Author Archives: Admin

I den nya säsongen av Mad Men frågar Peggy efter för mycket sprit, som är den enda kvinnliga reklamaren på byrån, en kollega om hon ”agerar som en man”. Hon får svaret att det är hon ju tvungen att göra. I Marie Selanders bok ”Inte lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik” målas bilden av ett musikklimat där förändring tar lång tid. Jag kom att tänka scenen när Selander, som på sextiotalet spelade i gruppen Nursery Rhymes, beskriver det sunkiga klimatet under sextiotalet och hur bandet, bestående av bara kvinnor, behandlades i media och på turnéer (”de var söta men kunde spela ändå”). Hon försöker få klarhet i om det blivit bättre om hur man pratar om musik och där kvinnligt ställs mot manligt. Som lyssnare måste man alltid förhålla sig till den manliga rocken. Vinnarna skriver historien sägs det, och i en avhandling hittar Selander en formulering som passar perfekt in här, och trots att den handlar om jazz kan den appliceras på hela rockhistorien: med tiden har en ensidig manlig kanon skapats och cementerats. Som Springsteen, The Rolling Stones, Bob Dylan. Den mediala bilden ser ut så – och det som når fram till den vanliga lyssnaren – trots att det inte på något sätt gör musikhistorien rätta. Dylan, som ett exempel, får spela på melankolisk sentimentalitet men det är sällan kvinnor får spela hårdare rockmusik utan att bli ett sexuellt objekt. Det är en viktig bok, kanske lite rörig i sitt arga patos men välgrundad, välresearchad och fungerar också som en biografi över Marie Selander själv – om livet som musiker på männens spelplan och regelbok. Att det genomgående ges personliga anekdoter och poänger är något som berikar.
På ytan har det skett förändringar i musikkulturen, men just de cementerade elementen – som exemplifieras i en undersökning om hur många kvinnliga A&R:s, alltså talangscouter, det finns på skivbolagen – så fanns det ingen. Könsfördelningen var jämn, 50-50, på kontoren i stort men kvinnorna jobbade på receptionen med att svara i telefonen.
Kapitlen tar oss från 1600-talet där en kvinna poserade som en man för att få spela i sin lokala bygd, om folkmusiken, jazzen, amerikanska bluesen och den svenska post-rocken under tidigt 80-tal. Ibland går beskrivningarna farligt nära begreppet ”starka” kvinnor – kvinnor i maktpositioner som traditionellt getts till män – vilket säger vad om alla andra?
Artiklar under senare år har ofta handlat om att det är kvinnor som Lady Gaga, Beyonce eller Adele, och inte män, som är i toppen på listorna idag. Men samtidigt är det en viss typ av musik som premieras när det gäller kvinnor, vi lyssnar hellre på en akustisk ballad av First Aid Kit än en kvinna med en arg elgitarr. Varför är det så? Hur pratar vi om musik? Hur medvetna är vi på det vi lyssnar på och varför kom vi att lyssna på just det?
Det är många frågor som väcks, och jag hoppas att de fortsätter ställas av fler. Det är så det kanske med små steg skapas förändringar. Jag har många, många nedklottrade namn på papperslappar av kvinnliga bluesmusiker från 20-talet som jag ska kolla upp och inte hade någon aning om att de fanns – en musikperiod vi är vana vid består av en bluesgubbe eller slipsklädd jazztrumpetist. Marie Selander är på god väg att skriva om musikhistorien och visa hur den egentligen ser ut utan prefix som kvinnoband och tjejrock.

Aaron Sorkin, en medelålders man med högt hårfäste, mittbena och glasögon, har knäckt näsan under arbetet med ett manus. Amerikansk media försöker skoja till det.  ”Ingen kan anklaga Aaron Sorkin för bristande engagemang till sitt yrke” skriver en blogg på Los Angeles Times när tv-priset Emmy Awards skulle delas ut i höstas. ”Jag önskar jag kunde säga att det var i en barfight” skämtar Sorkin och berättar att han stod framför spegeln och jobbade med en dialog när han råkade skalla sig själv.

Historien borde egentligen fått mer spinn i media än den fick. Den har juice, en metafor bland många som används i Aaron Sorkins dialoger. Han skrev antagligen på den nya serien The Newsroom, som har premiär på den amerikanska kabeltv-kanalen HBO i vår. En metaserie i stil med hans tidigare serie Studio 60 on the Sunset Strip, där handlingen kretsade bakom kulisserna på ett Saturday Night Live-artat tv-program i mediaklickens epicentrum. Just bakom scendekorer, regeringshus och immiga glasväggar där politiska ledare diskuterat skattefrågor över plastkaffe i flera timmar är var Aaron Sorkin trivs bäst. I stressen, paniken och avgörande beslut. Det blir till en lektion i hur media och politik fungerar i praktiken, hur vissa saker får just spinn, hur man läser mellan raderna, vinklar fakta och hur rykten sprids.

Han brukar ofta nämnas i samma mening som Woody Allen, bröderna Coen eller Charlie Kaufman. Skillnaden är att Aaron Sorkin nästan aldrig producerar eller regisserar sina verk. Efter att under senare år skrivit manus till både The Social Network och sportrullen Moneyball, där Brad Pitt spelar baseballfarsa, är Aaron Sorkin kanske större än någonsin.

I alla intervjuer ser han ut precis som sina rollkaraktärer – med en illasittande mörk kavaj, vit skjorta, beige byxor och en slips som inte matchar över huvud taget. En sorts lutande kroppshållning. Och med lika rappa, sakliga och snabbtänkta svar som vilken regisserad manusbit som helst.

I initierad media- och politikkretsar är han och hans verk ett ständigt ämne för diskussion, dyrkan och respekt. På samma sätt som man brukar prata om att 1970-talsfilmen All the Presidents Men – som handlade om Watergateaffären – födde en halv generation inspirerade journalister har The West Wing gjort samma sak med politisk påverkan. Idealism blev något ärorikt och policydebatter något upphetsande. Bara för några veckor sedan publicerade Vanity Fair en artikel med just rubriken ”West Wing babies” där de myntar termen ”Sorkinization” – alltså en form av rörelse, som manifesterar sig i hur mycket The West Wing fortfarande refereras, citeras och diskuteras inte bara i popkulturen utan i dagliga samtal i Washington, USAs politiska centrum. Sex år efter säsongsavslutningen och åtta år efter Sorkin slutade skriva manus för serien. För att befästa Sorkinization lät den brittiska tidningen The Guardian tidigare i år Josiah Bartlet, presidenten i serien, recensera Barack Obamas årliga tal till nationen. Dagens politiker och mediearbetare under trettio har lärt sig lika mycket från Aaron Sorkin som av sina utbildningar.

På en cocktailmiddag för ett par år sedan, när Barack Obama var presidentkandidat, mötte han Aaron Sorkin och berömde honom med orden ”min intention är att stjäla många av dina meningar.” Lyssnar man på många av de tidiga talen känns det verkligen så.

Sorkin, född i en förort till New York, ville egentligen bli skådespelare. Under tidigt åttiotal gick han ut från universitetet med en kandidatexamen i musikalisk teater. Han flyttade till storstaden och blev som alla andra skådespelare halvt arbetslös och tvungen att ta de mest bisarra jobben som fanns tillgängliga, som att leverera telegram sjungandes.

Han hade redan då skrivit en rad musikaler, mest för att själv få agera i dem. Han började skriva på A Few Good Men som filmatiserades 1992 – kanske mest känd för den klassiska filmraden ”Vill du höra sanningen? Du kan inte hantera sanningen!” I vanliga fall är det regissören som är intressant i sammanhanget när man pratar om en bra film – här är det manusförfattaren som är stjärnan.

Efter Sorkins andra långfilm The American President från i mitten av nittiotalet, en rätt ordinär romcom där presidenten Michael Douglas och lobbyisten Annette Bening blir kära, såddes fröet till tv-serien The West Wing.

I herrmagasinet Esquire skriver Sorkin om sin första politiska erfarenhet, när han var tolv år gammal och en tjej han gillade postade vykort för presidentkandidaten George McGovern 1972. Sorkin börjar volontera och håller i en skylt när ”en 163-årig kvinna kom bakifrån. ”Hon ”kastade skylten på marken och stampade på den. Den enda politiska agenda jag någonsin haft är det lilla hoppet att den här kvinnan fortfarande lever och jag gör henne galen.” Det gjorde han genom att i fiktionens värld skapa den mest liberala och idealistiska president USA någonsin haft – serien blir ibland kallad The Left Wing av högerkritiker.

