Olle Ljungström (BLT Nöje)

När jag läser den nakna berättelsen om Olle Ljungströms komplicerade liv får det mig att tänka på konstverket Den döende dandyn av Nils Dardel, målat i början av 1900-talet. Dardel, som hade stora drog- och alkoholmissbruksperioder, dog bara 54 år gammal efter både sjukdom och depression.

Det är något man aldrig kommer ifrån i ”Jag är både listig och stark”. Döden. Som kan komma när som helst, och som alla försöker på sina mest omtänksamma sätt att förhindra. Med stöd, med fina ord, med oroliga blickar, med den hopplösa vetskapen om att vad man än gör så är det inte nog.

I Den döende dandyn ligger den kostymklädda mannen, med ena handen på hjärtat, omgiven av sörjande vänner. Samma symboliska vänner som skriver berättelser om hur mycket personen betyder för just den. Det är en väldigt vacker bild i sin sorgsenhet – man kan tänka sig att personen tagit alla lyckorus och chanser som livet lockat med. Till sprit, till att alltid försöka leva i nuet och att samtidigt fly det med stimulerande droger.

Och alltid med den där ena handen på hjärtat, som för att visa att jag ser vad ni gör och jag älskar er, men det är ändå jag och bara jag, som bestämmer mitt eget öde.

När Olle är två år är han överlycklig över att få ett syskon. Han klättrar upp i spjälsängen med sina leksaker till den lilla bäbisen när föräldrarna kommer hem från BB. ”Han ägnar sig till hundra procent åt honom”, men efter ett par dagar utbrister han ”Mamma, jag tycker vi åker och lämnar tillbaka honom nu”.

”Jag är både listig och stark” är fylld av sådana små kommentarer och minnesbilder från Olle Ljungströms allra närmsta – författare, popartister, konstnärer, hans mor – och de vill alla hjälpa sin vän men konstaterar även att spriten, nyckfullheten och spontaniteten sedan en tidig ålder, eller så länge alla känt Ljungström, varit en självklar del av hans karaktär. Så vad finns utan den?

Det är också tydligt att Olle Ljungström alltid behövt en vän och en parhäst att dela sin tillvaro med. Om än i perioder. Historierna haglar om när han åker på några veckors spontan fylleturné med några han just träffat, till en livsfarlig dokumentärresa till Afghanistan med Pål Hollender (som resulterade i depression). Eller till sitt andra hem, krogen. Han framstår som romanfiguren Sebastian i Brideshead Revisited: när man inte kan fly in i sig själv och alkoholen och drogerna längre, flyr man in i någon annan. Om så bara för en stund.

Och, på samma gång, är han den dekadenta dandyn som inte gillar sporter – bara tennis och golf för att det är ”snyggt”.

Bokupplägget och formatet är perfekt, speciellt för en artist som Olle Ljungström – den tar sig enkelt an och cirklar sig igenom alla hans olika kulturella bravader, som också alltid skilt honom från att bara vara den druckna kändisen på innekrogar i Stockholm. När han går hem så skapar han och inspireras. Olle Ljungström både intervjuas om händelser och skriver om dem själv, uppdelade relativt kronologiskt och med ett mer biografiskt skrivet material.

Hans speciella konst, med säkert hälften klotter föreställande penisar, fyller ut sidorna och är väldigt punkig – speciellt eftersom det är ritat med kritpennor för barn. Ofta med en kompletterande mening som ”Om jag ger er mitt ben, kan jag då få tillbaka min arm?”. På en skiva som följer med den stora coffetableboken står det klottrat ”kuk, fitta, snor, kristen glögg, timrå, saft, knark”.

Bandet Reeperbahn, som Olle Ljungström bildade under det sena 1970-talet, beskriver journalisten Jan Gradvall som intervjuas i boken som en som en sorts post-punk i ett Sverige som var väldigt präglat av proggen. Pålästa, coola och musikaliskt utsvävande – med grund och i symbios med punkrörelsen men ändå på sin egna lilla kant. Och med en dekadent tillvaro som sågs i deras ögon och utstrålning – en känsla på gott och ont – av här och nu med noll tanke på en morgondag.

En rockmusikalisk kliché om den sargade konstnären, exempelvis i form av den i somras bortgångna Amy Winehouse, försvinner sakta och ersätts av en rockvärld där inte kreativitet behöver innehålla destruktivitet . I nyligen översatta ”Just Kids” av Patti Smith konstaterar hon att inte många av bokens personer finns i livet idag. Missbrukarkulturen inom rocksfären tog de flesta.

Det var länge sedan jag läst en sådan avklädd, genomarbetad och sanningssökande skildring av en sådan artist som i ”Jag är både listig och stark”. Delvis berättad av någon som överlevt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation