Jag tror det är solen som gjort mig till flitig människa igen. Igår såg jag Girls på Debaser. På fina poptidningen Gaffa kan du läsa hur det var.

Som lördagsläsning, alltså imorgon, kan du också läsa en intervju med Marina & The Diamonds som jag gjort.

Och idag har jag en intervju med Shout Out Louds på Radarzine, där jag även passade på att sia lite om musikpatriotism.

Jag missade ett av mina absoluta svenska favoritband, Most Valuable Players, igår. Enligt utsända vänner var det väldigt bra. Jag hade innan hört rykten om hur souligt det nya materialet skulle vara, men blev ändå förvånad när nya videon dök upp på The Embassys nya label Look i veckan: http://looklook.at/look3.html

Spela snart igen!

När jag hörde att polisen slagit till mot fildelare fick jag tillbaka exakt samma känsla som jag hade förra våren. En något blandad kompott av suck, stön, spänning och uppgivenhet att vi inte kommit vidare. Jag skrev en lång artikel om bland annat Swedish Model för KTH:s tidning Uttryck i samma veva. Samt recenserade två nya böcker om ämnet i BLT.  Är det dags att intressera sig för frågan ytterligare? Följa upp? Har verkligen inget hänt?

5 november, Tidningen Kulturen

Även här

Jag har alltid varit mer fascinerad av hiphopkulturen än tagit till mig musiken på bästa vis. Kanske är det bara en generationseffekt av tv-serien The Wire. Hiphopens ”element” – som man inte pratar om så mycket om längre om det inte gäller old school gangstahrapp med tillhörande bling bling – är synnerligen intressant, numera som kulturhistoriskt fenomen och grunden till en av de mest inflytelserika subkulturerna. Den ständigt aktuella debatten om grafitti, eller att skriva sin tag offentligt, blossade till exempel upp i svenska medier i våras när en elev från Konstfack taggade i en tunnelbanevagn som sitt  examensarbete, och fick riksdagsmän att se rött. Det är en debatt som saknar motstycke i förståelse och historisk kontext. Filmen Style Wars från 1983 inte har visats i Rosenbad, men troligtvis skulle den skapa lika många sympatiunderskrifter som när Bananas visades där nyligen. Style Wars handlar om New Yorks grafittiscen. Ungdomar, många inte ens femton år gamla, sminkar tåg konstnärligt svarta och röda för att sedan, på initiativ från stadens konservative borgmästare, få se de ”tvättas” med högtryckstvättar till en brun sörja. För att visa att man har makten. De, grafittimålarna, utmålas som en symbol för att samhället har mist kontroll och är på nedgång. Borgmästaren får en idé för att återfå kontrollen, som innefattar dubbla taggtrådsstängsel med hundar emellan för att vakta tågen på nätterna. Det sporrade hiphopkulturen mer än något.

Sen har vi ju det här om att vara först. I boken ”Cholo Writings: Latino Gang Grafitti in Los Angeles”  dokumenteras på 70-talet Choloskriften, ett mexikanskt-amerikanskt fenomen baserat på gotisk typografi av Los Angeles-bon Howard Gribble. Choloskriften har anor tillbaka till 30-talet, när skoputsarkillar skrev sina namn på väggarna med skokräm för att befästa sin plats på trottoaren. Los Angeles-graffittin skiljer sig också från exempelvis New Yorks på 70-talet på fler sätt. Här är det ett gäng och dess medlemmar som är representerade, för att visa att kvarteret tillhör dem.  En person skriver för hela gänget, och fokus ligger på den etniska identiteten. Grunden skapades av rasism och fattigdom, säger gamla 40-talsgängmedlemmar som citeras. Amerikanska flottister, soldater stationerade under andra världskriget, attackerade latinoungdomarna i deras egna hemkvarter. Att bilda gäng blev nödvändigt. Bloods och Crips, de svarta gängen som under 90-talet skapade rubriker för deras blodiga bråk, var ”från början bara kopior av cholokulturen, och än idag finns det betydligt fler mexikanska än svarta gängmedlemmar i Los Angeles-regionen.”.

”Cholo Writings” fokuserar mycket på själva typsnittet och rörelsen bakom. Det är också väldokumenterat med bilder på de tags som finns kvar, det äldsta bevarade dateras till i början av 60-talet. Noggrant och intressant – snabbtagna bilder på husväggar och mörkna husfasader som ger helhetsbilden av fattigdom, gemenskap och ett ouppmärksammat utanförskap. För tillfället representerar latinamerikanerna 12,5 procent av den totala befolkningen i USA, eller 35,5 miljoner människor. ”Cholo Writings” är en väldigt viktig bok just nu, inte bara som kulturhistoriskt dokument – utan för att främja den mångkulturella förståelsen, både här på hemmaplan och i USA, för en ökad befolkningsgrupp. När gängbildandet blev nödvändigt, uppkom även ett nytt språk, Calo, en blanding av engelska och spanska rytmer.

Howard Gribble publicerade aldrig bilderna av husväggarna under 70-talet. Istället dröjde det till 2006, när han blev en del av fotosajten flickr, som han letade fram grafittibilderna. ”Jag förväntade mig inte något större intresse och blev väldigt förvånad när jag upptäckte att bilderna, som dittills setts av kanske ett halvdussin personer, blev en omedelbar succé bland besökare från hela världen.”

Den franske författaren Francois Chastanet var en av besökarna. Han har rest till samma kvarter, trettio år senare, för att belysa utvecklingen i bokens andra hälft. Med samma upplägg, bilder och skrift (nu i färg), har graffitin blivit mer kreativ. Mycket på grund av de kommunala myndigheterna i Los Angeles ”aggressiva” saneringskampanjer, särskilt mot gänggraffiti. Choloskrivarna har börjat skriva på metallstaketens tunna stolpar, trottoarkanter, inristningar på stenvägar och andra platser enbart synliga för fotgängare – eftersom saneringen är så kontinuerlig. Francois Chastanet beklagar sig för att de flesta bilderna på graffiti han tagit har tagits bort 24 timmar efter att bilden tagits. ”Gängverksamheten har drivits under jord. Det är därför som choloskriften idag företräder en kultur som snarare hålls levande genom tatueringar på fängelserna än på Los Angeles väggar”.  Att inte ta tag i de verkliga problemen, som fattigdom och utanförskap som skapar klasshat och politikerförakt  är ett av den moderna urbaniseringens största problem – både nu som för 70 år sedan.

Mailade ett par frågor till Dayve Hawk, som är Memory Tapes. Finns även här
Devotion Magazine, 7 oktober

Dayve Hawk, eller Weird Tapes eller Memory Casette eller Memory Tapes, som han även kallar sig i sina olika musikprojekt på nätet, är en musiknörd i Philadephia som inte äger en mobiltelefon. Han beskriver sig som en riktigt ”spaced-out-kid” när han var liten.  Han brukade gå runt i cirklar och föreställa sig en värld runt omkring sig. För några år sedan turnerade han med sitt rockband Hail Social tillsammans med Interpol. Nu är han en hemmasnickrande 28-årig pappa, ”some dude from Southern New Jersey”, som han själv säger.

Det mesta av musiken läggs ut på hans blogg: svävande drömsk disco, danssamplingar av Cyndi Lauper och bombastisk New Ordersvettig-pop. Hans första album, Seek Magic, har precis släppts på den fina, svenska etiketten Sincerely Yours. Jag mailade lite frågor.

Dina andra projekt, Weird Tapes och Memory Casette, ska de betraktas som en kreativ plan för att sluta i skivan Seek Magic?

- Det fanns ingen plan. Weird Tapes och Memory Casette var just på skoj men när jag blev kontaktad av skivbolag kändes det enklast att kombinera båda och göra ett debutalbum.

Kommer det mer från Weird Tapes och Memory Casette?

- Jag tror inte det. Jag måste reda ut så mycket missförstånd relaterat till de olika aliases… det är inte värt problemet och distraherar folk från musiken.

Du släpper albumet på Sincerely Yours. Vad är din relation till svensk musik och speciellt musik knyten till det bolaget?

- Well, jag lyssnar inte på mycket ny musik men jag gillar TTA mycket. Så när Patrick på Acephale (mitt amerikanska bolag) föreslog samarbete med Sincerely Yours så var jag taggad. Jag tycker de är ett av få intressanta bolag som finns. Det är roligt, nu är massa folk i USA övertygade om att jag är svensk.

Jag vet att du inte kallar dig själv DJ, men kan vi förvänta oss några konserter I framtiden? Har du spelat live sedan Hail Social?

- Nej det har jag inte, men jag funderar på det. Jag är mer intresserad av att göra en till skiva än att spela live, men jag erkänner att jag har dragit samman en grupp av musiker om jag skulle bestämma mig för att göra några shower.

Jag bara älskar skivomslagen och bilderna på din blogg, vem gör dem?

- De flesta av de är gjorda av min vän Scott Eastwood. Omslaget till Seek Magic är målat av artisten Tomory Dodge.

Jag måste fråga: Vad inspirerar dig, förutom musik, när du gör musik? Filmer, havet, kärlek? Du arbetar så mycket med drömska, rytmiska ljudmattor, ett sound svenska hipsters har varit hopplöst förälskade i i snart tio år nu.

- För det mesta min egen fantasi. Jag måste säga att jag tenderar att skriva ner bilder jag får i huvudet… saker som är baserade på minnet men abstrakta av tiden. Så det är där det drömska kommer in, I guess.

Besök Dayve Hawks blogg för att ta del av både musik och skivomslag:

http://weirdtapes.blogspot.com

En intervju med Patrick Wolf från i somras, finns också här. Jag ville prata mycket om utgivningsformer, avsaknad av genrer och modernt popartisteri kombinerat med konst och mode. Fick långa, fina citat. En fördel med att publicera på webben. Allt blir som f.d reportagetidningen Sex.

Devotion Magazine, 22 september

När portarna öppnas på sista festivaldagen springer ett femtiotal svartsminkade ungdomar så fort de bara kan fram till scenen där Patrick Wolf ska spela en timme senare. När han kommer ut är han klädd i svarta knähöga stövlar och en designad svartvitgrå jumpsuit. De flesta av Patricks fashionabla ungdomsår är representerad i publikhavet, speciellt hans frisyrer: blontvitt hår, rosa lugg, stilfylld postpunk.

Innan konserten sitter han i ett litet rum och tar emot journalister. Han är osminkad med rödtonig utväxt i sitt rufsiga och slitna blonda hår, fotoförbud råder såklart. Patrick Wolf är en av de mest moderna artister som kommit fram under 00-talet. Den brittiske mångsidiga konstmusikern blandar högt och lågt i sina visuella uttryck, folkmusik med techno och modelluppdrag för Burburry tillsammans med Agyness Deyn och Lily Donaldson. Han håller koll på nya kollektioner av bland annat Comme des Garçons, Alexander McQueen and Kokon to Zai – som inspiration, sen skapar han egna scenkläder utifrån dem. På något sätt känns allt som en helhet: för att förstärka den musikaliska upplevelsen.

-          Jag tycker det har varit så sedan födelsen av rock n roll. Det markerar bra popmusik, när folk sätter en stark prägel av det visuella på det musikaliska. Jag har alltid älskat många sådana artister, även de som inte var så musikaliskt populära. Som Klaus Nomi, Nina Haagen, eller mer undergroundartister inom punken. Björk har alltid varit en stor influens för mig. Med musiken hon gjort såklart, men hon har också jobbat med de mest kända designerna världen. Det går hand i hand.

Ser du dig som musiker eller exempelvis modell?

-          Musiker, såklart. Men i mitt arbete tar jag tillfället i akt och kommunicerar annorlunda, det är därför jag får privilegiet att jobba med bra designers och fotografer som jag tycker är geniala. Det lyfter mitt arbete som musiker till nya nivåer.

Lika svårt som det är att sätta en etikett på Patricks artisteri är det att kategorisera musiken. Ett potpurri av allehanda traditionella folkmusikinstrument, mjuk och hård electro, gitarrer. Patrick Wolf funderar en stund och säger:

-          Jag återskapar mig själv ofta men jag skulle säga… Popmusik. Det är för alla. Popmusik är också populärmusik på ett sätt, jag är inte så populär överallt, men jag vill tro att den är för alla. Popmusik är en bra term att använda för att folk ska vara öppensinnade om musiken, istället för att de bara hör folkmusiken eller det elektroniska.  Istället hör de en poplåt.

Under arbetet med sitt senaste album, The Bachelor, tog pengarna slut. Och där föddes ännu ett innovativt marknadsföringsgrepp: Bandstock. Fansen själva investerar pengar i aktier, som går till att göra och marknadsföra en skiva – både digitalt, och på vinyl och CD. Som aktieägare får du skivan digitalt, lite extramaterial och andra förmåner som bestämts tillsammans med artisten (som rabatt på merchandise eller kanske gästlista på spelningar).

-          Bandstock är ett väletablerat, och är en marknadsmodell som Andrew Lewis har startat, som är min manager. Vi började prata om nya idéer på Universal, jag hade inte hört talas om det förut. Jag tyckte det var en rätt skrämmande idé först, men det har visats sig vara en av de bästa sakerna i min karriär så här långt.

