Om man skulle sammanfatta Metallica-biografin med ett ord skulle det vara tjafs.
Det är tjafs om gitarrister, pengar, managerbyten, medlemmar, svek, mobbning, sura miner, skitsnack, påhopp, låtskrivare. Vem som ska spela förband åt vem. Och allt bottnar i stora egon – egon som inte kan hantera andra personers framgång, pengar, berömmelse eller utmaningar. Inte ens inom sitt eget band.
Det var tidigare gitarristen Dave Mustaine som skrev ”Leper Messiah”, nej, det var det inte alls, eller kanske skrev han ackordföljden i tio sekunder? Bla. Bla. Bla.
Men kanske är det dessa egon som har gjort Metallica till inte bara en av The Big Four inom thrashmetal utan, för att vara ärliga, The Big One. Med 100 miljoner sålda skivor, multimiljonsäljande turnéer, merchandise och Gitarr Hero-spel är de ett hårdrocksband som recenseras och uppskattas inte bara av hårdrockare. Men också ett företag, en institution, snarare än ett rockband. Och någonstans längs vägen – för att vara precis så var det före eller efter Black album 1991 beroende på vilken kopp te man föredrar – försvann viljan till att spela musik i bubblan av kommersiell framgång.
Jag tror inte att man hade kunnat skriva en biografi om ett band som Metallica utan att reda ut alla komplicerade turer – en eloge till rockjournalisten Mick Wall – men det blir automatiskt, när andra halvan av boken kommer igång, väldigt trist och långtråkig av att alla pratar bakom ryggen på varandra.
Metallica var som bäst när de drack bärs, spelade lite, svinade runt och var töntigt macho i början av åttiotalet. Gillade både hårdrock och punk och försöker sammanfoga de två och lyckas. En livsstil som inte direkt är föredöme för någon form av sympatiska personer eller politisk korrekthet – men det gav å andra sidan musiken en känsla av nuet.
Svineri kan såklart inte pågå i all framtid och det är just därför Metallica sedan 1991 inte kunnat överträffa sina tidigare alster, hur länge de än försökt att göra något oväntat, avantgarde och otrendigt. När åren går i biografin försöker de att förhålla sig till grungen, rapmetal, hårdare metal, brittpop – kämpar med familjeproblem, stretar med alkohol, psykologiska problem. Alla har också en underliggande känsla – som de behöver en psykolog för att komma fram till – av att de som grupp aldrig tagit tag i att Cliff Burton tragiskt dog i en bussolycka utanför Ljungby 1986. Basistens död är också den rent journalistiskt bästa läsningen. Rockjournalisten Mick Wall refererar till lokaltidningsartiklar, polisutredningar och ställer frågor om händelsen. Varför har föraren aldrig identifierats, vad hände? Det är en spännande passage och ett avbrott i de ständiga intervjuerna.
Första halvan av ”Metallica – Terapi, droger och rock’n’roll” är pigg och, eftersom det är den mest spännande musikaliska eran i bandets karriär. Något de försöker att hitta tillbaka till genom hela sin karriär ända fram till idag. Under terapisamtalen vi såg i dokumentären ”Some kind of monster” från 2004 – en väldigt bra skildring i hur svårt det kan vara när tre-fyra egon ska försöka göra något kreativt under trettio års tid – märker man att det aldrig riktigt funnits någon specifik tanke med Metallica. Inte en gnutta. De har kallats Alcoholica under åttiotalet, Assholes under början av nollnolltalet när de uppmärksammat stämde fildelningsprogrammet Napster. På sitt nya samarbete, med Lou Reed, där en frustrerad James Hetfield sjunger ”I am the table” har fans klippt ihop refrängen och bildsatt med olika typer av bord. Nu kallas de för Loutallica.
Boken slutar med att albumet Death Magnetic släpps 2008, där man märker att Metallica kanske äntligen har hittat tillbaka till vad som från början fick de att starta ett band tillsammans. Med det sluts sagan kring en, om än lite gråhårig, återgång till sina forna ideal om att bra musik alltid handlat om att ha någonting att säga.