Inte mycket till action den här veckan. Gräver ner mig i popkultur och tjatar om viktiga låttexter. De som gör skillnad, duvet.

En till hemsk dödsruna. Ari Up från The Slits har dött, bara 48 år gammal. Senast i maj stod hon på Strand i Stockholm och var fantastisk. RIP.

NEJ! Detta är hemskt.

Ännu en stor, stor röst har tystnat. Kanske den största. Det mest intressanta är att Burke – till skillnad mot andra som kom från gospel, exempelvis Sam Cooke, Al Green och Otis Redding, inte var någon hitmaskin. Alls. Hans enda riktiga hit är rätt, numera, mediokra Cry to me. Det var något annat, något mycket djupare och som kanske inte bör förklaras. Något som handlar om den här rösten som kravlar sig in bakom huden och gör mig förlamad för exakt 5 minuter och 2 sekunder.

Och – alltid – en av de bästa soullåtarna som någonsin skrivits och som Wilson Pickett aldrig kom i närheten av i storhet.

”Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström

Jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge”

Kanske skulle Annika Norlin kunna skriva om sig själv på det där sättet. Möjligtvis Jocke Berg.

Men Håkan Hellström kommer undan med det utan att vi ens reflekterar. Av anledningen att det är själva grundstommen i vad hans artisteri alltid har byggt på. Känslan av att allting är här och nu – gör det bästa av det, lev den vackra drömmen. Det kan ta slut imorgon.

”Ps lycka till ikväll” är Hellströms jubileumsbok för att manifestera sina tio år som en av Sveriges största artister. Textraderna ovan är från hans låt River en vacker dröm, som också följer med på en komplimenterande CD. Boken är blandad med bandbilder och en form av intervjupratprosa med anekdoter och minnen från Håkan Hellströms liv och karriär – som en lång sagostund framför en brasa – om med och motgångar, om hur de försökte hävda sin identitet så hårt att de åkte på stryk hela tiden. Historien kring när hans gäng stod i rökrutan på skolgården en gång och dagen därpå köpte interrailkort och plötsligt drog till franska Rivieran. Hur han sket på sig i Ola Salos scenkostym. Det är spännande historier, men tyvärr är texterna få. När det finns så mycket att berätta.

Trots att Håkan både gift sig, blivit förälder och Allsångsveteran med hela svenska folket har vi åldrats i samma takt – vi letar också fortfarande efter kickarna, men de ser annorlunda ut nu. Vi går inte längre Magasinsgatan fram genom ett dekadent singelliv där kärleken alltid går åt andra hållet. Vi har kanske en fast anställning, är sambos, kan relatera till ”Kär i en Ängel” mer än ”Nu kan du få mig så lätt”. Det mest talande för det är just låttexter som kluddrats på gamla hotellbrevpapper och bankkuvert med meningar som man hört så många gånger i tonårsrummet, på klubben eller från scenen den där speciella sommaren.  Några bilder känns igen från Broder Daniel-boken ”When we were winning”. De mest spännande bilderna är från fans, något som slarvigt buntas ihop i ett kollage och är alldeles för få till antalet. Annars är det övervägande bilder på fulla rockande män.

Men ”Ps lycka till ikväll” börjar med barndomsbilder från Håkan Hellströms uppväxt i Västra Frölunda. Här får man uppkomsten till varför sjömanskostym blev något synonymt med popmusik på nollnolltalet: många bilder är tagna utomhus, vinter som sommar, i ett skimmer av västkustromantik. ”Man lärde sig att cykla, man sänkte ner en krok, solen som speglade sig i vattnet. Västkusten finns så starkt i mig just för att vi seglade där varenda sommar”.

Det pratas mycket om musikstaden Göteborg. Många som vi nu betraktar som några av svenskt musiklivs främsta – exempelvis Henrik Berggren, Ola Borgström och Karin Drejier – flimrar förbi i den levande bilden vi får av folkölsdoftande replokaler. ”Ingen hade sagt åt banden hur de skulle göra och ingen hade egentligen någon koll på vad de gjorde, inte på samma sätt som i Stockholm. Jag tror att klimatet var väldigt typiskt för just Göteborg. Och jag tror att det format mig och den musik jag gör väldigt mycket.”

