Fredrik Thorén

frilansjournalist

Meny
Meny

Metallica (BLT Nöje)

Publicerad den 21 december, 201121 december, 2011 av admin

Om man skulle sammanfatta Metallica-biografin med ett ord skulle det vara tjafs.

Det är tjafs om gitarrister, pengar, managerbyten, medlemmar, svek, mobbning, sura miner, skitsnack, påhopp, låtskrivare. Vem som ska spela förband åt vem. Och allt bottnar i stora egon – egon som inte kan hantera andra personers framgång, pengar, berömmelse eller utmaningar. Inte ens inom sitt eget band.

Det var tidigare gitarristen Dave Mustaine som skrev ”Leper Messiah”, nej, det var det inte alls, eller kanske skrev han ackordföljden i tio sekunder? Bla. Bla. Bla.

Men kanske är det dessa egon som har gjort Metallica till inte bara en av The Big Four inom thrashmetal utan, för att vara ärliga, The Big One. Med 100 miljoner sålda skivor, multimiljonsäljande turnéer, merchandise och Gitarr Hero-spel är de ett hårdrocksband som recenseras och uppskattas inte bara av hårdrockare. Men också ett företag, en institution, snarare än ett rockband. Och någonstans längs vägen – för att vara precis så var det före eller efter Black album 1991 beroende på vilken kopp te man föredrar – försvann viljan till att spela musik i bubblan av kommersiell framgång.

Jag tror inte att man hade kunnat skriva en biografi om ett band som Metallica utan att reda ut alla komplicerade turer – en eloge till rockjournalisten Mick Wall – men det blir automatiskt, när andra halvan av boken kommer igång, väldigt trist och långtråkig av att alla pratar bakom ryggen på varandra.

Metallica var som bäst när de drack bärs, spelade lite, svinade runt och var töntigt macho i början av åttiotalet. Gillade både hårdrock och punk och försöker sammanfoga de två och lyckas. En livsstil som inte direkt är föredöme för någon form av sympatiska personer eller politisk korrekthet – men det gav å andra sidan musiken en känsla av nuet.

Svineri kan såklart inte pågå i all framtid och det är just därför Metallica sedan 1991 inte kunnat överträffa sina tidigare alster, hur länge de än försökt att göra något oväntat, avantgarde och otrendigt. När åren går i biografin försöker de att förhålla sig till grungen, rapmetal, hårdare metal, brittpop – kämpar med familjeproblem, stretar med alkohol, psykologiska problem. Alla har också en underliggande känsla – som de behöver en psykolog för att komma fram till – av att de som grupp aldrig tagit tag i att Cliff Burton tragiskt dog i en bussolycka utanför Ljungby 1986. Basistens död är också den rent journalistiskt bästa läsningen. Rockjournalisten Mick Wall refererar till lokaltidningsartiklar, polisutredningar och ställer frågor om händelsen. Varför har föraren aldrig identifierats, vad hände? Det är en spännande passage och ett avbrott i de ständiga intervjuerna.

Första halvan av ”Metallica – Terapi, droger och rock’n’roll” är pigg och, eftersom det är den mest spännande musikaliska eran i bandets karriär. Något de försöker att hitta tillbaka till genom hela sin karriär ända fram till idag. Under terapisamtalen vi såg i dokumentären ”Some kind of monster” från 2004 – en väldigt bra skildring i hur svårt det kan vara när tre-fyra egon ska försöka göra något kreativt under trettio års tid – märker man att det aldrig riktigt funnits någon specifik tanke med Metallica. Inte en gnutta. De har kallats Alcoholica under åttiotalet, Assholes under början av nollnolltalet när de uppmärksammat stämde fildelningsprogrammet Napster. På sitt nya samarbete, med Lou Reed, där en frustrerad James Hetfield sjunger ”I am the table” har fans klippt ihop refrängen och bildsatt med olika typer av bord. Nu kallas de för Loutallica.

Boken slutar med att albumet Death Magnetic släpps 2008, där man märker att Metallica kanske äntligen har hittat tillbaka till vad som från början fick de att starta ett band tillsammans. Med det sluts sagan kring en, om än lite gråhårig, återgång till sina forna ideal om att bra musik alltid handlat om att ha någonting att säga.

Lämna ett svar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kategorier

  • blogg
  • texter

Fredrik Thorén

Frilansjournalist om kultur, media och historia. Pluggar just nu kulturarv & museer. Skrivit för bland annat BLTs nöjessidor, GP Kultur, Sonic, ETC-tidningarna, BBC Historia. Lite nördigare saker: Throw Me Away. Gamla saker: http://devotionmagazine.se/ Kontaktas på fredrik at fredrikthoren.se
Följ @fredrikthoren

Portfolio

Publicerat

Senaste inläggen

  • Mer Frank
  • (utan rubrik)
  • FRANK
  • glömde wow
  • Obama och kultur

Arkiv

  • september 2016
  • augusti 2016
  • januari 2016
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • mars 2015
  • november 2014
  • januari 2014
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012
  • december 2011
  • november 2011
  • maj 2011
  • mars 2011
  • februari 2011
  • januari 2011
  • december 2010
  • november 2010
  • oktober 2010
  • september 2010
  • augusti 2010
  • juli 2010
  • juni 2010
  • maj 2010
  • april 2010
  • mars 2010
  • februari 2010
  • januari 2010
  • december 2009
  • november 2009
  • oktober 2009
© 2021 Fredrik Thorén | Drivs med Minimalistisk blogg WordPress-tema