Author Archives: Admin

Journalist och hobbykritiker.

oktober

Jag jobbar en massa självständigt nu, med en bokidé. Det är kul, om man inte kör fast som jag gjort. Att vara fast mellan ”instanser” på Stadsarkivet kan vara den värsta formen av fast, jag sitter hellre i en hiss. Remissdiarium eller generaldiarum? ”Civilrättsmål eller brottsmål?” Dunk, tre feta böcker till bord 8. KBs fotofilmkällare, kass skrivstil från 1944, allt jag måste hålla i huvudet och jag vill bara

vad jag gjort i veckan:

# netflix: jag läste om alla som blev så glada, vi blir ju ofta det när något amerikanskt lanseras här och vi känner oss utvalda (som HBO Nordic), men det krävdes inte en journalist för att se igenom hålen i utbuden

# jag skriver en text om r’n’b just nu och just innan två politiker skulle diskutera mellanöstern (det, och Kina, är de enda länder som är utland) fick jag den som jag ville.

# det HÄR är fortfarande årets mest spännande blogg, och lite av en inspirationskälla

# jag köpte just en tågresa till göteborg och fyra posters att sätta upp på mina väggar. jag avslöjar bara att de har något med kultur att göra, och ”some modern sounds”. jag förde över lite modern sounds till min telefon idag också:

Kendrick Lamar – Backseat Freestyle (Prod. By Hit-Boy)

K\’La – Blame (Feat. Nas)

El Perro Del Mar – Walk On By (Saint Etienne Remix)

Julio Bashmore – Husk

READ THAT BITCH

De roligaste musiktexterna just nu kommer från lite olika håll. Dels har min vän Moa gått en kurs i ”Hip Hop & Religion” och mailar mig sin uppsats från San Diego. Mellan att äta breakfast burritos, tacos och dricka öl ur blåa cups konstaterar hon på sin blogg att Christian rap förkortas crap.

Annat bra är den rätt freaky bloggen Cowboyz ’n’ Poodles, en del av ett ”community of writers, visual artists, musicians, filmmakers, and other great humans.”, skrivet av Julianne Escobedo Shepherd, bosatt i Brooklyn. Mycket är publicerat, annat inte, och det är en lite mer kul syn på kulturella rörelser än vad jag tycker andra sajter och tidningar jag läst på senaste har. Jag hatar Hipster Runoff, jag börjar ogilla MTHRFNKR. Den senare mycket på grund av läsarkommentarer och dåliga puns. MTHRFNKR skulle aldrig skriva som Julianne Escobedo Shepherd om att något är viktig läsning ”cuz it addresses thoughts about women/feminism/rapping/fucking that I have had this year. As B. Ames would say in an entirely more combative context, READ THAT BITCH (DJ MikeQ RMX)”. Det har till och med sagts i kommentarsfält att hen som driver MTHRFNKR absolut inte är  feminist. Det gör mig lite sur, det borde det inte egentligen, men det ändrar lite vad man vill bli förknippad med, eller hur? Och vinklarna på texterna? Vad kan jag egentligen annars om knastrig dubstep från nån liten amerikansk stad än om jag läser det på internet? Annat kul är en intervju med Tom Lea, och en fin mix.

Just nu skriver jag mest om en gammal gubbe, en äldre gubbe och Aaliyah. Snart recenserar jag Brandy här

Mer kul i musikväg nu:

Janet Jackson – If (Kaytranada Remix)

Jacques Greene – BBC Radio 6 Mix

Miguel

Brandy – Wildest Dreams

PLUS:

Här är mer av Julianne Escobedo Shepherd om ni inte får nog

”ommunity of writers, visual artists, musicians, filmmakers, and other great humans.”

mando diao

Jag är sjuk. Alla ska ha kul i helgen, jag hade tänkt lyssna på nya El Perro Del Mar-skivan och skriva om en dansös. Här pratar jag i alla fall hiphop med Mando Diao.

