Många saker gör mig upprörda, en av de värsta är när folk missuppfattar saker på grund kunskapsbrist. Det värsta är när de bygger en hel tidning på det.
Jag har alltid trott – eller levt i illusionen om – att designers, konstnärer, kreativa stilmedvetna själar tänker utanför den traditionella, konventionella banan när det gäller uttryckssätt inom andra kulturområden också. Jag älskar den tidiga postpunken till exempel, just för den var så levande och fri – och snygg – tvärtemot 77-punken. Den målade snabbt in sig i ett hörn, fastnade, och magin gick förlorad.
Nyligen startade en nytt modemagasin, Mods Magazine. Efter en snabbtitt tänkte jag, fine, de är inga skribenter. Även om de uttrycker sig simpelt, kan de sålla: de vet vad de vill få fram. De gör tvärtemot, de hyllar det nya genom en vinkel inga andra gör. Om uttryckssättet är bra, blir texten automatiskt bra. Och de gör det i snygga kläder.
Jag kunde inte haft mer fel.
Om man ska skriva om ”de nya designerna, de som inte får utrymme i den nuvarande tidningshyllan” börjar man inte med att skriva en text som denna. Jag citerar:
”En del har säkert redan klurat ut att MODS står för MOde och DeSign. Själva termen Mods har många hört, de flesta kopplar det inte till mer än filmen “De kallar oss mods” och undrar vad mods har med en modetidning att göra. Väldigt mycket visar det sig och i och med retrotrenden är modsen mer aktuella som inspiration än någonsin”
Jag har inte läst hela texten, jag mådde lite illa efter det stycket. Och det tog ett tag att läsa.
Mods 2010 har ingenting med skotrar att göra. Mods 2010 har ingenting med Stefan Jarl-filmer att göra. Mods 2010 har ingenting med ”retrotrenden” att göra.
Mods må ha rötter – men det är ingenting att orda om, egentligen.
Det är det som gör mods så speciella. Att det knappt finns något i vokabulären som heter ”retro”. Det finns ett nu, det finns ett då. Då var när svart musik kom.
Nu är Nu. Vad spelar på klubben ikväll?
Det finns få, om än några, likheter med modernister av idag och modernister av 40-talist-typ. Att man använder svunna recept för subkulturer, är att göra det väldigt enkelt för sig själv: men ingenting kan vara sorgligare än okunskap, eller en 45-åring som kammar en syntlugg på en fjunig hjässa och går på en Depeche Mode konsert.
En modernist skulle exempelvis aldrig, som Mods Magazine troligtvis tror, gå på en The Who-konsert idag. Däremot skulle de gärna gå på Most Valuable Players, Girls, Best Coast eller Caribou. Inte för att någon av artisterna pajar ett drumset, äger en jävla vespa eller rakar sig varje morgon och bär en tajt kavaj. Utan för att det är nytt, det är popmusik gjuten ur ett sorts klassperspektiv – även om de vill eller inte. Med exakt de referenser och drömmar som är värda just då, för stunden.
Där ska modsen bli ”aktuella som inspiration”. Just där, i nuet, hur man på sitt eget sätt påverkar samhällsutvecklingen, och hur samhällsutvecklingen påverkar dig. En tradition som inte hymlar med vem och vart popmusiken en gång började. Och vilken hudfärg som brutalt tog den och gjorde den varumärkesskyddad och tjänade pengar på den.
”Magasinet vänder sig likväl till nyfikna fashionistas ute efter inspiration som branschfolk och unga entreprenörer”.
Ett café i den djupt opersonliga (självklart inglasade) Liljeholmens centrum heter just Fashionista. Och här är vi nu; historien är bortglömd, och kvar var bara ytan. Det som var enklast att ta den här gången, och förvandla till dels en kommersiell produkt, och som aldrig, aldrig, hur mycket Mods Magazine än skriver om nya designers att bli intressant och relevant.
En sak kommer dock aldrig att förändras: i vilken tidsålder man pratar om mods, gör de alltid allting med stil, finess och har de snyggaste kläderna. Just där, just då.