Det myllrar på internet nu. Specialsajter har skapats för att fånga upp nyheter kring The Newsroom. En bit av ett läckt manus, utan verifierad källa, bollas runt. The Newsroom kan bli den serie som problematiserar och förklarar publicistiska beslut och den diversifierade amerikanska medieuppdelningen i politiskt styrda redaktioner, mediehus, radikala tidsskrifter och tveksamma journalistiska nätsajter. En marknad som alltid ligger steget före men som måste förhålla sig benhårt till sina konsumenter, nätklick och aktieägare. Sorkinization har bara börjat.

Extra:

Hans nya tv-serie, The Newsroom, handlar om en nyhetskanal där Jeff Bridges och Olivia Munn har några av rollerna. Hans mest ambitiösa och uppskattade serie hittills är The West Wing, som går på svensk tv emellanåt under namnet Vita Huset. Martin Sheen spelar USA:s president och handlingen kretsar kring Vita husets stab och nära medarbetare. 2011 vann han en Oscar, BAFTA, Golden Globe och flera mindre priser för The Social Network. Tidigare har han vunnit och varit nominerad för flera Emmys.

Om nån månad, i början av april, är det hundra år sedan världens då fetaste fartyg Titanic rammade rakt in i ett isberg och sjönk. Om ni skulle vara intresserade har jag en text i nya BBC Historia som kommer ut snart, men en grej som är rolig för alla är att Josef Goebbels använde händelsen i propagandasyfte och gjorde sin egen film.

Det finns många filmatiseringar, den mest kända för oss är väl 90-talsversionen (som James Cameron i en tidig upplaga skrev tillsammans med Quentin Tarantino), men den här måste vara en av de mer bisarra. Tidigt 40-tal, under kriget, försökte propagandaministern Goebbles använda det anti-brittiska i att världens största sjönation inte kunde göra ett sjödugligt fartyg (som lanserades i reklamposters som ”unsinkable). Hjältarna var tyskar, bovarna var amerikanska och brittiska kapitalister. Men filmen blev ingen framgång i Tyskland, trots att den fick klassificeringen ”Staatspolitisch wertvoll”, övesatt”Politisk värdefull för Staten”.

Titanic var inte tillräckligt anti-brittisk och förbjöds, för att sen gå upp i occuperade Paris 1943 och bli en stor framgång. Den kom snart också till Sverige och fick bra kritik. I SvD skrev signaturen Lill att panikscenerna var mycket realistiska ”…som kontrast mot befälets och manskapets lugna pliktuppfyllelse in i det sista”.

På sidan 31.

Hallå. Jag har precis läst min egen text om Lena Philipssons nya platta, jag blev lite indignerad. Jag brukar ofta jobba rätt hårt med mina texter, mina ord flyger inte som andra. Jag tror de flesta jobbar rätt hårt, de som jag gillar och läser, men jag behöver ofta gå runt och fundera på ett ämne och skrika eureka och plita ner det i anteckningar i telefonen, det tar helt enkelt tid.

Jag fattar varför jag skrev som jag gjorde men jag vet inte om jag håller med eller gillar det, att det är den murkna bilden som återproduceras, med männen som står bakom den talanglösa kvinnan och som gör allt jobb. Jag funderar på att börja störa mig mindre på Lena Philipsson och mer på mig själv, men det var liksom på det sättet här, men några fotnoter: jag har inget problem med glitter, jag gillar åttiotalsfrillor. Kanske gillar jag bara Björn Olsson och Kaah för mycket, men direkt efter så såg jag Olssons ”dokumentär” , som är helt fantastisk, och förstod att jag egentligen aldrig fått skriva av mig om Björn Olsson. Dokumentären är rätt genialisk, alla de olika delarna i den handlar bara om att Björn går runt på Tjörn och så spelas musik i bakgrunden. Han cyklar med en kamera i korgen eller sitter vid sitt piano. Sen går han ut på åkern och filmar en ko som slickar på en plastko. Dialoger förekommer egentligen inte, det är bara jättemysigt.

Jag och många andra jobbar ofta med att reclaima ”dålig” musik – musik som skadas av vissa sammanhang eller samarbeten (ett längre resonemang om ”dålig” versus ”bra” och sånt sparar vi till senare, det blir för nära en trist kulturdebatt här. Dålig musik kan vara bra, punkt for now) – men det var svårare med Lena PH än jag trodde. Lyssna verkligen på Nästa säsong och Ett hjärta på hennes nya skiva, tyvärr så är det de som står ut. Jag ska försöka spela Ett hjärta i lilla baren på Debaser Slusken imorgon, 22-02, när jag och min vän Martin spelar skivor. Kom gärna!