Jag försöker fortfarande anpassa mig till att i brist på jobb skapa mig jobb. Jag har helt slutat att skicka in CV till drömpositioner jag hittar på Platsbanken, småvikariat (som inte är på sommaren) eller jobb som inte ens har media att göra. Kanske gjorde allt snack om ”jobben!” under valrörelsen mig rätt apatisk. Eller så har jag bara slutat hoppas.
Istället googlar jag femtioelva olika former av ”kreativ” och har börjat jogga.
På min journalistutbildning på en folkhögskola var alla mina lärare före detta eller part-time frilans. Allt skulle tänkas vinklar, sell sell sell, nämn tre tidningar det passar för. Det har hjälpt mycket i situationen jag är i nu: när det inte finns något utväg. Jag bara kör. Ibland för fort, ibland för långsamt.
Jag brukar drömma om vägkrog, en liten 20% redaktörsplats eller flera fasta uppdragsgivare. Men, hey, jag är väl i den där kategorin ”unga utan jobb” som det är så tufft för?
Artiklar:
Jag gjorde ett spännande jobb om Climate Refugees, en dokumentär om ett rätt förbisett ämne om man ser till dess omfattning och problematik. Michael Nash satt i en bil någonstans i Florida och pratade på en sprakig telefonlinje om ”någonstans mellan 150 och 700 miljoner flyktingar”. Artikeln läses här.
Jag har även intervjuat Britta Persson, ringde upp Magnus Carlson och pratade om hans nya platta och skrev lite om varför Hultsfred och andra festivaler har ekonomiska bekymmer. Och några fler texter som inte finns på nätet än.
Recensioner:
Förövrigt så begravdes Tony Curtis (bilden, lånad från bloggen EPIC TUDORS) i måndags, från den underbara serien The Persuaders. Enligt tidningen hade han en favoritscarf från Armani och ett par bilhandskar på sig när han dog. In character, som man säger.