Lite fredagsläsning:

Peter Englund

Hipsters

Chillwave

Proggrock

Stockholmsnatt – semestersverige

Plus, en playlist för vad som är intressant på Emmaboda nästa vecka:

jump in the pool – eboda 2010

Kent sa en gång att det är svårt att vara ett rockband idag, eftersom alla bra gitarrmelodier redan kommits på. Jag tror det var ungefär samtidigt som The White Stripes gjorde ett bascomp till en låt som numera finns på alla framtida Rock Classics-album. Da, da da da da da da.

Popkulturen dammar då av gammal rythm&base, experimenterar med dubstep och disco. För det är just rytmen som definierar lite i vilken tid vi lever i, gamla congastrummor som låter bättre än någonsin. Från släpiga brustrummor i Jay Z:s version av Forever Young (Young forever) till M.I.A:s nya album – som är så stökigt, på både ett bra och dåligt sätt, att jag mellan låtarna måste varva med ljummen mespop för att klara en genomlyssning.

Och när högsommaren peakar i Stockholm, och det enda man kan göra är att bada, släpper fantastiska Blackbird Blackbird sitt debutalbum med titlar som Hawaii och Summer Heart.

Och, smått mer definierande, är nya drömska mixen på Persona La Aves fantastiska låt Beach. Åh.

foto: Jesper Frisk/Rockfoto

När jag lämnar en artikel imorgon går jag på lite sommarledighet – vilket betyder att notoriskt samla Blackbird Blackbird-tracks och mixar, läsa femtioelva Ian McEwan-romaner, dansa på klippor och gå hem i soluppgången i stockholmsnatten. Äta de 2kg nektariner jag köpte igår.

Eller som mitt fortfarande väldigt nya yrke kräver: vara ständigt vaksam spanare, kreativ, läsa mycket och ha ett anteckningsblock i tygpåsen at all times.

Jag kom hem efter en efterfestspäckad helg i Borlänge nyss. Vad jag tyckte?

http://www.radarzine.com/musik/2010/07/02/rapport-fran-peace-love-del-1/

http://www.radarzine.com/musik/2010/07/03/peace-love-rapport-2/

http://www.radarzine.com/musik/2010/07/04/peace-love-rapport-3/

Såg precis Nowhere Boy, om John Lennons liv. Den var sådär. Som någon skrev i en recension: det finns mycket att störa sig på om man är ett diehard Beatles-fan – allt från ögonfärg (skådespelaren har blåa, John hade bruna) – om han såg ut som 25 vid 15-års ålder, om han var så kaxig. Nu är jag alltifrån nördig när det gäller Beatles. Men i de intervjuer jag sett med John Lennon har han visserligen haft den attityden, men en macho, kraftig mobbare vid 15-års ålder? Svårt att tro.

Vissa scener ser han exakt ut som Joe Strummer. Eller som Buddy Holly. Inte som John Lennon.

Det var kanske en viktig film att göra, en pusselbit i spelet. Men den mest intressanta perioden i tidiga John Lennon – och The Beatles – är när de åker till Hamburg. Precis där Nowhere Boy slutar. Det finns en medioker film om det också, Backbeat, från -94. Det är viktigt att det dokumenteras. Men jag väntar fortfarande på dagen då det kommer en riktigt väldoftande biopic i stil med Ray eller Control.

Eller en film om några som verkligen har influerat vår samtid, inte minst manligt mode under de senaste åren: Joe Strummer och Buddy Holly.

Idag har jag bland annat en längre artikel i UppsalaDemokraten om Homeopati. Läs, och kolla in Svenska1023, en nationell protest som äger rum i oktober.

När Jens Lekman dricker rosé på en båt utanför Melbournes kust, och man väntar förgäves på den obligatoriska Sommarmixen, är det skönt med en popvärld som helt accepterat att tiden som betyder något är nu. Det är nu allt blir magiskt. Det är nu du inte längre minns, det är nu allt händer. När sommarmelankolin slår in, strax efter 00, det är svalt och du är inte ensam.