Inte riktigt lika viktigt?: om kvinnliga musiker och glömd musik (BLT, mars)

I den nya säsongen av Mad Men frågar Peggy efter för mycket sprit, som är den enda kvinnliga reklamaren på byrån, en kollega om hon ”agerar som en man”. Hon får svaret att det är hon ju tvungen att göra. I Marie Selanders bok ”Inte lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik” målas bilden av ett musikklimat där förändring tar lång tid. Jag kom att tänka scenen när Selander, som på sextiotalet spelade i gruppen Nursery Rhymes, beskriver det sunkiga klimatet under sextiotalet och hur bandet, bestående av bara kvinnor, behandlades i media och på turnéer (”de var söta men kunde spela ändå”). Hon försöker få klarhet i om det blivit bättre om hur man pratar om musik och där kvinnligt ställs mot manligt. Som lyssnare måste man alltid förhålla sig till den manliga rocken. Vinnarna skriver historien sägs det, och i en avhandling hittar Selander en formulering som passar perfekt in här, och trots att den handlar om jazz kan den appliceras på hela rockhistorien: med tiden har en ensidig manlig kanon skapats och cementerats. Som Springsteen, The Rolling Stones, Bob Dylan. Den mediala bilden ser ut så – och det som når fram till den vanliga lyssnaren – trots att det inte på något sätt gör musikhistorien rätta. Dylan, som ett exempel, får spela på melankolisk sentimentalitet men det är sällan kvinnor får spela hårdare rockmusik utan att bli ett sexuellt objekt. Det är en viktig bok, kanske lite rörig i sitt arga patos men välgrundad, välresearchad och fungerar också som en biografi över Marie Selander själv – om livet som musiker på männens spelplan och regelbok. Att det genomgående ges personliga anekdoter och poänger är något som berikar.
På ytan har det skett förändringar i musikkulturen, men just de cementerade elementen – som exemplifieras i en undersökning om hur många kvinnliga A&R:s, alltså talangscouter, det finns på skivbolagen – så fanns det ingen. Könsfördelningen var jämn, 50-50, på kontoren i stort men kvinnorna jobbade på receptionen med att svara i telefonen.
Kapitlen tar oss från 1600-talet där en kvinna poserade som en man för att få spela i sin lokala bygd, om folkmusiken, jazzen, amerikanska bluesen och den svenska post-rocken under tidigt 80-tal. Ibland går beskrivningarna farligt nära begreppet ”starka” kvinnor – kvinnor i maktpositioner som traditionellt getts till män – vilket säger vad om alla andra?
Artiklar under senare år har ofta handlat om att det är kvinnor som Lady Gaga, Beyonce eller Adele, och inte män, som är i toppen på listorna idag. Men samtidigt är det en viss typ av musik som premieras när det gäller kvinnor, vi lyssnar hellre på en akustisk ballad av First Aid Kit än en kvinna med en arg elgitarr. Varför är det så? Hur pratar vi om musik? Hur medvetna är vi på det vi lyssnar på och varför kom vi att lyssna på just det?
Det är många frågor som väcks, och jag hoppas att de fortsätter ställas av fler. Det är så det kanske med små steg skapas förändringar. Jag har många, många nedklottrade namn på papperslappar av kvinnliga bluesmusiker från 20-talet som jag ska kolla upp och inte hade någon aning om att de fanns – en musikperiod vi är vana vid består av en bluesgubbe eller slipsklädd jazztrumpetist. Marie Selander är på god väg att skriva om musikhistorien och visa hur den egentligen ser ut utan prefix som kvinnoband och tjejrock.

billy woods

Förlåt att jag stör i sommaren, men var bara tvungen att dela det här beatet

Charles Bradley (GAFFA Juli)

Charles Bradley axlar James Browns mantel

När Charles Bradley fick frågan om att spela in singlar med Tommy Brenneck, en soulhipster som driver retroskivbolaget Daptone Records, trodde han först inte på det. Hur skulle han kunna göra det? Hela hans liv hade varit en resa från ett helvete tillbaka till ett annat.

I dokumentärfilmen ”Soul of America” om Charles Bradleys liv berättar den Tommy Brenneck att Bradley ”fortfarande är optimistisk, han känner i sitt hjärta att allt kommer ordna sig”. Närmare än så går det inte att förklara hur Bradley i varje mening formulerar sig när jag ringer upp honom dagen innan hans Europa-turné. Det är ibland svårt att höra vad han säger. Vilket är synd, eftersom han pratar i annars perfekta små meningar, som ”Jag håller alltid huvudet högt och jag sjunger direkt från själen”. När han såg filmen första gången var han tvungen att gå ut från biografen.