Har du några andra affärsmodellplaner för framtiden?

Det blir nog bara större och bättre. Jag har planerat att använda mig av Bandstock igen till mitt nya album, The Conqueror. Alla album jag gjort har kommit ut på olika skivbolag, och det är inte för att jag är svår att jobba med, det är för att de blir skraja när jag vill göra något nytt, när jag vill förändra mig själv. De hänger inte med. Jag vet inte vad som kommer hända i framtiden, jag hoppas bara att jag alltid kan göra skivor, förändras och inte har någon som säger vad jag ska göra.

Att ge ut skivor är en rätt traditionell form av att distribuera musik numera.

- Jo, jag möter många som inte äger album för nu har vi internet och sådär. Men för mig är ett album ett konstverk, när man får det att stämma. Jag kommer nog aldrig gå emot albumformatet, för jag tycker det är så vackert. Du har tretton låtar på 40-45 minuter.

- Alltså, när man försvinner in i den världen kan man sätta på en skiva och försvinna in i ett konstverk. Som en fin tavla. Något som tar dig till en annan plats. Det är svårt för människor generellt tror jag, att överleva, att jobba för någon, in och ut ur förhållanden – folk har mycket problem, du vet. Och jag tror att musik kan hjälpa folks sinnen. Som en bra psykolog, som en god, stark drink i slutet på dagen. Som ett bra förhållande eller ett bra knull. Musik är till för det, och jag tror att albumformatet… Vad vill du ha, vill du ha sex med någon i tre minuter eller vill du ha 45 minuter av bra sex. Du vill ha 45 minuter. Albumformatet är en fantastisk sak.

Efter att Patrick Wolf hade släppt sina två första album Lycantrophy (2004) och Wind in the Wires (2005) inom loppet av ett år hände något med den generella uppskattningen. När han säger att han vill ”återskapa” och ”förändra” sig själv och sitt artistskap behöver inte alltid betyda i positiv riktning. Många av oss blev besvikna när tredje albumet Magic Position (2007) kom, det var vissa partier med hård, icke igenkännbar rockmusik som inte hade inte mycket av det smått geniförklarande, mångbottnande som karakteriserade den tidigare musiken.  Hade vi överskattat honom? När The Bachelor kom ryckte jag på axlarna. Det här var mörk musik på fel sätt, för goter.

Vilket känsloläge befann du dig i när du gjorde The Bachelor?

- Jag var inte i ett positivt sinneslag. Jag var rädd för att göra ett album som var för deprimerande eller negativt, säger Patrick och fingrar på en lapp med orden ”tack så mycket” på, inför spelningen.

Det är dags att sminka sig, dricka en Bloody Mary och invänta vrålen och mobilblixtarna. Svulstiga rockposer blandas med androgyn, inövad koreografi. Det blir en fantastisk upplevelse – och smått ironiskt – faller bitarna på plats. Det mesta som avhandlas under den dryga timmen är nämligen låtar från de två senaste albumen, vilka får nytt liv, de förklaras. När han under ”Damaris”, den bästa låten från nya skivan, faller på knä medan han upprepar raden ”rise up” och strategiskt gestikulerar med båda händerna i luften förstår jag också hur musiken kan hjälpa folks sinnen och få en att försvinna in i ett konstverk.

Tidningen Kulturen 16/10 -09

Olika poeter
Svensk Haiku
Trombones förlag

Kanske är det den moderna enkelheten som åter skapat ett intresset för det mallade, för dikten, för att uttrycka mycket genom till synes lite. Ämnena i  ”Svensk Haiku” – en samling av okända och kända diktare – varierar lika mycket som deras egna stilar och rytmer. Många är illa valda, onödigt tråkiga (och saknar den poetiska skörheten). De fyller ingen funktion. Jag vill bli berörd, eftertänksam, kanske underhållen – allt på ett fåtal ord. Det lyckas stundtals. När det vardagliga nuet betraktas, blänker till. Som i den här, av Örjan Hallnäs:

vägar i skogen
utlagda av kärlek till
något längre fram

Man stannar upp, läser om; scenen växer i medvetandet. ”Stavelseräkningen, som faller sig naturlig på japanska, är mindre viktig” skrivs det i förordet. Om man utgår från det, att kanske inte behöva hålla sig inom 5-7-5 stavelser, ter sig haiku som den perfekta av diktformerna: enkelt, precisist och experimentell. Men jag skulle gärna vilja ha mer förklarande – antologi till trots. Vilka är skribenterna? Thomas Tranströmer förklaras som urmodern till svensk haiku, ”han är inte lätt att efterlikna”. När jag ser namnen Sture Allén, Magnus Ringgren och ett par till ringer en klocka, men de allra flesta av de 50 författarna lyser bara med sitt namn. Varje författare deltar med en till två sidor – det vill säga två till fyra dikter. Kanske är det medvetet – dikten står för sig själv – men nyfikenhetens sinne tar överhanden.

Som diktsamling är ”Svensk Haiku” troligtvis en rättfärdig och komplett sammanfattning om spretigheten, historien och hur modern haiku ser ut. För den redan hängivna, förstås.

Min favorit, en dikt av Henrik Lind, sammanfattar hela mitt liv som popskribent och konsertbesökare och känslan av att se något jag inte förstår (men de andra gör):

Skämtsam musik,
men konsertpubliken
gravallvarlig

Publicerad på BLT nöje 1/10 -09

Första texten i nöjesjournalisten Fredrik Strages bok med samlade artiklar, med det passande namnet Text, handlar om att han numera uppfattar rockartisters destruktiva eller udda beteenden som gulliga. ”Ord som ‘bedårande’, ’söt’, och ’sympatisk’ poppar upp när man ska beskriva unga band även om det gäller svartklädda, kyrkbrännande misantroper”. Han själv härleder det till åldern. ”Man har sett rockens poser och provokationer så många gånger att man ler deltagande i stället för att skrika extatiskt.” Ett artikelkapitel är döpt till ”Gulliga djur”.
Under 90-talet skrev han för inflytelserika musiktidningen POP, och senare den kortlivade Bibel. Några texter är fångade i nittiotalets trendighet, vilket Strage dock inte är sen att påpeka via nyskrivna kommentarer som följer varje artikel, men de flesta har åldrats väl. Det är inte ovanligt för just Fredrik Strage. Om man ser på merparten av svenska nöjesjournalister finns det en ängslighet som aldrig riktigt bitit sig fast i honom, en röd tråd i hans journalistiska karriär, där det gäller att hitta den mest udda undergroundsubkultur istället för att redan hylla det kända coola. Sexnoveller av Darin-fans, goth och bodymusik tillsammans med emokids och japansk popkultur. Han har också känslan att kunna precisera en rörelse, fenomen, människa eller händelse på bara en mening. ”Jag är postcybergothpunkare. Med lite psychobillytendenser. Om vi nu ska svänga oss med genrer” säger en man med skottsäker väst, läderbyxor och mohawkfrisyr i ett reportage från en syntklubb. I Text finns några av de bästa musikjournalistiska texter som gjorts i Sverige.
När Strage fick Stora journalistpriset i kategorin årets förnyare i fjol handlade åsikterna som följde mest om att han inte hade fått det tidigare. Som författare till böckerna Mikrofonkåt, 2001 (om svenska hiphoprörelsen), och Fans, 2005 (om idoldyrkan) hade han nu fått pris för att ha listat de ”100 bästa rockögonblicken på Youtube”. En krönikör uttryckte en profetia om att nästa år får Leif Pagrotsky Stora journalistpriset för sina Facebookstatusuppdateringar.
Men det känns väldigt Fredrik Strage att få pris för att ha suttit timmar och åter timmar framför blurriga videoklipp med dåligt ljud. I en av bokens bästa texter kommer vi riktigt nära honom. Ämnet är nördar: Fredrik Strage bestämmer sig för att skolka, för att få respekt. I första klass väcker han sina föräldrar halv sex för att få skjuts till skolan. ”Rädslan för att missa lektioner är en del av min nördighet”. Han tittar på klockan, det pirrar i magen. ”Tänk om jag börjar sniffa lim, blir dum i huvudet.” Han springer andfådd in i klassrummet och har ångest i flera dagar efteråt. Bitarna om Strage faller på plats. Han börjar därefter spela Drakar och Demoner på fredagskvällarna. Marknadsföringen ”Text” tog plats på Youtube, där kända ansikten som Janne Schaffer, Ken Ring och Marcus Birro läser högt ur boken. Det sägs att han tänkte krydda sökorden för de mer okända uppläsarna med ”cute kittens” . Det rår ingen tvekan om att Strage är svärdsmästare på det nördkulturella slagfältet, kanske den skickligaste.