Bermuda – Kisses

Pallers – Kiss

Hur man gör en medioker låt bra med Marlboro-mannen och frukt i öknen

Moon Theory from Miami Horror on Vimeo.

I en tid där ingen längre vet vad det bortplockade m:et i MTV stod för verkar musikvideor fortfarande vara relevanta. Speciellt när de används för att lyfta fram politiska frågor.

I den franska videoregissören Romain Gavras, nya video till M.I.A:s låt Born Free rusar beväpnade amerikanska soldater in i ett bostadshus och griper en rödhårig pojke. Han förs ut till en buss, full av rödhåriga män. Bussen kör ut i en öken där de rödhåriga tvingas springa gatlopp över ett minfält. De som överlever misshandlas med batonger.

Videon tog bort från Youtube strax efter att den lades ut.

Folk vet inte riktigt hur de ska reagera. Brutalt våld mot rödhåriga? Debatten på många bloggar har reducerats till att dra paralleller till ett avsnitt av ”South Park” där ”gingerkids” försöker ta över världen.
Detta ungefär en månad efter att organisationen WikiLeaks, ett nätverk som publicerar hemliga dokument, publicerat en video på amerikanska soldater som öppnar eld från en helikopter mot civila irakier i Bagdad. När en soldat i plutonen intervjuades av Aftonbladet berättade han att de fick lära sig att ”inte se irakierna som människor. Vi tränades att skjuta först och ställa frågor senare”.

En intressant aspekt av Romain Gavras arbete är att det pratas betydligt längre om både videon och låten än vad som är vanligt när det gäller artister av idag. Det sägs att musikindustrin är i kris, och att den bästa popmusiken alltid har skapats med betoning på samtida politiska frågor. Man behövde helt enkelt bara gå tillbaka till rötterna.

Gavras är medlem i ett film- och konstnärskollektiv kallat Kourtrajmé – ”kort” på franska – som gör socialt medvetna dokumentärer och musikvideor. ”Vi startade Kourtrajmé för den nya tekniken tillät oss att göra filmer utan pengar, allt vi behövde var en kamera och motiverade vänner”, sa Gavras till Andy Warhols tidning Interview för ett par år sedan. Då var det en annan kontroversiell film som var i fokus. I den franska dj-duon Justice video ”Stress” drar ett ungdomsgäng runt på gator och misshandlar och vandaliserar. Filmen kallades rasistisk och Clockwork Orange-våldsglorifierande. Detta efter kravallerna och bränderna i franska förorter – områden där missnöjet rann över.

Hur man än tolkar den suggestiva musikvideon till M.I.A:s sampling av Suicides protopunk-klassiker Ghost Rider är själva syftet med videon polysemisk. Man kan applicera den på sin egen, lokala samtid. Oavsett om man relaterar den till Arizonas nya lag som gör det enklare att åtala och deportera illegala invandrare, M.I.A:s pappa som var politisk aktivist i de tamilska tigrarna eller de omänskliga förhållandena på Guantánamobasen. Eller till polisens dygnet-runt bevakning i Rosengård och Beatrice Asks löfte om hårdare straff för kriminella.

Hårt mot hårt. Trots pyrande varningar i form av en video som avslutas med exploderande minor där likdelar flyger åt alla håll.

Text publicerad på Göteborgs-Posten Kultur 30/5

Nya skivrecensioner:

Villagers

Anna von Hausswolff

Steve Mason

Booka Shade

Band of Horses

Svenska band vet hur man raggar kritikröster.

Club 8 har lyssnat väldigt mycket på afrofunk inför sitt nya album. Ibland känns det lite som etnojazz i bakgrunden, typ Ethiopiques. Lyssna här.

Concretes har också tagit en ny, drömsk riktning, lyssna här.

Igår var jag förresten på Caribou i Stockholm.