blogg

Om nyproggen, SD och politisk popmusik

Uppdaterat: Från musikfestivalen Rock Against Racism från Australien 1980.

Det är något väldigt frustrerande när en 63-årig artist är tvungen att axla hela den svenska politiska popmusiken, alldeles ensam. Mitt i en tid när popkultur och politik aldrig har känts så självklar och  fri från 90-talets stängda ögon. När också skillnaden mellan partierna minskar, när de tappar sina kärnfrågor till förmån för en allians eller opposition och blir två, feta block där alla ska tycka exakt likadant och jaga exakt samma väljare.

Sen finns det en speciell fråga som mer och mer poppar upp.

En fråga som man kan tycka är lika självklar som att äter du karoten är det bra för kroppen, läser du böcker stimulerar det intellektet, har du mössa om vintern konserverar du kroppsvärme. Saker man brukar lära sig på dagis, saker man inte riktigt ordar om, en form av icke-fråga eftersom värderingen tillhör en rätt alldaglig form av god uppfostran.

Frågan om andra människor, eftersom de har växt upp i ett annat land än Sverige eller har en annan hudfärg, är mindre värda just som människor.

Jag vet, man tror att jag hittar på. Det finns alltså ett parti, ett parti som har nästan 4 procent i mätarundersökningar, som tycker såhär.

Det finns ett väldigt roligt avsnitt av Flight of the Conchords där bandets manager, Murray säger under ett möte ”Om ni skulle spela in en låt som var, säg, anti-AIDS till exempel, så skulle ni stänga ute alla som var pro-AIDS”. ”Det finns inga som är pro-AIDS”, menar Jemaine och Bret. Murray är tvungen att be sin sekreterare att fråga runt på kontoret.

Om ett år kan Sverige bli olidligt att bo i, där senaste förslagen från Sverigedemokraterna måste tas på allvar, där Sverigedemokraterna är självklart inbjudna till debatter, frågade vad de tycker om en specifik fråga – eftersom de kan, god forbid, sitta i riksdagen.

Och hela vår mänskliga utveckling, en miljon år fram tills nu stannar upp och vi är tvungna att lära oss en av våra mest grundläggande värderingar igen. Folk behöver tydligen gå på dagis i vuxen ålder.

Att popmusiken inte har tagit tag i det här, bygger kanske på självklarheten. Exakt som jag hatar när folk på Facebook går med i självklara grupper, som i den här strippen från Stockholmsnatt. Det är onödigt att orda om, trodde man.

Mikael Wiehe, proggikonen, har släppt en ny skiva. Låtarna har titlar som ”Om Vänsterpartiet, fildelning och Kuba”, ”Om bonusar och penislängd” och ”Nyliberal”. En av de roligaste och som jag blev helt varm inombords utav, var textraden ””jag läste dagens ledare i DN. det ger mig mjäll och gråa hår”. Kanske inte så mycket om budskapet som om ATT han skrivit det. Jag har saknat politisk popmusik. Vi har inte precis varit bortskämda på senaste tiden. Dennis Lyxzen gjorde det väldigt smart – och bra, vilket är ovanligt – när han spelade med International Noise Conspiracy. Nu har han startat ett nytt band, Invasionen, som låter exakt som ett Ebba Grön-coverband.

Mikael Wiehe kör 70-talsvänsterproggen 2010.

Invasionen kör 70- och 80-tals punkrock-samhällskritik 2010.

När kommer den unga generationen popmusiker att ta över och berätta vad de egentligen tycker? Och jag tyckte The Radio Depts Freddie and the trojan horses var lite finurlig, men rätt dålig av Radio Dept-mått mätt. Att leta upp gamla svenska 70-talsproggare och lägga ut dem på hippa bloggar och, mer specifikt, att spela en form av nyprogg – Bandjo, Kurt Vile etc. etc. har varit rätt dominerande senaste tiden. Nu vill jag se den andra vågen, den betydligt mer intressantare: att våga sjunga, och att våga skrika håll käft till saker man inte accepterar.

Journalist

2 kommentarer

  • Daniel Swedin

    Bra text, en grej bara: Fotot ovan är från RAR-konserten i Australien. Arrangerades 30 mars 1980 i Storey Hall som ligger i Melbourne. En fantastisk byggnad!

  • fredrik

    Aha! Jag tyckte väl det var lite konstigt att inte exempelvis The Clash stod på skylten. Ändrar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *