Hurts (GAFFA augusti)

Eftersom popkulturen varje nytt decennium kopierar det förrförras stil, ideal och förväntningar rakt av skriver vi nu 1990 i kalendern. Vi kopierar hela dess syn på hur vi lever våra liv. Vad vi tycker, äter, känner.

Efter oljekatastrofen, finanskrisen, smittohärden, 3D, ny-yuppisar och machomän är vi framme vid det som definierade vårt syskondecennium: de mörka pretentionerna.

Det är ingen tillfällighet att Kents garderob 2010 består av italienska mörka kostymer eller att Prince spelade på Roskildefestivalen.

Vi har lämnat det bästa till sist. Manchester, Storbritannien. Den artiga och postdramatiska delen av den sotiga industristaden, sett från dess mest konstnärliga sida. Där obskyra litterära referenser, på allvar, blandas med korta luggar, saxofoner, syntpop, regn och där popmusiken inte låter passande nog för vare sig i ipodhögtalare eller rockklubben. Möjligtvis en yacht långt ute i skärgården men helst på en riktigt stor arena. Det kallas Disco Lento, eller slow disco.

Jag pratar om tiden då ett band kunde döpa sig till Hurts. Och där är vi nu. Som en The Guardian-skribent uttryckte det ” it’s so self-consciously serious, which is precisely why we love it”.

Hurts, som består av välklädda Theo Hutchcraft och Adam Anderson, sitter i Champagnerummet vid ett hotell nära Stureplan, utanför störs vi av studentflak.

–          Det är väldigt roligt, vi gör vad vi gör som en reaktion till popvärlden omkring oss, den är väldigt annorlunda mot hur vi är. Folk behöver saker som får de att använda fantasin, säger Theo om hur extremt rätt de är i tiden.

–          Vi har haft framgångar i Grekland, och det är logiskt, för de har det verkligen svårt just nu.

Hurts har väldigt lite med musikhistorien i Manchester att göra.

–          Vår enda likhet med Joy Division är att vi har svartvita kläder. Vi gör hoppfulla låtar, men klär dem i en mörk atmosfär, säger Theo Hutchcraft.

Artister brukar ha svårt för att vara ärliga i genretillhörigheten på den musik de spelar. Rädslan för att bli förknippad med en hel musikscen verkar vara lika hemskt som uttala sitt stöd för en diktator. Hurts är ett av undantagen – kanske är det för att Lento aldrig blev så stort som det borde. När termen myntades i början av 90-talet var det den perfekta utvecklingen och kontrast mot hoppfull Italo disco och Eurodisco med Lentos långsamma synthesizers, djupa sångröster med texter som var komplexa och mångtydliga.

–          När man börjar lyssna på musik eller göra musik, kollar man efter saker och influenser som fyller en funktion och relateras till det du gör. Och någon berättade för oss om disco Lento. Ingen kände till det, eller oss vid den tidpunkten. Vi gillade ju Italo disco, och helt plötsligt började vi göra ballader och sånt. Jag tror att när man börjar så behöver man referenspunkter.  Vi behövde något att greppa tag i när vi först började, och det var intressant, eftersom ingen kände till det, berättar Theo Hutchcraft.

På scenen är Hurts rätt klassiskt bombastiska: de spelar väldigt mycket på stil. Det bästa är en operasångare i smoking som inte rör sig under hela konserten. Kontrasten från den rätt avspända duon och när Theo Hutchcraft får något religöst i blicken under liveframträdanden är total.

–          Det viktiga är performance, och göra en bra show. Vi vill spela shower mer än vanliga konserter. Vi spenderar mycket tid åt att förbereda så vi gör det till ett speciellt framträdande. Även om man är i en liten eller stor lokal så chockerar det folk. Vi är inte särskilt känsliga personer, kanske för vi är män, män är inte så känsliga. Men eftersom vi skriver känsliga låtar så ger scenen oss utrymme för att utrycka oss, menar Theo.

Hur förbereder ni er?

–          Vi väljer vissa element som vi tycker är viktiga. Trumman, till exempel. Vi vill att det ska vara annorlunda från skivan, det är ett performance, vi har en operasångare.

När ett studentflak med hoppfulla ungdomar sakta åker förbi utanför fönstret spelar Alphavilles ”Forever Young” så våra kaffekoppar klirrar sjunger Adam Anderson med och utbrister:

–          Aah, great tune!

Kalendern må visa 2010, men enligt populärkulturens kalender återkom just en annan tid.