–          Oh my god. När du lever någonting så tänker du inte så mycket på det just för stunden – du tycker det är normalt – men när de visade hur jag levt… Det blev för mycket för mig. Jag önskar inte det livet till någon. Det var galet, jag har ingen aning om hur de hittade en bild på mig när jag var sex år gammal. Jag var tvungen att gå därifrån för att inte bryta ihop, säger Bradley.

Hans samtalsröst låter som att han har en döende björn i strupen. När han sjunger är det annorlunda – på hans debutskiva svänger det felfritt mellan svulstiga ballader och sprakande brasor till primalskrik och raspiga stick. När magasinet Rolling Stone la Bradleys album No Time For Dreaming på sin topp 50-lista 2011 la de också märke till Bradleys ”ruggiga, elastiska powerhouse-sång”. En variation som få av de i det äldre gardet, de som hade sina karriärtoppar på sextiotalet, kan göra idag. Debutskivan vid 63 års ålder kom att bli en av de bäst säljande indieskivorna förra året och Bradley gick från att vara en okänd James Brown-imitatör i peruk och mantel som uppträdde på små klubbar i New York till att bli inbjuden till Jay Leno och Carson Dalys talkshows. Hans historia börjar i hemlöshet och slutar i att äntligen lyckas i sin dröm, alltså en sorts klassisk American Dream, den amerikanska illusionen om att hårt arbete och att aldrig ge upp till slut lönar sig. I Charles Bradleys fall stämde det. I en av de bästa låtarna på hans skiva sjunger han ”I try so hard/To make it in America/A land of milk and honey/A land supposed to be filled with love” och mynnar ut i ett wailande om “America/Please hear me”. När jag frågar om politik förklarar Bradley med metaforer att politiker är ”hajarna i polen” eller ”som en stor fisk”. Det gör ont när de vädrar blod, menar han.

–          Jag har alltid känt att folk har sett talang i mig. Men på något sätt har det inte blivit något. Jag har varit gömd. Jag är rätt blyg också.

Han själv brukar börja när han såg James Brown på scen vid fjorton års ålder 1962. Han blev så inspirerad att det blev hans livsdröm. Att sjunga, att underhålla och bli en artist. Men Bradley, som var uppväxt med sin mormor i Florida och nyinflyttad i New York med sin biologiska mamma som han aldrig träffat innan, kände sig övergiven och flydde hemmet tillsammans med sin bror. I ett par år sov han i tunnelbanan tills han fick jobb som kock via ett statligt jobbprogram, han hade faktiskt ett band en kort period innan alla skeppades iväg till Vietnamkriget. Hela Charles Bradleys liv är fullt av samma typer av social problematik och förlorade chanser. En period på tre år blev han sjuk och bollades runt bland myndigheter och sjukhus för att få ut sitt bidrag. För att göra historien värre gav ett sjukhus honom penicillin – som han är allergisk emot.

En morgon när kommit hem från sjukhuset vaknar han i sin säng vid fönstret, drar bort draperierna och ser polisbilar, brandbilar och ambulanser. Hans bror har blivit mördad ett kvarter bort.

–          Det är tron som har räddat mig. Om jag inte hade haft min tro så hade det inte gått. När jag ser tillbaka på mitt liv har jag blivit kastad runt, alltid åsidosatt, men jag har alltid funnit tröst i tron. Om allt annat går sönder, är gud vägen att gå.

–          Om jag kan hjälpa andra människor att göra saker och att söka sina drömmar är det värt det. Ibland är mitt liv skit, och jag frågar mig själv varför jag fortfarande kämpar? Men jag säger bara fortsätt. Någonstans är det värt något för någon annan, säger Bradley. Innan han vill lägga på samtalet vill han ”tacka alla som gett mig en chans” och ”för att ni kommer och kollar”.

När han spelar på Peace&Love-festivalen i slutet av juni har han med sig åtta demos till en ny skiva.

–          Jag gillar country som känns i själen. Det är därför jag tror att den här skivan blir ännu bättre än förra. Jag kan knappt vänta på att åka ut och ge er min kärlek, säger han och precis som James Brown slår han ihop rollerna som präst, musiker och showartist till att bäst axla soulkungens mantel idag.

walking on the wasteland

Två låtar idag: den första är DJ Ill Will och fina Clams Casino. Den andra är R Kellys försök till en ny hitballad.

Aaron Sorkin (GP Kultur 18/5)

Aaron Sorkin, en medelålders man med högt hårfäste, mittbena och glasögon, har knäckt näsan under arbetet med ett manus. Amerikansk media försöker skoja till det.  ”Ingen kan anklaga Aaron Sorkin för bristande engagemang till sitt yrke” skriver en blogg på Los Angeles Times när tv-priset Emmy Awards skulle delas ut i höstas. ”Jag önskar jag kunde säga att det var i en barfight” skämtar Sorkin och berättar att han stod framför spegeln och jobbade med en dialog när han råkade skalla sig själv.

Historien borde egentligen fått mer spinn i media än den fick. Den har juice, en metafor bland många som används i Aaron Sorkins dialoger. Han skrev antagligen på den nya serien The Newsroom, som har premiär på den amerikanska kabeltv-kanalen HBO i vår. En metaserie i stil med hans tidigare serie Studio 60 on the Sunset Strip, där handlingen kretsade bakom kulisserna på ett Saturday Night Live-artat tv-program i mediaklickens epicentrum. Just bakom scendekorer, regeringshus och immiga glasväggar där politiska ledare diskuterat skattefrågor över plastkaffe i flera timmar är var Aaron Sorkin trivs bäst. I stressen, paniken och avgörande beslut. Det blir till en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken, hur vissa saker får just spinn, hur man läser mellan raderna, vinklar fakta och hur rykten sprids.

Han brukar ofta nämnas i samma mening som Woody Allen, bröderna Coen eller Charlie Kaufman. Skillnaden är att Aaron Sorkin nästan aldrig producerar eller regisserar sina verk. Efter att under senare år skrivit manus till både The Social Network och sportrullen Moneyball, där Brad Pitt spelar baseballfarsa, är Aaron Sorkin kanske större än någonsin.

I alla intervjuer ser han ut precis som sina rollkaraktärer – med en illasittande mörk kavaj, vit skjorta, beige byxor och en slips som inte matchar över huvud taget. En sorts lutande kroppshållning. Och med lika rappa, sakliga och snabbtänkta svar som vilken regisserad manusbit som helst.

I initierad media- och politikkretsar är han och hans verk ett ständigt ämne för diskussion, dyrkan och respekt. På samma sätt som man brukar prata om att 1970-talsfilmen All the Presidents Men – som handlade om Watergateaffären – födde en halv generation inspirerade journalister har The West Wing gjort samma sak med politisk påverkan. Idealism blev något ärorikt och policydebatter något upphetsande. Bara för några veckor sedan publicerade Vanity Fair en artikel med just rubriken ”West Wing babies” där de myntar termen ”Sorkinization” – alltså en form av rörelse, som manifesterar sig i hur mycket The West Wing fortfarande refereras, citeras och diskuteras inte bara i popkulturen utan i dagliga samtal i Washington, USAs politiska centrum. Sex år efter säsongsavslutningen och åtta år efter Sorkin slutade skriva manus för serien. För att befästa Sorkinization lät den brittiska tidningen The Guardian tidigare i år Josiah Bartlet, presidenten i serien, recensera Barack Obamas årliga tal till nationen. Dagens politiker och mediearbetare under trettio har lärt sig lika mycket från Aaron Sorkin som av sina utbildningar.

På en cocktailmiddag för ett par år sedan, när Barack Obama var presidentkandidat, mötte han Aaron Sorkin och berömde honom med orden ”min intention är att stjäla många av dina meningar.” Lyssnar man på många av de tidiga talen känns det verkligen så.

Sorkin, född i en förort till New York, ville egentligen bli skådespelare. Under tidigt åttiotal gick han ut från universitetet med en kandidatexamen i musikalisk teater. Han flyttade till storstaden och blev som alla andra skådespelare halvt arbetslös och tvungen att ta de mest bisarra jobben som fanns tillgängliga, som att leverera telegram sjungandes.

