Såg precis Nowhere Boy, om John Lennons liv. Den var sådär. Som någon skrev i en recension: det finns mycket att störa sig på om man är ett diehard Beatles-fan – allt från ögonfärg (skådespelaren har blåa, John hade bruna) – om han såg ut som 25 vid 15-års ålder, om han var så kaxig. Nu är jag alltifrån nördig när det gäller Beatles. Men i de intervjuer jag sett med John Lennon har han visserligen haft den attityden, men en macho, kraftig mobbare vid 15-års ålder? Svårt att tro.
Vissa scener ser han exakt ut som Joe Strummer. Eller som Buddy Holly. Inte som John Lennon.
Det var kanske en viktig film att göra, en pusselbit i spelet. Men den mest intressanta perioden i tidiga John Lennon – och The Beatles – är när de åker till Hamburg. Precis där Nowhere Boy slutar. Det finns en medioker film om det också, Backbeat, från -94. Det är viktigt att det dokumenteras. Men jag väntar fortfarande på dagen då det kommer en riktigt väldoftande biopic i stil med Ray eller Control.
Eller en film om några som verkligen har influerat vår samtid, inte minst manligt mode under de senaste åren: Joe Strummer och Buddy Holly.