Trots sitt musikhistoriska berättelsevärde blir ”Ps lycka till ikväll” reducerad till en obligatorisk coffetablebok för alla som en gång i tiden varit nere men uppe på fem och nere igen. I Håkan Hellströms värld är det en kostym med dålig passform. Nostalgi har inget med ikväll att göra.

Text publicerad i ETC Göteborg

Jag försöker fortfarande anpassa mig till att i brist på jobb skapa mig jobb. Jag har helt slutat att skicka in CV till drömpositioner jag hittar på Platsbanken, småvikariat (som inte är på sommaren) eller jobb som inte ens har  media att göra. Kanske gjorde allt snack om ”jobben!” under valrörelsen mig rätt apatisk. Eller så har jag bara slutat hoppas.

Istället googlar jag femtioelva olika former av ”kreativ”  och har börjat jogga.

På min journalistutbildning på en folkhögskola var alla mina lärare före detta eller part-time frilans. Allt skulle tänkas vinklar, sell sell sell, nämn tre tidningar det passar för. Det har hjälpt mycket i situationen jag är i nu: när det inte finns något utväg. Jag bara kör. Ibland för fort, ibland för långsamt.

Jag brukar drömma om vägkrog, en liten 20% redaktörsplats eller flera fasta uppdragsgivare. Men, hey, jag är väl i den där kategorin ”unga utan jobb” som det är så tufft för?

Artiklar:

Jag gjorde ett spännande jobb om Climate Refugees, en dokumentär om ett rätt förbisett ämne om man ser till dess omfattning och problematik. Michael Nash satt i en bil någonstans i Florida och pratade på en sprakig telefonlinje om ”någonstans mellan 150 och 700 miljoner flyktingar”. Artikeln läses här.

Jag har även intervjuat Britta Persson, ringde upp Magnus Carlson och pratade om hans nya platta och skrev lite om varför Hultsfred och andra festivaler har ekonomiska bekymmer. Och några fler texter som inte finns på nätet än.

Recensioner:

Edwyn Collins

I Blame Coco

Abe Vigoda

Britta Persson

Förövrigt så begravdes Tony Curtis (bilden, lånad från bloggen EPIC TUDORS) i måndags, från den underbara serien The Persuaders. Enligt tidningen hade han en favoritscarf från Armani och ett par bilhandskar på sig när han dog. In character, som man säger.

Inom musik- och magasinnörderistiska kretsar får man aldrig utge sig för att leva i det förgångna. Som att bara stanna vid magasinen Q, Mojo, Uncut. Bara andas fläskiga omglagspressbilder från 60- och 70-tal på The Rolling Stones, Dylan, The Who eller något annat multisäljande rockband eller artist. Att bli en fullfjädrad gubbrockare, gubbpopare med valfritt nostalgifyllt epitet.

Det är väldigt vettigt, med uppenbara skäl. Jag kan ofta reagera på personer jag träffar vars musikintresse stannade när de köpte Smiths Queen is Dead eller Håkans första platta.

Jag har dock blivit en. Men inom en helt annan kulturyttring. Nämligen datorspel.

När jag växte upp startade jag och ett par vänner en LAN-förening. Efter att åren gick kunde vi sitta uppe längre och längre, vi hyrde större och större lokaler, drack mer och mer cola. Tog koffein, som de stora datorspelarhjältarna. Tog bilder och döpte dem efter klockslagen. Men i takt med att spelen blev för tids- och prestandakrävande och man ”växer upp” mattades självklart intresset av. Men tankarna gror. Är det dags för ett gubbLAN?

Där den gubbrocksnördige går igång på turnéberättelser om Bruce Springsteen eller julskiva med en skrynklig Bob Dylan går den gubbspelsnördige igång på glossiga PC-Gamer omslag på nya Civilization-spelet. Men eftersom gubbspelaren inte har råd eller tycker sig det är värt att lägga pengar på ett nytt grafikkort eller processor så stannar det vid en trånande dröm. Jaja, man skulle ju ändå bli besviken, det kan aldrig bli lika bra som 2an, säger gubbspelaren. Samma resonemang hörs kring, säg, Quake, Age of Empires , Warcraft eller Starcraft. Det hör till den enhetliga subkultur jag nu är en del av att sitta med en rostig mus, tangentbord för 49:-, GeForce-kort och en skärm som tar upp halva bordet.

GubbLANet? Vi hade tänkt sitta med våra laptops och bara spela spel utgivna före 2000. Frågan är om vi orkar mer än några timmar.

Walter Cronkite

Fick precis väldigt mycket arbete efter att ha gjort absolut ingenting hela sommaren. Precis i tid till en förkylning. Jag ser det som en studie i att försöka förstå vad partiledarna utsätts för just nu. Men de, som jag, gillar’t.

Texter kommer upp sporadiskt. Men kan ju säga att de bästa nya skivorna är gjorda av de här artisterna:

Mavis Staples, Salem, Memoryhouse, Robyn, Owen Pallett, Abe Vigoda, Lloyd Cole, Håkan Hellström samt ungefär 1000 nya mixar. Och, självklart, Bob Dylans ständigt närvarande Oh Mercy från 1989.

Hej hösten! Jag har numera långa färgglada strumpor, cravings för snygga kajaver och rockar och en massa fika-estetik i form av alla säsonger av Frasier, köpt sista kilona billiga nektariner, redan gjort linssoppa och försöker undvika mörk häxhouse så länge det går.

Och snart går jag till Landet och spelar skivor klubben Fantastiskt. Kom!

Annars, vad vi pratat mest om i veckan:

I helgen satt jag, med en katt i knät, och kollade på en The Rolling Stones dokumentär. Det hade kunnat vara riktigt trevligt – om den hade visat något av värde.

Problemet är att The Rolling Stones – detta band, som man aldrig riktigt kan varken droppa som referens eller ännu värre spela – eftersom det är de facto världens mest säljande, största och fortfarande turnerande rockband. När man väl måste prata om dem, vet ingen riktigt sanningen om anekdoter, hur inspelningar verkligen gick till, vad som hände. Det är givetvis helt The Rolling Stones fel.

Jag brukar betrakta dem som världens största företag istället för rockband. Med en Mick Jagger – inte i kostym och välkammat – utan tajt rockröv och rufsigt krull. Allt planerat in i minsta detalj.

SVT visade i fredags dokumentären ”Stones in Exile” - om arbetet med skivan Exile on Main Street från 1972. En bra skiva, absolut – med mycket gamla bluesgitarrer, inga riktiga hits och 50-tals rock n roll. Ingen riktig relevans har den väl idag, annat än att vita rockmusiker är ärliga med all sin inspiration från den svarta tidiga musikhistorien.

Dokumentären, som Mick och Keith jobbat nära regissören med, är som en reklamfilm för myten om den tuffa, dekadenta okänsliga rockkulturen The Rolling Stones är kanske störst med att leva på och förhålla sig till. Men inte fullt ut.

The plot är att Stones har blivit fuckade av sin manager på pengar. De tvingas i exil till Keith Richards mansion i Sydfrankrike – en gigantisk villa vid kusten. Medlemmarna klagar på att de inte kan få samma sorts te och marmelad som hemma i England och, ve och fasa, tvingas importera vad de vill ha på frukostbordet. Krångligt.

På nätterna lirar de i källaren och dricker Whiskey och röker kanske några jointar. Det får vi se. Problemet ligger i vad vi inte får se. The Rolling Stones har blivit det där stora, feta företaget som med rockrövar sitter på kontorsstolarna och dikterar exakt vad som får visas om bandet, hur det ska porträtteras och styr således bilden av vad de en gång var och vad de är. Och vad som passar in i rockmyten i allmänhet och myten om Stones.

Kameran zoomar in på halvdruckna whiskeyflaskor, någon som har en cigg. Det som drar mest åt sanningshållet i dokumentären är en av sönerna som säger att hans stora uppgift var att rulla joints.

Om man söker sig en rättvis bild av The Rolling Stones – eller kanske hela dåtida rockhistorien – vill jag tipsa om den osläppta dokumentären Cocksucker Blues. En vän till mig pallade inte att se klart den genom alla linor kokain och orgies på flygplan. Det är, som Wikipedia skriver, ”the Stones with their defences down.”

Och en riktig glimt av vad som pågick där, sett genom det riktiga, berusade ögat.

Jag rekryterar Fett-Robban till mitt kriminella gäng. Han kan inte delta i stötar mot värdetransporter eller smuggla ecstasy, han kan bara driva verksamheter. Som i att utpressa krogar, ha ett falskmynteri eller kamphundar. Men han är min bästa medlem, jag tjänar 800 lakan på honom. Därför mördas han av ett rivalgäng med Grevinnan i spetsen.

(Läs mer…)