Han hade redan då skrivit en rad musikaler, mest för att själv få agera i dem. Han började skriva på A Few Good Men som filmatiserades 1992 – kanske mest känd för den klassiska filmraden ”Vill du höra sanningen? Du kan inte hantera sanningen!” I vanliga fall är det regissören som är intressant i sammanhanget när man pratar om en bra film – här är det manusförfattaren som är stjärnan.

Efter Sorkins andra långfilm The American President från i mitten av nittiotalet, en rätt ordinär romcom där presidenten Michael Douglas och lobbyisten Annette Bening blir kära, såddes fröet till tv-serien The West Wing.

I herrmagasinet Esquire skriver Sorkin om sin första politiska erfarenhet, när han var tolv år gammal och en tjej han gillade postade vykort för presidentkandidaten George McGovern 1972. Sorkin börjar volontera och håller i en skylt när ”en 163-årig kvinna kom bakifrån. ”Hon ”kastade skylten på marken och stampade på den. Den enda politiska agenda jag någonsin haft är det lilla hoppet att den här kvinnan fortfarande lever och jag gör henne galen.” Det gjorde han genom att i fiktionens värld skapa den mest liberala och idealistiska president USA någonsin haft – serien blir ibland kallad The Left Wing av högerkritiker.

Det myllrar på internet nu. Specialsajter har skapats för att fånga upp nyheter kring The Newsroom. En bit av ett läckt manus, utan verifierad källa, bollas runt. The Newsroom kan bli den serie som problematiserar och förklarar publicistiska beslut och den diversifierade amerikanska medieuppdelningen i politiskt styrda redaktioner, mediehus, radikala tidsskrifter och tveksamma journalistiska nätsajter. En marknad som alltid ligger steget före men som måste förhålla sig benhårt till sina konsumenter, nätklick och aktieägare. Sorkinization har bara börjat.

Extra:

Hans nya tv-serie, The Newsroom, handlar om en nyhetskanal där Jeff Bridges och Olivia Munn har några av rollerna. Hans mest ambitiösa och uppskattade serie hittills är The West Wing, som går på svensk tv emellanåt under namnet Vita Huset. Martin Sheen spelar USA:s president och handlingen kretsar kring Vita husets stab och nära medarbetare. 2011 vann han en Oscar, BAFTA, Golden Globe och flera mindre priser för The Social Network. Tidigare har han vunnit och varit nominerad för flera Emmys.

jag kommer ut som sorkinizt i GP Kultur idag

två sånger

Bobby Womack – Please forgive my heart

Sophia Knapp – Close to me

titanic som nazistisk propaganda

TITANIC-620_1625096a
Om nån månad, i början av april, är det hundra år sedan världens då fetaste fartyg Titanic rammade rakt in i ett isberg och sjönk. Om ni skulle vara intresserade har jag en text i nya BBC Historia som kommer ut snart, men en grej som är rolig för alla är att Josef Goebbels använde händelsen i propagandasyfte och gjorde sin egen film.

Det finns många filmatiseringar, den mest kända för oss är väl 90-talsversionen (som James Cameron i en tidig upplaga skrev tillsammans med Quentin Tarantino), men den här måste vara en av de mer bisarra. Tidigt 40-tal, under kriget, försökte propagandaministern Goebbles använda det anti-brittiska i att världens största sjönation inte kunde göra ett sjödugligt fartyg (som lanserades i reklamposters som ”unsinkable). Hjältarna var tyskar, bovarna var amerikanska och brittiska kapitalister. Men filmen blev ingen framgång i Tyskland, trots att den fick klassificeringen ”Staatspolitisch wertvoll”, övesatt”Politisk värdefull för Staten”.

Titanic var inte tillräckligt anti-brittisk och förbjöds, för att sen gå upp i occuperade Paris 1943 och bli en stor framgång. Den kom snart också till Sverige och fick bra kritik. I SvD skrev signaturen Lill att panikscenerna var mycket realistiska ”…som kontrast mot befälets och manskapets lugna pliktuppfyllelse in i det sista”.

Här skriver jag om Schlager som alla andra. skoja.

På sidan 31.

jag funderar på att börja störa mig mindre på lena philipsson och mer på mig själv.

Hallå. Jag har precis läst min egen text om Lena Philipssons nya platta, jag blev lite indignerad. Jag brukar ofta jobba rätt hårt med mina texter, mina ord flyger inte som andra. Jag tror de flesta jobbar rätt hårt, de som jag gillar och läser, men jag behöver ofta gå runt och fundera på ett ämne och skrika eureka och plita ner det i anteckningar i telefonen, det tar helt enkelt tid.

Jag fattar varför jag skrev som jag gjorde men jag vet inte om jag håller med eller gillar det, att det är den murkna bilden som återproduceras, med männen som står bakom den talanglösa kvinnan och som gör allt jobb. Jag funderar på att börja störa mig mindre på Lena Philipsson och mer på mig själv, men det var liksom på det sättet här, men några fotnoter: jag har inget problem med glitter, jag gillar åttiotalsfrillor. Kanske gillar jag bara Björn Olsson och Kaah för mycket, men direkt efter så såg jag Olssons ”dokumentär” , som är helt fantastisk, och förstod att jag egentligen aldrig fått skriva av mig om Björn Olsson. Dokumentären är rätt genialisk, alla de olika delarna i den handlar bara om att Björn går runt på Tjörn och så spelas musik i bakgrunden. Han cyklar med en kamera i korgen eller sitter vid sitt piano. Sen går han ut på åkern och filmar en ko som slickar på en plastko. Dialoger förekommer egentligen inte, det är bara jättemysigt.

Jag och många andra jobbar ofta med att reclaima ”dålig” musik – musik som skadas av vissa sammanhang eller samarbeten (ett längre resonemang om ”dålig” versus ”bra” och sånt sparar vi till senare, det blir för nära en trist kulturdebatt här. Dålig musik kan vara bra, punkt for now) – men det var svårare med Lena PH än jag trodde. Lyssna verkligen på Nästa säsong och Ett hjärta på hennes nya skiva, tyvärr så är det de som står ut. Jag ska försöka spela Ett hjärta i lilla baren på Debaser Slusken imorgon, 22-02, när jag och min vän Martin spelar skivor. Kom gärna!

”contemporary music that is emerging, relevant, and hip”

Skriver om hippa MTHRFNKR på TMA-bloggen idag

”The paper is blank. The slate is clear. We are the architects of tomorrow. The future our children will face is the future that we will create for them.”


President Jed Bartlet, The West Wing, skriver i Guardian

love is the drug

Det här har jag lyssnat på non stop sedan igår kväll.

Billy Zed – Indian Summer by Billy Zed
LOVE IS THE DRUG (TODD TERJE DISCO DUB) by BryanFerry

”Oh, the vision thing”

Har missat mycket på senaste, inte kollat min rss-läsare på en vecka och skriver ner små artikelidéer på post-itlappar som jag hittar under soffan och i diskhon. Mellan deadlines kollar jag på West wing, jag har alltid älskat Aaron Sorkin, jag var upprörd när Studio 60 on the sunset strip lades ner men har bara kollat sporadiskt på West wing innan. Den är självklart briljant, både som dramaserie om relationer och arbetsliv som en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken. Hur vissa saker får spinn, got juice, read between the lines, hur man vinklar och rykten sprids. Walk with me.

Jag har alltid liksom lärt mig så mycket mer av serier som just West Wing, The Wire, stirra på CNN, läsa favoritskribenter, magasintemanummer och reportageböcker än jag tror jag skulle lära mig på en teoretisk journalistutbildning. Nu är jag inte arg här, det är säkert jättebra för personer som vill jobba brett inom media att ha koll på den andra sidan – de som de jobbar mot från sina PR-byråer, kommunikationsposter och pressrum. Den inblicken får man ju även i exempelvis då West wing. Men hårdfakta är att folk tror att en journalistutbildning betyder någonting. Med reservation att inte låta som Blondinbella som tycker att en utbildning är sekundärt eller rent av negativt så har jag svårt att vara glad åt ungdomar som läser 120 poäng när det kanske inte behövs. I en bransch som, krasst sätt, handlar om meriter och om man har ett twitterkonto eller inte. Det är många bekanta som är jätteduktiga som inte har en utbildning. Men det finns andra som hypas för de har många followers. Jag tror många redaktioner kan ha ångest för det där. Vilka de lyfter fram, som kanske är vad de tror folk vill ha, men som egentligen bara ”vågar” ställa den där frågan men inte bryr sig om svaret.

