rihanna

Sveriges största morgontidning körde dagen innan en av världens största stjärnor skulle besöka Stockholm fyra sidors fläsk om Springsteen. Det finns andra som skrivit bättre om svensk medias relation till honom, det ska jag inte, men är det inte typiskt? Jag har börjat ogilla generellt att man måste börja söka sig bort från etablerad media för att hitta kul saker. De mysigaste monologerna görs inte längre på Sommar i P1 utan i Värvet. (insert inte tossighet, utan bara allmän ”jobbigt…”)

DN teasade med att Bengt Ohlssons artikel skulle handla om ”insikterna, de krossade drömmarna, de spirande maskrosorna och sin egen relation till rockikonen”. Det finns några fler sådana artiklar, rätt många faktiskt, om Springsteen och ett jag, ett Dylan och ett jag. Den enda som kunde bära upp det var Stig Hansén i boken ”mannen i mig” eftersom han har ett så bra språk.

Jag såg en glad Rihanna i ett fullt Globen. Jag var nog den enda som suckade efter pussy pussy, dicky dicky-housen som uppvärmning, alla andra verkade bli mer taggade. Hon hade en sprakande glitterklänning och var inte trött på att göra en tokfin version av Diamonds.

* Innan hade jag lyssnat på PSL:s Rihanna-pod

 

** Annat bra:
Angel Haze – New Slaves

Mary J Blige – Just Fine (Da-P Remix)

Jacques Greene – Faithful

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation