten.  Han brukade gå runt i cirklar och föreställa sig en värld runt omkring sig. För några år sedan turnerade han med sitt rockband Hail Social tillsammans med Interpol. Nu är han en hemmasnickrande 28-årig pappa, ”some dude from Southern New Jersey”, som han själv säger.

Det mesta av musiken läggs ut på hans blogg: svävande drömsk disco, danssamplingar av Cyndi Lauper och bombastisk New Ordersvettig-pop. Hans första album, Seek Magic, har precis släppts på den fina, svenska etiketten Sincerely Yours. Jag mailade lite frågor.

Dina andra projekt, Weird Tapes och Memory Casette, ska de betraktas som en kreativ plan för att sluta i skivan Seek Magic?

- Det fanns ingen plan. Weird Tapes och Memory Casette var just på skoj men när jag blev kontaktad av skivbolag kändes det enklast att kombinera båda och göra ett debutalbum.

Kommer det mer från Weird Tapes och Memory Casette?

- Jag tror inte det. Jag måste reda ut så mycket missförstånd relaterat till de olika aliases… det är inte värt problemet och distraherar folk från musiken.

Du släpper albumet på Sincerely Yours. Vad är din relation till svensk musik och speciellt musik knyten till det bolaget?

- Well, jag lyssnar inte på mycket ny musik men jag gillar TTA mycket. Så när Patrick på Acephale (mitt amerikanska bolag) föreslog samarbete med Sincerely Yours så var jag taggad. Jag tycker de är ett av få intressanta bolag som finns. Det är roligt, nu är massa folk i USA övertygade om att jag är svensk.

Jag vet att du inte kallar dig själv DJ, men kan vi förvänta oss några konserter I framtiden? Har du spelat live sedan Hail Social?

- Nej det har jag inte, men jag funderar på det. Jag är mer intresserad av att göra en till skiva än att spela live, men jag erkänner att jag har dragit samman en grupp av musiker om jag skulle bestämma mig för att göra några shower.

Jag bara älskar skivomslagen och bilderna på din blogg, vem gör dem?

- De flesta av de är gjorda av min vän Scott Eastwood. Omslaget till Seek Magic är målat av artisten Tomory Dodge.

Jag måste fråga: Vad inspirerar dig, förutom musik, när du gör musik? Filmer, havet, kärlek? Du arbetar så mycket med drömska, rytmiska ljudmattor, ett sound svenska hipsters har varit hopplöst förälskade i i snart tio år nu.

- För det mesta min egen fantasi. Jag måste säga att jag tenderar att skriva ner bilder jag får i huvudet… saker som är baserade på minnet men abstrakta av tiden. Så det är där det drömska kommer in, I guess.

Besök Dayve Hawks blogg för att ta del av både musik och skivomslag:

http://weirdtapes.blogspot.com