Det skulle vara lätt att lägga in ordet ”avundsjuka” här, men det hör inte riktigt till, jag mår bra, men det är väl ofta så när man kritiserar något inom ankdammen. Det blir som den stora kulturdebatten just nu, så lätt att det används Stora Värdeladdade Ord för att det är enklare att debattera på det viset men det blir inte så roliga debatter.
Ursäkta för sura uppstötningar, men ett tips: ska du bli journalist så finns det andra sätt än en fet utbildning. Lär dig skriva, gör en podradio, lär dig ett publiceringsverktyg, lär dig allt om ett ämne som uppmärksammas för lite. Media älskar experter.
Som sagt:  Ryszard Kapuscinski, Naomi Klein, New York Times, Aaron Sorkin, eller nu senast serien Medialized tror jag ger en bredare bild än en tjock bok om kommunikationshistoria. Det är jättebra att folk på journalistutbildningarna har garanterad praktik, det är ett bra sätt att få in en fot, att de har en gratis prenumeration på DN och har stenkoll på allt som skrivs i Fokus. Men om alla har det? Vilka får jobb då?
Jag menar, kolla på hur många som söker in. Jag är antagligen fel person att skriva om det här men informerar lärarna hur läget ser ut? Vad som funkar och vad som inte funkar? Är det för många intagna på utbildningarna? Är de för långa, för omfattande?

Anyway, jag skulle prata om hur vi lär oss älska media på andra sätt. Jag ser fram emot Sorkins nya serie, The Newsroom, även om jag älskade arbetsnamnet More As This Story Develops men kanske lärde de sig av misstaget att ha för långa titlar?
En annan som går i liksom rätt riktning med att dramatisera något egentligen så osexigt som karriärprestation och torra politiska remisskrivningar är den gamla journalisten George Clooney. Jag har alltid haft lite svårt för den typiska hollywoodmannen. George Clooney går liksom i rakt nedstigande led – med sitt silvriga Mad Men-hår och machoreklam för moccahitokaffe – som Clint Eastwood eller Marlon Brando. Men det är inte hemligt vad jag tycker om Good Night, and Good Luck, jag gillade den, jag gillade att den försökte vara lite som Network (den kanske bästa och förvirrande journalistfilmen jag sett) och ändå vilja säga något eget och en period i amerikansk historia – och kanske i synnerhet presshistoria – som ingen dramatiserat så bra innan. Hans nya film, The Ideas of March, är sådär, men den rör sig liksom i rätt riktning. Jag kan liksom inte sluta knarka politisk film, speciellt om den innehåller valkampanjer och en take away kaffe i varannan scen. För mer bisarra skildringar så är Boss jättebra, sen hoppas jag att ni alltid ser på Real Time och Daily Show, jag tror det kommer bli en bra vår. Jon Stewart är alltid i sitt esse när politiken är det. Jag lämnar er med en bild som förklarar bättre.

tack för allt Studio


från lissvik.com

Bandet jag flyttade till Göteborg för, tog slut nu. Tack för allt.

2011

Sammanfattar året lite, på TMA och Gaffa. Även de bästa årssammanfattningarna

tormented by guilt but ready to do it all over again

Det här rullar ständigt nu, den är bäst på The Weeknds nya mixtape. Eller? Det är alltid sån förväntan på The Weeknd. Som en TIMEs-blogg skrev, som kanske visar varför vi just är så förväntansfulla, ”Are you cheating on your wife? Sleeping with your boyfriend’s best friend? Chasing after someone you know you can never have? This is the album to listen to when you lie awake at night, tormented by guilt but ready to do all over again.” Liksom den förbjudna frukten som man vet är rätt kasst gjort men….thats life.